Bibeln

Bibeln med lekfull distans

Göteborgs Stadsteater t.o.m 8 maj 2012
Hela Bibel-ensemblen i byggandet av Babels torn. Foto: Ola Kjelbye

Bibeln är boken med störst affektionsvärde i min vildvuxna boksamling, en julklapp när jag var nio år från min morfar, troligen ateist. Den har guldkantade jättetunna blad och svart övervikt skinnpärm. Men föresatserna att läsa den från pärm till pärm har kommit på skam. Den fungerar mer som referenslitteratur.  Här och var har jag i ungdomligt nit gjort understrykningar. Den första är i första Mosebokens 8e kapitel vers 21 då Noa offrar till sin Gud som räddat honom och hans familj undan syndafloden och Gud muttrar för sig själv: Jag skall härefter icke mer förbanna marken för människans skull, eftersom ju människans hjärtas uppsåt är ont allt ifrån ungdomen.

När nu Göteborgs stadsteater företagit sig att göra teater av Bibeln och Niklas Rådström antagit utmaningen att skapa en text lämpad för det, så är det nog inte bara jag som känt behov att på nytt besöka böckernas bok inför teaterbesöket. 

Efter första tio minuterna är tonen i föreställningen angiven. Fram till sista av de tre akterna gäller en lekfull distans i förhållande till materialet. Därmed inte sagt att man tagit lätt på uppgiften. Varde ljus, och ljusdesigner William Wenner  prövar sig fram med strålkastarljus för att skilja natt från dag och skapelseberättelsen är snart avklarad med att Adam och Eva glatt skuttar in som två oskuldsfulla blöjbarn för att snart drabbas av synden och drivas ut ur sin paradisiska tillvaro.  De två spelas av Nina Zanjani och Mattias Nordqvist och får som Mannen och Kvinnan följa med som en röd tråd längs den blodiga och våldsamma berättelsenom det utvalda folkets väg till Kaanans land som vidgas till att handla om mänskligheten i stort i ständig rörelse.  De får bli fripassagerare på Noas ark och papperslösa flyktingar i scener som spränger tidsbarriärerna mellan då och nu. Berättelsens följeslagare är också Guds tre änglar, gestaltade av Michalis Koutsogiannakis, Henric Holmberg och Emilie Strandberg, som fått olika betydelser och agerar dörröppnare för vidare reflektion om den bibliska historieskrivningen och om en krävande, dömande, straffande gud som inte gör skillnad på rättfärdig och orättfärdig. Det som stannar starkast kvar i minnet av föreställningen blir att mot slutet en bår rullas in med en dödssjuk Job, som i en lång, tröttsam men välspelad monolog, som Carina M Johansson ger kraft, gör upp med sin gud och sitt av olyckor drabbade liv. Nya testamentets kärleksbudskap flimrade däremot ganska obemärkt förbi.


Henric Holmberg, Michalis Koutsogiannakis och Emilie Strandberg som de tre änglarna och i mitten Lamine Dieng som Abraham. Foto: Ola Kjelbye

Regissören Stefan Metz och scenografen och kostymören Alex Tarragüel Rubio, som också stod bakom stadsteaterns Peer Gynt för några år sedan, har med endast få undantag klätt uppsättningen i gråskalor och enkla byggnadsverk, vare sig det ska föreställa Noas ark, fångenskapen i Egypten eller Salomos palats. Babels torn markeras med en enkel stege och den mångkulturella ensemblen får brista ut i sina respektive hemspråk när  Guds språkförbistring drabbar dem och de inte längre förstår varandra som tidigare.  De fysiska färgklickarna blir desto mer slående som de är få. Den väldige Lamine Dieng i en av sina fem roller, den som Pontius Pilatus, blir till en vulgaritet när han tvår sina händer iklädd blåglänsande elegant kostym. Tidigare har samme Dieng uppträtt som Abraham som här inte bara blint lyder Guds befallningar utan att först ifrågasätta det rimliga i dem, som när han befalls offra sin son Isak. Uppfinningsrikt skildras vandrandet och sökandet, striderna, flyendet och flyktingtillvaron och de många lagar som Guds folk underställs. Många förhudar blir det, när Abraham går till verket. Kronologiskt spelas man ett spratt. Som när lekfullheten mitt emellan Salomos tempel och en rasande Job leker fram bilden av den sista måltiden med teknikens hjälp. Här och var blinkas också åt annat i kulturhistorien, som Wim Wenders film Himmel över Berlin.
Carl-Magnus Dellow är den fullfjädrade aktören på scenen med två lysande rolltolkningar, först som en lätt packad Noa, som ska skriva förbund med Gud och suckar över alla dessa avtal som Gud kräver och undrar om han också måste läsa det finstilta. Sedan också som en allt mer tyrannisk Moses.  Moses inträde i berättelsen aviseras innan ridån lyfter av att mannen och kvinnan drar vitsar som ”Det var hårda bud sa Moses, när han tappade stentavlorna på tårna.”  På så sätt gungar föreställningen mellan billigt skämt och djupaste allvar och fritas därmed från att bli riktigt drabbande. Tack och lov för den tremannaensemble som bidrar till helheten med ömsom jazz, ömsom Bach. 
BRITT NORDBERG


Carl-Magnus Dellow som en rasande Moses som dödar sin bror Aron, spelad av Johan Gry. Foto: Ola Kjelbye