Karin Wikström

Ett starkt laddat bildspråk

Galleri 1, Göteborg 31 mars–29 april 2012
Karin Wikström är april månads konstnär på Galleri 1 i Göteborg.

Det är inte första utan femte gången som Karin Wikström ställer ut på Galleri 1 sedan Valandstudierna. Första gången var redan 1997 och sedan dess har det varit tre gånger till fram till nu. Det har liksom blivit hennes galleri på hemmaplan. Det är många bilder som denna gång tävlar om galleriets väggytor.
Att det handlar om ett produktivt konstnärskap är uppenbart, liksom att inte alla verk som tålmodigt står lutade mot väggarna i väntan på sin plats inte kommer att få vara med.  Inte för att de inte ryms rent fysiskt, de är blygsamma till formatet, men med sitt uppfordrande innehåll finns risken att de slår ihjäl varandra. Karin Wikström bekräftar att hon arbetar intensivt och dagligen med sina bilder men att det kan dröja månader för vissa att anses färdiga för visning.

– Jag jobbar parallellt med flera bilder samtidigt. Jag jobbar om och ställer åt sidan och en del kan få stå i halvår innan jag gör det sista. Det är ett slags flöde, förklarar hon.
Hennes karaktäristiska bildspråk tar sig uttryck i figurer, ofta identifierbara djur, men också figurer i ett gränsland mellan människa och djur och när man tror sig ha funnit ett sätt att tolka dem så dyker snart upp ännu ett och ännu ett. Det handlar om att bilderna både har sin egen berättelse men också kommunicerar sinsemellan, kan läsas som en sorts rebusar.


Akryl på pannå av Karin Wikström.

Att det finns ett förhållande till djur hos denna konstnär är uppenbart.
– Jag har alltid tyckt om djur. De är så kommunikativa trots att de är språklösa. Det gör att vi människor kan projicera saker på djur, kan använda dem som ställföreträdare.
Hennes bilder har inga titlar. Däremot ingår enstaka ord i själva bilden på vissa. Områdena, Tigarna, Schäpo (för Säpo) är några.
– Jag försöker ladda bilderna med allt möjligt – med poesi och drömmar, politik, kultur, klass, kön. Det finns en mångtydighet samtidigt som bilderna berättar en historia som ofta har olika bottnar.


Akryl på pannå av Karin Wikström.

Karin Wikström är uppväxt ”på landet” som hon säger, i en liten by, Bursnäs, utanför Östersund.
– Det gjorde att jag var hänvisad till att studera det som fanns och hade mycket tid till att fantisera. Att jag hittade till konsten var inte självklart. Det var kanske snarare så att jag hittade till konsten från andra saker.  Jag har alltid varit intresserad av samhällsfrågor, var politiskt aktiv i ungdomen.
När hon väl beslutade sig för konstnärsyrket tog hon sats på Kursverksamheten och Hovedskou innan hon avslutade på Valand 1990–1995 och ställde följande år ut i den då nya Stenasalen på Göteborgs konstmuseum sedan hon fått Sten A Olssons konststipendium, som delades ut några år till avgångselever på Valand innan det omvandlades till kulturstipendium, nuvarande Stenastipendiet.


Akryl på pannå av Karin Wikström.

Karin Wikström är också en av tio konstnärer som nuvarande chefen för Liljevalchs konsthall, Mårten Carstenfors, valde ut i sitt uppdrag att skapa en basutställning med det bästa av svensk konst för konsthallen Saltarvet i Fiskebäckskil.
– Det var verkligen jätteroligt att vara med där ute, drar Karin Wikström sig till minnes.
Vi stannar upp framför en bild med en armlös figur som omöjligt kan spela på den banjo den har under hakan, intensivt påtittad av en till synes skadeglad gestalt intill.  Det handlar mycket om relationer och tillkortakommanden, konflikter och utmaningar, om integritet och starka känslor. Könsmetaforiken och –problematiken är ofta närvarande. Då och då också en förrädisk humor. Tekniken är huvudsakligen akryl på masonit men även en och annan blandform som collage och inslag av kol, oljepastell och akvarell.

Text och foto
BRITT NORDBERG