Tango för ofödda

Charmigt och välgjort

Regionteater Väst Uddevalla
Per Öhagen som sjuåriga Micke i väntan på ett syskon i Regionteater Västs uppsättning Tango för ofödda. Foto: Ulf Michal

Den som läst Ulf Starks bok Hallå där inne eller Vad en oföding bör veta känner förmodligen snart igen sig även om regissören Karl Seldahl och ensemblen förhållit sig fritt till inspirationskällan och även tagit hjälp av en skolklass i Mickes ålder.  Genom att för rollen som Micke ha valt den mest storväxte skådespelare man kunnat finna vill man säga att han också är den viktigaste personen på scenen. Men det handlar inte bara om storleken.

Senast jag såg Per Öhagen var i rollen som Mackie Kniven i Masthuggsteaterns uppsättning av Tolvskillingsoperan förra året. Steget kan tyckas långt men är det inte, bara det från ett vuxet till ett mindre barn som testar gränser. Det snabba och impulsiva kroppsspråket och den intensiva och busiga mimiken går igen och Per Öhagen får scenrummet att bli lika uppfyllt av Mickes föreställningsvärld i rollen som blivande storebror som han gjorde av Mackies. Förmågan att använda publiken som bollplank ger också god utdelning, åtminstone på premiärföreställningen med en publik som varit med i processen.  
Tidsmässigt är föreställningen en chimär.  Sakligt utspelar den sig under en kvälls försök att få Micke att sova med allt vad han kan hitta på för att skjuta upp sovandet både för honom  själv och de allt mer uttröttade föräldrarna, främst pappan, allt medan mammans mage växer sig lika stor som det viktigaste attributet på scenen, jordgloben. Emellanåt får Peter Lorentzon och Jenny Nilsson också spela roller i Mickes fantasier.  Det är en charmig och välgjord föreställning om en liten och oerhört intensiv grabbs dramatisering av livets under som går direkt till hjärtat med hopp om att den också kan nå en publik bortom skolans väggar och åldrar.
BRITT NORDBERG