Det här är erat fel! Aida Chehrehgosha

Drabbande dialektik

mellan hat och kärlek

25 februari–15 april 2012 Konsthallen, Skövde kulturhus
Aida Chehrehgosha, Foto: Bo Borg

Aida Chehrehgosha, född 1980, är aktuell med en stor utställning på Skövde konsthall under titeln ”Det här är erat fel”. I ett av konsthallens rum visar hon bildserien  ”Till mamma, pappa och mina två bröder”, som var hennes examensarbete på Konstfack 2009. Den har tidigare visats på många platser. Det handlar om bearbetning av hennes känslor från faderns misshandel av modern,  vilket i sin tur fick modern att i sin frustration slå sina barn. I bilderna har Aida Chehrehgosha gestaltat de känslor hon har och hade för det som skedde.  Trots att det handlar om att ge utlopp för ett hat har föräldrarna ställt upp och låtit sig maskeras, till och med poserat som hon velat se dem, när Aida Chehrehgosha velat gestalta den känsla hon haft att se dem döda. Det blir en drabbande dialektik mellan hat och kärlek.

–Jag fotograferade de här bilderna under sex år då jag var som argast och mest hämndlysten över det som hänt i min familj. Det blev en ond cirkel, då min fars otrohet och misshandel ledde till att min mamma i sin tur misshandlade oss. Jag fotograferade dem under de här åren, 2002–2006. Jag ville kontrollera dem genom att ta bilder. Jag satte t ex kaninöron på pappa för att förnedra honom. De är ena jävla as och det är jag också. Det handlade om ambivalensen att vara mitt emellan. Hela det här projektet handlar på ett skruvat sätt om hat, kärlek och förlåtelse. Jag vill redovisa min rädsla för att föra arvet vidare. 
I den stora salen visas ”Det här är erat fel”, en stor serie bilder av iscensättningar av mord.  Ett tjugotal fotografier, varav det största som dominerar en fondvägg är över tre gånger fem meter.



–Det handlar om tvångstankar och fantasier jag har. Jag måste få utlopp för det våld jag har utsatts för så att jag inte för det vidare. När jag blir pressad och trängd reagerar jag på sätt jag inte vill och inte kan stå för. Jag försöker få ut mina aggressioner och känslor genom konsten.  Jag får tankar jag inte vet var de kommer ifrån, tankar som tränger sig på mig. Det handlar om tvångstankar jag fått om våld jag skulle göra mot mina närmaste. De här bilderna är rekonstruktioner av inre bilder som dyker upp. Det jag har varit med om skapar så många otäcka bilder som bara kommer och kommer. Samhället och miljön gör att man lär sig hur våld är. Vi formar varandra så att man beter sig på ett visst sätt.
Zenit träffade Aida Chehrehgosha ett par dagar före vernissagen. Litet trevande tänkte jag börja med att tala om hennes bakgrund som konstnär och hennes  CV. Hon har ju gått både på Konstfack, där hon tagit såväl kandidat – som masterexamen och varit specialstudent på Konstakademin.
– Jag tycker CV är fullständigt larv. Det är inte den som definierar mig. Studierna är en erfarenhet, men inte det som gör det jag gör. Jag har inte haft någon kulturell ingång i det jag gör. Och redan här vill jag påpeka att de här arbetena jag visar handlar om mig som individ och barn, inte som kvinna eller invandrare. Den kulturella bakgrunden finns där, men står inte i fokus. Det här handlar om mig och min familj.
Hon är från Västerås, men bor numera i Stockholm.


Aida Chehrehgosha, Foto: Bo Borg

Varför blev du konstnär?
– Jag har inget sånt i min bakgrund. Jag har valt det själv.
Varför?
– Det blev så.  Jag valde mediaprogrammet på gymnasiet. Vet inte varför. Jag vet att det låter sjukt pubertalt, men jag vet verkligen inte varför.
Hur skulle du beskriva dig som person?
– Jag är en jävligt glad, sjukt cynisk, arg, ledsen person och det pendlar väldigt. Jag är glad och sprallig, men jag gör inte glad och sprallig konst. Konstnärskapet är en yrkesroll, men jag gör självutlämnande projekt. Det är ingen distans mellan mig och min konst i de här projekten.
Men blir det inte smärtsamt att lämna ut så privata händelser?
-De här projekten handlar om saker jag inte vill skylta med. Men jag måste få det här ur systemet. Det har gjort mig så illa, och jag vet att det gör mina föräldrar så illa. Men jag känner att det är så viktigt. Jag gör det väldigt personligt. Jag tar inte upp andra personers aspekter. Det är min sanning det handlar om.
Ditt arbetssätt?
– Jag ingår i genren iscensatt fotografi. Jag jobbar som en performanceartist som dokumenterar vad jag gör. Det kan vara upp till 25 personer inblandade i en bild;  kostymörer, make up - artist, producent, rekvisitör, statister osv.  Jag regisserar.  Det är inte alltid så att jag ens trycker på kamerans avtryckare. Ofta gör min man det. Jag omger mig bara med proffs med hjärtan av guld. Det är inte alltid de ens tar betalt. Men jag jobbar bara med extremt begåvade personer.
Du ger dina bilder en konstnärlig form och ett speciellt uttryck också?
– Mina bilder har ett filmiskt uttryck. Det beror på att jag är uppvuxen med TV och film. Bilderna får sin form från filmen. Filmer jag sett kommer tillbaka med mig och mina närmaste i rollerna. De mentala rummen i bilderna är mina, men de fysiska är konstruerade.  När en tanke tränger sig på mig mot min vilja försöker jag återfå kontrollen genom att iscensätta och fotografera.



Vad handlar bilderna om som du ser det?
– De handlar om att skada andra och om att skada sig själv. Det handlar om orsak och verkan, om att man måste ta ansvar för sina egna känslor. Även om jag stiger in i ett tomt rum, skapar jag ett mord där i mina tankar. Jag vill framkalla tvångstankar hos betraktaren. Det är ett sätt att dela med mig av vad jag känner. Jag vill inte att mina bilder ska vara några luddiga frågetecken. Jag vill att du ska känna samma sak. ”Hej så här är det. Så här känner jag. Känn med mig.” Jag vill tvinga in folk i den känslan. 
Du arbetar med starka effekter?
– Jag får ofta kritik för att mina bilder är överdrivna. Att det blir för starkt och för mycket. Det är precis det jag vill.
Du är inte själv med i dina bilder fast det är dina känslor som har en huvudroll?
– Jag vill inte vara med i bilderna rent fysiskt. Ibland bär aktörerna en mask av mitt ansikte. Men jag är ute efter en allmängiltig känsla. Förövare är ett väsen för mig.  Jag vill ge en otydlighet som i drömmen. Jag vill också att bilderna ska vara vackra. Det är A och O för mig. Vacker komposition, vackert ljus. En miljö som är ögongodis.  Det blandar jag ihop med obehaget. Jag förför som näcken. När betraktaren är förförd får han det han inte vill ha. 
Vilket är ditt förhållande till konsten?
– Jag försöker hålla mig långt borta från konsten. Jag tar inspiration från musik. Viss musik kan med minsta lilla få mig i läge. Ane Bruns musik går jag igång på. Min ingång till konsten är vare sig politisk eller feministisk. Den är psykologisk och existentiell.
Vad jobbar du mer med än den här utställningen i vår?
– Jag har 4–5 större utställningar på gång.  Jag ska göra fyra bilder om svenskarnas förhållande till sprit på Vin och Sprithistoriska museet. Så ska jag ställa ut på Sven-Harrys konstmuseum med en massa fint konstfolk. Det blir jävligt coolt. Och så Finska Fotografiska Museet i Helsingfors…
BO BORG

Konsthallen, Skövde Kulturhus

 

Det här är erat fel

 

Aida Chehrehgosha

 

25 februari - 15 april