Lucrezia Borgia

Vem är modern Gennaro längtar till?

31 mars - 19 april 2012 på Göteborgsoperans stora scen
Katja Levin gör Lucrezia Borgia på Göteborgsoperan. Foto: Mats Bäcker

Den helt osmyckade scenen intas successivt av ett antal desorienterade unga män bland vilka det råder upprörda känslor. De är indirekta offer för giftmörderskan Lucrezia Borgia, men deras lust till hämnd dämpas av driften att festa.
Vem är de barn av? Hur många av deras anhöriga lever? Var hör de hemma? Christof Loys regi av Gaetano Donizettis opera från 1833 får det att kännas som om Lucrezia Borgia var skriven i går.

Unge Gennaro (Bülent Bezdüz) utmärker sig genom sin allt dominerande moderslängtan. Han anar inte att det är Borgia som är den mor han aldrig sett, när han vid deras första möte talar om, hur han ständigt bär henne vid sitt hjärta. Ur denna känslomässiga abstraktion hämtar dramat sin grundkonflikt.
Här finns inga tydliga oidipala trådar att knyta ihop.  Separationen, som en gång skett mellan mor och son, är av dimensioner som har med världsläget att göra. Vi bevittnar ett kvinnooffer, när omständigheterna tvingat fram ett försvarsbeteende hon mist kontroll över. I den meningen är Lucrezia Borgias ställning tragisk, samtidigt som relationen mellan henne och Gennaro blir svårare att få grepp om.
Berövad moderskapet har Lucrezia Borgia förvandlats till ett skal.
Katja Levin sjunger henne med äventyrlig rörlighet i ett välförankrat nu, men det är mellan Gennaro och hans förbundne, själsfränden Orsini, man förnimmer en förankrad känslomässig relation. Mezzosopranen Ann-Kristin Jones teatrala dynamik gör Orsini till en genomgående medelpunkt och tillsammans med Bezdüz skapas en klangvärld med resonans i deras utlämnade belägenhet.
Upproret ligger om hörnet och när Gennaro sliter B:et ur namnet på väggen får vi en fingervisning om vad som återstår: (B)orgias orgie.


”Mest levande”. Ann-Kristin Jones och Bülent Bezdüz som vännerna Orsini och Geraldo. Foto: Mats Bäcker

Den fascinerande sprickan i operan är den absurda spänningen mellan det gruvliga som kommer att ske och den uppsluppna och med jämna mellanrum rent dansanta ton Donizzetti komponerat i. Det frestar till upptåg och burleskerier men Loy motstår frestelsen. I stället går han balansgång mellan de teman han har att bolla med, växlar obekymrat mask och attityd och gör uppsättningen till en provkarta på relationshypoteser.
Vi är så långt från det ödesbestämda man kan komma och erfar en episk regikonst under intellektuell kontroll, som samtidigt vågar lättsinnet.
Till detta bidrar orkesteruttrycket under Giancarlo Andrettas ledning. Han utnyttjar rörelsefriheten och bidrar till att göra föreställningen angelägen och vital.


Katja Levin och Bülent Bezdüz i Donizettis opera Lucrezia Borgia. Foto: Mats Bäcker

Det som går förlorat är tydlighet och riktning i relationen mellan Gennaro och Borgia. För även om deras förbund är avståndsbestämt, ville man ändå se betydelser i mötena mellan dem.
Borgia sörjer sonen i egenskap av hennes enda kvarvarande, äkta känsla – men vem är modern som Gennaro längtar till? Är det en verklig kvinna eller bara en hjälplös fantasi? Vad har den i så fall att erbjuda framtiden, som visserligen aldrig blir hans, men fortsätter att ställa frågor till åskådaren.

KJERSTIN NORÉN

Lucrezia Borgia, opera i prolog och två akter av Gaetano Donizetti efter Victor Hugo.
Dirigent: Giancarlo Andretta
Regi: Christof Loy
Scenografi: Henrik Ahr
Koreografi: Thomas Wilhelm
Medverkande: Mats Persson, Katja Levin, Bülent Bezdüz, Ann-Kristin Jones m.fl. samt Göteborgsoperans kör och orkester
Spelas: 31 mars - 19 april på
Göteborgsoperans stora scen