Carolina Jonsson

På gränsen mellan verklighet och fiktion

7–23.03 2012 Mobila galleriet i Skövde konsthall
Turbulens

Det krävs mycket för att fastna för något speciellt i bildflödet numera. Ännu mer för att stanna upp och bry sig. Men skapar bilden en laddning eller en förväntan så dröjer man sig kvar. I Carolina Jonssons verk ser allt i förstone välbekant ut. Trots att de scenerier som hennes bilder i videoverket Turbulens skildrar ser alldeles alldagliga ut, är det något som inte stämmer. Bilderna verkar ruva på en hemlighet. Vardagen skevar litet. Man känner att man får glimtar av något annat. Bilderna har kanske därigenom kraften att dra oss till sig och hålla oss kvar. Och väl kvar ser man att hennes bildvärld är ännu overkligare än verkligheten själv. Man dras in i ett lika försynt som kraftfullt spänningsfält. Och där händer det saker!

Carolina Jonsson är aktuell med utställningen Turbulens i Mobila galleriet på Skövde konsthall. I utställningen ingår också tre stillbildsverk. Hon är född 1975 utanför Lidköping. Efter studier i Sverige och Norge har hon återvänt till Skaraborg och bor numera i Hangelösa mellan Skara och Lidköping.  Efter en del förberedande konstskolor, bl a Gelesborg, har hon fördjupat sina kunskaper och färdigheter  på  Kunstakademiet i Trondheim, där hon tagit både en Bachelors - och en Masterexamen  i Fri konst. Hon arbetar med videoinstallationer, men enligt pressmaterialet har hon ”sin bas i måleriet”. Hur står det till med det egentligen?
-Bra att du tar upp det så jag får reda ut. När jag målar arbetar jag alltid med ansikten eller människor.



Förr, under skoltiden, bjöd hon vänner i ateljén och målade av dem. Idag arbetar hon bara efter videostillbilder eller foton. 

-Orsaken är mest för att det är praktiskt. Jag ägnar mycket mer tid åt varje målning numera, så det är svårt att få folk att sitta modell. Visst är verkligheten oslagbar när det gäller återgivning av färger. Men genom videostillbilder kan jag studera sekunderna i detalj och välja ut det perfekta mikroögonblicket. Skulle jag måla landskap skulle jag helt klart sätta mig ute i naturen. Det som är spännande med ansikten är symmetrin, eller att hitta den lilla perfekta förskjutningen i symmetrin som skapar spänningen i ansiktet. Samma sak med landskapen. 
Hon har också använt sig själv som modell.
-När jag målat från modell eller använt spegel för självporträtt har tiden kunnat bli "levande" i målningarna. Det har kunnat samlas en längre tid, ett förlopp eller antydan till förflyttning i en och samma bild. Från foton blir det som sagt istället ett ögonblick som dras ut och förlängs.



Och en intressant fråga är förstås just sambandet eller bryggan mellan måleriet och videoverken.
-Första videon jag gjorde handlade om en äldre man som berättade en av honom upplevd historia. Jag arbetade i två år för att få 10 minuter film att sitta ihop. Inte förrän jag lyfte ur mannens ansikte från filmen kunde jag förmedla hans tankar och upplevelser som jag önskade. Detta är motsatsen mellan mitt måleri och film. Videon visar det vi ser och upplever medan man i mina målningar alltid får betrakta ett ansikte. Jag har alltid känt ett behov av att växla mellan dessa två sätt att arbeta men på senare tid har mina målningar stannat vid skisser och insamlingsmaterial inför framtida arbete. Jag tycker för närvarande att det är enklare att arbeta med video. När jag målar uppstår ofta en konflikt mellan uttrycket i målningen och färgen... hur mycket man ska styra över det ena eller det andra. Om färgen få dra iväg och leva sitt eget liv under arbetets gång tappar jag ofta min intention med bilden. 
Hon hämtar motiven ur naturen runt omkring sig men slutresultatet blir inte, heter det i pressmaterialet, ”berättande i traditionell mening”.



-Jag lägger bilder och ljud i lager på lager. Små repetitiva rörelser skapar både en meditativ monotoni som upplevs rytmisk.  Brotten i tid och rum ger små, men avgörande, förskjutningar
Hon vill skapa ett slags rum, ett ramverk som tankarna och känslorna kan få fritt spelrum i. 
-Tankarna ska inte styras i mina verk. Och logik och andra tankekonventioner får inte lägga hinder i vägen för fria associationer och känslostråk. Jag bygger sinnliga rum i mina verk. Därför är också installationen av mina verk i utställningsrummet viktig. Jag försöker hitta i olika spänningsnivåer och intensiteter. 
Hon ser varje videoverk som ett måleri. 
-Ibland visar jag också mina videoverk, som här i Skövde, som målerier på stora skärmar. Och varje scen ska kunna stå för sig. Jag lägger mycket arbete på samma beskrivning av tiden i sekvenser som monteras samman. I Skövde visar jag verket Turbulens på en stor filmduk. (Inte flera videoscener vid sidan av varandra.) Men tre av scenerna i verket Turbulens tillhör också serien "Holograms of Ecolonia" som är en serie av fristående scener vilka kan visas var för sig, mot varandra på stora dukar i samma rum.


Filmrummet

Vad handlar verken om?
-Det är varken berättande eller berättelse i vanlig mening. I t ex videoverket Underströmmar blev startpunkten en vandring i ett industriområde i Lidköping, som var på en gång både vackert och fult. Det var de tankar jag hade för att skapa verkets yttre form. Men jag tror att det är oväsentligt för innehållet. Jag lägger i stället mycket fokus på avgränsning och struktur. Jag vill skapa en bildmiljö där betraktaren kan relatera till sitt eget liv och sina egna erfarenheter. 
Turbulens är på ett sätt ett mycket vackert videoverk. Hur ser du på skönheten i dina arbeten?
-Skönheten är viktig i min konst. Den är en ingång som öppnar inåt. Jag jobbar med balans och symmetri. Så vill jag lägga till den där lilla avvikelsen som triggar. Jag tycker om att jobba med slitna klichéer, som kor i solnedgång, och försöka vrida till dem lite så vi ser förbi klyschan. 
Men hur blir bilderna konst egentligen? Är en spegling av en silo konst, som finns med i ett av verken?
-Jag älskar illusionen och bestämmer gärna att den blir konst. Jag vill uppmärksamma scener och detaljer man går förbi i vardagen.  Och att låta en förbisedd detalj få huvudrollen i verket.   Ibland arbetar jag med starka överdrifter. Jag arbetar intuitivt, och känner när det landar. Exakt vad som gör det eller hur den processen fungerar vet jag ej. Men jag vet att den fungerar.


Förväntan

Det är mycket teknik i videokonsten.
-Visst, men ibland kan den mest utsökta kamera inte göra det jag vill. Tekniken ger mig också möjligheter att manipulera.  Och det gör att jag kan arbeta på gränsen mellan verklighet och fiktion.

BO BORG


Händelsehorisont