Göteborgsoperans Balett noBody av Sasha Waltz, stora scenen

Danskonst som frossar i beröring

Göteborgsoperans Balett noBody, stora scenen, t.o.m fredag 30 mars 2012 I shall die in Florence av Jérõme Delbey, lilla scenen, t.o.m 10 mars 2012
Göteborgsoperans balett i noBody av Sasha Waltz. Foto: Bernd Uhlig

Danskonsten tycks ha en oändlig förmåga att överraska som om möjligheterna till nya konstnärliga uttryck med kroppen som material vore outtömliga. Ändå är det tio år sedan den tyska koreografen Sacha Waltz skapade sin triptyk noBody och vill med den säga något om den mänskliga existensen och vad människan är utöver sin kropp.  Nu har verket nått Göteborg och framförs i ett scenografiskt rum som återskapar en bit av husväggen till Schabühne Teater i Berlin, där verket hade sin urpremiär.

Det är ett högst märkvärdigt verk, där det bestående intrycket blir att Göteborgsoperan har en balettensemble av oerhört hög konstnärlig kvalitet med handplockade dansare från olika delar av vårt klot som till fullo tycks behärska den dynamiska fria danskonstens alla variabler.  För om jag inte blivit så fängslad av den konstnärliga gestaltningen kan det hela ha hängtupp sig på problem med att försöka följa tankegången i detta symbolfyllda och rörliga existentiella drama så som det framställs i programmet. Föreställningen är en triptyk som dock i stort sett flyter samman till en helhet, ackompanjerad av i huvudsak rytmisk atonal slagverksmusik av Hans Peer Kuhn.


Fernando Melo och Angelina Allen i noBody. Foto: Bernd Uhlig.

Första verket benämns Kropp (Körper), som handlar om människans anatomi, andra delen, S, vill undersöka livets ursprung, kärleken och sinnligheten och den tredje, noBody, är ju en ordlek som kan stå för både ingen och ingen kropp och vill ställa frågan vad som är det odödliga i människan, hennes metafysiska dimensioner.  Inledningen till den är dock högst metaforisk i sitt gestaltande av kroppen som en katedral, när sju av dansarna struttar in och runt som mekaniska figurer, inneslutna av konformade dräkter av trä. Skrattet både förlöses och fastnar halvvägs, som i flera av scenerna.
I en föreställning som är så utpräglat kroppslig blir det svårt att se bortom just det. Från en period i fridansens utveckling då koreografin var mer arkitektonisk än känslomässigt berörande så frossar denna föreställning i just beröring i alla dess former. Det famnas, lyfts, släpas, älskas, tröstas, avvisas, hjälps och stjälps, man faller och återuppstår, går samman i flock och skingras åter i ett flöde av konstellationer från alla 24 dansare samtidigt på scenen till ett vilset solo. Alla varianter att på olika sätt självutlösa kroppsliga impulser är fascinerande. Det hela blir en hyllning till kollektivet och vikten av att också förbli individ i gruppen.  Men framför är det en hyllning till själva danskonsten och till allt vad som kan uttryckas med kroppen.


I scenografin till noBody har koreografen Sacha Waltz använt sig av arkitekturen i teater Schaubühne am Lehniner Platz i Berlin. Foto: Bernd Uhlig

Det helt nya dansverket I shall die in Florence av en av Göteborgsoperans egna dansare, Jérõme Delbey, har visst koreografiskt släktskap med noBody. Den görs av sju dansare, som också tänks gestalta existentiella frågeställningar kring livet och döden, som här förstärks av att det faktiskt växer ett nytt liv i en dansares mage. Här finns också en stark religiös symbolik men jag inges också känslan av en tydligare betoning på egot, självbespegling genom en nostalgisk och smått sentimental dramaturgi, så mycket mer påtaglig som publiken på lilla scenen kommer så nära skeendet. Det varierade musikvalet från Schubert till Nina Simone drar sitt känslomässiga strå till stacken. 
Det finns möjlighet att se de två verken på en och samma dag. Göteborgsoperans generösa satsning på samtida koreografiska verk är värd all uppmärksamhet. 
BRITT NORDBERG


Övre bilden: Percevale Perks och Janine Koertge i I Shall die in Florence. Foto: Tilo Stengel. Nedre bilden: Susanna Caldegren, Therese Fredriksson, Jac Carlsson och Percevale Perks i I Shall die in Florence på Göteborgsoperan. Foto: Tilo Stengel.