Allting finns – Måleri och installation av Johan Ledung

Ögonblick när ingenting blir någonting

Panncentralen, Mariestad – Pågår 4–26 februari 201

Det är inte ofta man ser en så fascinerande utställning som den Johan Ledung visar på Panncentralen i Mariestad. Trots det lågmälda, nästan försynta tilltalet i målningarna blir man direkt fångad av dem.  Man möter här direkt hans speciella hybrider mellan natur och arkitektur. Det organiskt formfria stramas upp av en ordning som känns igen från geometrin. Den i sin tur befrias i de möten med friare former, fragment och utsnitt som Ledung skapar i sina bilder.

Utställningsrummen har namn. De heter; Ingenting finns, Poeterna vet och Herbarium från södra Närke.
– För mig är konst någonting man tar in med ögonen. Idag jämförs ofta konst med forskning eller vetenskap. Jag föredrar jämförelsen med en som letar  efter platser han aldrig varit på. Som målare är jag intresserad av ögonblicket när ingenting blir någonting.
Johan Ledung är ursprungligen från Ulricehamn, men bor och verkar i Örebro sedan 30 år. Han fyller sextio år i år. Som konstnär är han självlärd.
– Jag har alltid varit intresserad av konst sedan barnsben. Men jag hade lätt för mig i skolan så mina föräldrar tyckte att jag skulle ”bli nåt riktigt”. Och så blev det då. Jag började jobba som möbelsnickare.
Men vid 27–28 års ålder tog konsten över efter ett beslut som obönhörligt mognade fram.
– Jag visste hela tiden att jag ville bli konstnär. Och då var det dags. Min fru var scenograf på teatern så jag kom i kontakt med människor i fria yrken.



Till en början målade han hemma. Som så gott som alla konstnärer har han haft ”brödjobb” vid sidan om. Han har t ex placerat ut konst åt landstinget och byggt utställningar på uppdrag.
– Som konstnär är jag intresserad av ett slags fria möten mellan natur och arkitektur. Jag försöker hitta det raka i det krokiga och en krokighet i det raka.  Jag har inga motiv. Jag har inte sett det jag målar.  Men jag tycker om att vara i naturen. Och när jag sedan kommer tillbaka till naturen så dyker saker upp. Man kan säga att jag jobbar med omfamnade naturintryck.
Färgerna är viktiga i hans målningar.
– Jag har ett visst antal färger jag använder. Jag vill och måste ha en begränsning i mina val.  
Johan Ledung målar på akrylglas, det som i dagligt tal kallas plexiglas. Han mattslipar glaset på bägge sidor och målar också på båda.
– Kan man måla på bägge sidor kan man skapa ett faktiskt djup i bilden till skillnad mot det fiktiva djupet i vanligt måleri på duk.



Det ser ut som om han målar lite på målningarna. Stora ytor är obemålade.
– Jag är intresserad av ögonblicket när någonting händer. När ingenting blir någonting och när någonting utplånas men ändå blir kvar. Det är bra om man ser på mina bilder som man lyssnar på klassisk musik. Tar det lugnt och tar det för vad det är. När jag är i naturen har jag inget krav på att en björk ska föreställa någonting. Men jag har hört att några av mina bilder ger associationer till blommor.
Strävar du efter att ha en speciell stil i dina bilder?
– Jag har ingen stil jag vet om. Det jag gör är vidare än de traditionella ismerna. Men det är klart att ett begrepp som lyrical abstract finns förstås i närheten.
Tänker du att dina bilder ska få betraktaren att reagera på ett visst vis, tycka de är vackra eller så?
– Jag vill att man ska komma in i bilderna. Stilla sig och ta ett djupt andetag och le. Bli lite glad men frågande. Genom att de är långsamma bilder hjälper de människor att stanna upp.



Syftet och innehållet?
– Skönhet är mitt ärende. Jag tycker att mina bilder är vackra. Jag är ingen teoretiker. För mig blir färgteorierna bara ett hinder. Jag kommer inte åt det jag jobbar med i ord. Men jag ser konsten som en positiv kraft och min tro på skönheten är blind och stark och helt utan grund.
Influenser?
– Mina själsfränder i konsten var viktiga när jag var ung. Sen hittade jag mitt eget sätt och min egen väg. Men Ragnar Sandberg och Paul Klee finns förstås alltid där.



Och sammanfattningen?
– Jag söker som sagt en syntes mellan natur och arkitektur. Men som tur är misslyckas jag alltid.
I rummet som fått namnet Poeterna vet är en stor träskulptur gjord utefter platsens förutsättningar.
– Man kan kanske kalla den Inte vet jag ingenting.
Det är en stor härva av slanor som gjorts med fyrkantigt tvärsnitt. De slingrar sig i cirklar runt i rummet.
– Jag ser den som en tredimensionell teckning.
Det är en hisnande upplevelse att gå omkring bland de här vindlande linjerna av kultiverad natur. Eller är det förvildad kultur? Båda!!
Till slut.
– Jag tror på konsten som en positiv kraft. Min tro är stark, blind och utan grund.
Text och foto: BO BORG