Håkan Blomkvist

Försöker förena det klassiska med det romantiska måleriet

Galleri Imma, Mariestad 21.1– 5.2 2012

Som den ordens man han också är har han gett en vacker beskrivning av sitt konstnärskap:  ” Mina målningar på japanpapper kan sägas vara ett landskapsmåleri där själva platsen, landskapet  gömts under naturens krafter - väder och vind, mörker och ljus, och kanske även gömts under tidens gång -kvar i minnet är ett speciellt ljus, en kyla eller värme i luften, en vind, ett ljud….”

Han är nu aktuell med en utställning på Galleri Imma i Mariestad där han också ställt ut två gånger tidigare. Det blir en utställning där bildpoesin tagit plats. 
Håkan Blomkvist är född 1942 i Stockholm. Han är numera bosatt och verksam i Löderup i Skåne.
Han har en lång karriär bakom sig och en spännande utveckling som konstnär.
– Jag började måla när jag var sjutton år. Det fanns målningar i mitt hem och min pappa målade akvarell. Så fick jag oljefärger…. Jag började gå på gallerier i Stockholm. Jag märkte att jag mognade snabbt i mina konstnärliga tankar, och tyckte att jag kom på vad måleriet handlade om. Jag såg vad som visades och vad jag själv gjorde och märkte att jag var på rätt spår. Jag vann bland annat en tävling där dåtidens stora auktoriteter  Carlo Derkert och Torsten Bergmark var med i Juryn.



Han kom in på Idun Louvens målarskola 1963. Och blev antagen till Konstakademin samma år och gick de fem studieåren där.
– På den tiden målade jag i Alf Lindbergs och Göteborgsmålarnas anda. Jag hade ett motiv och det jobbade jag med. Under akademitiden började jag söka motiven inom mig. Det blev vad man kan kalla för poetiska och filosofiska motiv.
Efter en tid började han känna sig bunden av sitt måleri. Målningarna tog lång tid, inte minst för att en så stor del skedde i tankarna innan själva målandet började.



– Så plötsligt började jag måla ”yttre” motiv igen. Jag minns att det skedde på Gotland 1975.
Han började måla mörkt. Svart och sepiafärgat tusch på japanpapper. En utställning på Konstnärshuset i Stockholm blev ett slags bokslut och positionsbestämning. Det blev startpunkten för det måleri han jobbat vidare med sedan dess.
1994 kom hans diktsamling Till Mörkret ut. Han startade då sitt eget bokförlag JHB-förlag.
– Jag gör ingen skillnad på vad som är dikt och måleri. Det finns ett poetiskt tänkande i mitt måleri.
Han jobbar med tusch, akryl och akvarell på Japanpapper. Han limmar sen upp bilderna på duk. Han vill slippa glaset som annars behövs på pappersbilder.



På den här utställningen på Galleri Imma dominerar tuschkaraktären. Färgskalan är begränsad.
– Jag bestämmer inte hur mina målningar ska se ut i förväg. Jag är öppen och har ingen idé om vad det ska bli när jag börjar.
Han sparar alla papperslappar med färg på.
– Sen rotar jag med dem. Lägger en färglapp på en annan. Och plötsligt händer något som intresserar mig.
Han är intresserad av amerikanska målare som Jackson Pollock och akvarellmåleri från Kina och Japan. Och spanska målare som Goya.



Vad handlar bilderna om?
– Jag har inget budskap. Jag vill att de ska vara öppna för betraktaren.  Men landskapserfarenheten finns där i botten. Det var ju i och inför naturen jag började. Jag vill inte uttrycka det så att de handlar om något. Men jag kan också säga att målningarna handlar om ljuset. Jag vill fånga helhetsuppfattningen om det oändligt stora antal reflexer som sprider sig i ett rum. Målningarna är ett sätt att fånga någon form av erfarenhet. Te x ett minne som vill bli formulerat.
Bilderna kan se fria och spontana ut. Men de har också andra sidor.
– Jag vill att de ska vara distinkta och välformulerade. Jag ser att bilderna ger möjligheter att formulera sådant som människor har inom sig. Man är inte tom bara för att man inte kan formulera det i ord. För mig blir måleriet en sådan utväg.
Är skönheten viktig för dig?
– Mina målningar är nog vackra, och det har jag inget emot, även om det inte är min strävan.
Stil?
– Jag försöker undvika att ha en stil för då blir man bunden. Men mitt måleri kan ses som romantiskt, därmed absolut inte sagt att det har något med konstnärsromantik att göra. Jag har både ett klassiskt och ett romantiskt drag. Jag försöker förena dem. Det klassiska gör att det finns en stramhet. Även om mitt måleri är fritt och flödande ska det in i en form och en struktur.



Det finns hommager till konstnären Folke Dahlberg i dina titlar?
– Mina bilder liknar alls inte hans, men det finns undre och inre korrespondenser. Jag har alltid beundrat både hans ord – och bildkonst. Det har säkert satt sina spår i min konst.
BO BORG