Begravelsen

Svart som en antik tragedi



 

Folkteatern t.o.m 28 april 2012
Erik Ståhlbergs Christian bär sin egen livslögn, pappans arv, bakom en prydlig och bleksminkad fasad. Foto: Patrik Gunnar Helin

Vad är det för sjukdom som får till synes högst respekterade och ”normala” människor, framför allt då män, att förgripa sig sexuellt på barn, till och med inom den egna familjen?  Av medierapporteringen att döma är det en sjukdom som tycks sprida sig som en epidemi eller så är det den ökade rapporteringen som får det att verka så. I alla fall är det väl varken fel eller konstigt att teatern hakar på. Den här uppsättningen kan ses som ett alternativ till Strindberg, som detta minnesår inte ingår i Folkteaterns repertoar. Men gengångartemat hos Vinterberg ligger ännu närmare de ibsenska familjehemligheterna.

Begravelsen är en fri uppföljare till Festen. I den hade husets patriark, pappa Helge, lyckats samla sin familj till sin 60-årsdag.  Middagen slutade i tumult i och med äldste sonen Christans ambition att orsaka ett katharsis genom att ställa fadern till svars och avslöja vad som sedan barndomen varit fördolt, nämligen att fadern förgripit sig sexuellt på honom och hans syskon som små, vilket dessutom lett till ena systerns självmord. Sedan dess har inte familjemedlemmarna setts men återses när fadern tio år senare ska begravas. 
Återseendena är nästan överdrivet hjärtliga som för att bekräfta att det som hände förra gången ska vara gömt och glömt. Men lika mycket som fadern Helge går igen i föreställningen i Iwar Wiklanders dominanta skepnad, lika mycket går också arvet efter honom igen. Handlingens första del leder obönhörligt mot sin kulmen, peripeti, när den goda samvaron med ett skärande skri vänds i sin motsats, en dramaturgi som hämtad från en antik grekisk tragedi. Är månne en tredje del till en trilogi att vänta?


Sara Wikström, Emmeli Stjärnfeldt, Göran Gillinger, Lena Birgitta Nilsson, Erik Ståhlberg och Sanna Hultman i en scen ur Begravelsen påFolkteatern. Foto: Patrik Gunnar Helin

Erik Ståhlbergs Christian bär sin egen livslögn, pappans arv, bakom en prydlig och bleksminkad fasad, spelar stora känslor med återhållen behärskning och går som i blindo mot sin undergång och drar brodern Michael med sig. Det är över lag en väl sammansatt och väl spelande ensemble som gestaltar de åtta sinsemellan väldigt olika vuxenrollerna med precision, varav Lena B Nilsson agerar retsam storasyster som levererar cynismer och sarkasmer med humoristisk udd. Rollen som pojken Henning alternerar mellan tre pojkar.
Det kan diskuteras om det finns en rimlig logik mellan orsak och verkan, brott och straff, så som det inträffade i pjäsen med få ord framställs. Kanske är det därför som pjäsen förefaller så mycket mer komplex.  
BRITT NORDBERG


Scen: Folkteatern Göteborg
Pjäs: Begravelsen av Thomas Vinterberg och Mogens Rukov
Översättning: Hasse Carlsson och Kim Lantz
Regi: Vibeke Bjelke
Scenografi och kostym: Steffen Aarfing
Ljus: Erik Berglund
Mask och peruk: Lars Carlsson
Musik: Zbigniew Preisner
Medverkande: Iwar Wiklander (Helge), Erik Ståhlberg (Christian), Sanna Hultman (Christians hustru Pia), Göran Gillinge (Michael), Lena Birgitta Nilsson (Helene), Sara Wikström (mamma Else), Emmeli Stjärnfeldt (Michaels fästmö Sofie), Kim Lantz (kock), Alvar Grimberg/Gunnar Byström Börjeson/Petter Lindgren (Michaels son Henning)