Spår - Ett familjedrama Konstnär: Gunilla Pantzar

Vill kasta ljus över det nedtystade

3 mars - 29 april 2012 Skövde Konstmuseum
Gunilla Pantzar Foto: Bo Borg

På Skövde konstmuseum visas en utställning som är spännande och speciell på många sätt. Man kommer in i ett rum med ett antal tygskulpturer som skildrar en del av komponenterna och känslorna i ett relationsdrama i konstnären Gunilla Pantzars släkt. Det är händelser omgivna av skuld och hemlighetsmakeri. Hennes biologiska farmor Thina  har en huvudroll i ett drama där mångas öden ur olika perspektiv står i centrum. Thina var tjänstekvinna som fick tre söner med tre olika män. Barnen skildes på tidens sätt från den ensamstående modern.  En av hennes söner  var Gunilla Pantzars pappa som växte upp med sin far och moster i tron att han var adopterad och först i vuxen ålder fick han reda på sanningen om sin rätta identitet.

Kring de känslor den här historien skapat hos konstnären har hon byggt upp en installation, där ett antal skulpturer ingår i varandras spänningsfält. Hon har utgått från dokumentärt material. På en vägg finns autentiska brev och foton.  Hon har vidare gjort skulpturer av klädesplagg de inblandade burit och som hon tagit som utgångspunkt för sin konstnärliga bearbetning och fördjupning.
–Frågor och tankar om tabu, identitet, sexualitet, skuld och skam, frihet och ansvar, kärlek och försoning har fått ge form åt utställningen, säger konstnären  när vi träffas ett par dagar innan vernissagen. 
Gunilla Pantzar ( f 1945) är ursprungligen Östgöte från Skänninge. Hon har varit verksam vid Byteatern i Kalmar sedan denna unika teater startade 1971. En teater som jobbar mycket med masker och scenografi och där har Gunilla Pantzar varit en nyckelperson som maskmakare och kostymör.
–Vi hade och utvecklade idén om att det bildmässiga är ett lika starkt språk som orden. Vi ville i våra föreställningar kitta ihop text, ord och bild till en ny enhet. Jag som är speciellt intresserad av bilddramaturgin i teatern stod för det dramatiska språket med masker. Jag har själv också varit mask – och dockspelare på Byteatern.



Men låt oss börja från början. Gunilla Pantzar är utbildad på Konstfack 1966–1970.

–Hela mitt konstnärskap sedan utbildningen har handlat om människan och människan i rummet. Jag är en berätterska som har ett otåligt intresse för tillvarons frågor. Det driver mig både mänskligt och estetiskt. Jag strävar efter att komma nära den känslomässiga smärtpunkten.
Hennes utställning på Skövde Konstmuseum heter Spår. Det är tio skulpturer, en del på vägg, en del på golvet.
–Jag har försökt synliggöra ett antal människor och visa min aspekt på det som har hänt.
Arbetet som skulptör skiljer sig från teaterns kollektiva processer.



–Nu vill jag se vad som dyker upp i tidens ström för mig. Det är viktigt att jag arbetar så att människor känner kontakt med min konst. Det är viktigt för mig att mina verk ska ha energin att bara ses, utan teoretisk instruktionsbok. 
Som skulptör arbetar hon i plåt, stål, gips och textil. Hon arbetar också med kläder, som hon bearbetar till känslobärande och karaktäriserande uttryck. 
–Jag har inte jobbat mig systematiskt in i mitt material. Jag har gett mig in och försökt ha barnets blick. Jag har format skulpturerna för att ge en bild av hur jag tror personerna reagerade på den här händelsen. Det handlar om att gestalta deras psykologiska reaktioner som jag ser dem. Men jag vill också kasta ljus över hela händelsen. En del av kläderna har personerna det handlar om burit. Sen har jag gestaltat dem så att det passar till den historia jag vill berätta. Man kan säga att jag ställer frågor till materialet, som leder till en viss form och ett visst uttryck. Jag vill göra skulpturerna så att de både kan stå för sig själva och vara del i en större historia. 
Och historien är ett vardagsdrama som låg nertystat i många år.
–Det hände tabubelagda saker i min familj.  Att en ogift syster fick barn med den gifta systerns man var skambelagt när det hände 1916. Den ogifta systern hade tre barn och ingen kallade henne mamma. Hennes moderskap hemlighölls. Min pappa var ett av barnen och vem som var hans biologiska mamma hemlighölls iför honom i sjutton år. Det hölls också hemligt för mig. Tabun blev ett slags arvssynd. Men jag kände att det var något som inte stämde. Den här händelsen blev till ett inre tryck som den här utställningen blir ett utlopp för.



Hon vill inte berätta på ett övertydligt sätt.
–Det står inte skrivet på varje objekt vad de handlar om. Berättelsen får uppstå hos den betraktare som vill sätta sig in.
Hur påverkar dina erfarenheter från teatern ditt sätt att arbete som skulptör?
–Mina erfarenheter på teatern har gett mig speciella analysmetoder. Liksom i teatern hämtar man in sina egna erfarenheter i uttrycket. I skulpturerna med föremål och bilduttryck. I det här fallet har jag jobbat med dokumentärt material. Det gör att jag t ex kan fånga olika tidsperioder i skulpturerna. Jag har jobbat med renodling. Både förenklat och komplicerat. Försökt ta bort allt som inte för historien vidare. Jag låter skulpturerna ”agera” och berätta med gester och poser. Att göra porträtt på det här sättet blir ett sätt för mig att kliva igenom lagren i en människa
Vad gör du efter den här utställningen?
–Jag ska ställa ut på Karlsborgs museum. Det blir den här utställningen med porträtt jag gjort med en annan ingång. Det är porträtt där arten människa beskrivs via botaniska planscher och kläder.
BO BORG



Skövde Konstmuseum
Spår – Ett familjedrama
Konstnär: Gunilla Pantzar
3 mars–29 april 2012