GALLERIROND våren 2005

Göteborgs Konstmuseum
Övre Etaget
29/1–28/3 2005

Johan Hagelbäck



Av russin har Johan Hagelbäck skapat en hel utställning. Det är russinkonstverk som berättar små mänskliga historier med glimten i ögat.
Han har byggt en monter av en konstskola där russinen är elever som sitter och tecknar kroki, ledda av en lärare som vill att de inte ska teckna så kantigt. Här finns ett skönhetsinstitut där russinen får behandling av Dr Skön för att bli släta som druvor och ett ålderdomshem där russinen drar fram i rullator.
Och ett självporträtt.






– Jag har blivit så där. Se hur min ateljé är fullständigt nertrampad av russin, säger Johan Hagelbäck, känd för sina animerade filmer och filmjölksinstallationer.
Han har byggt en monter med en läktare fylld av russin som fotbollssupportrar. I verket med Russkilde (!) rockfestival bildar russinen ett hav av musikälskare som hoppar i takt på riktigt framför scenen, står i kö till bajamajan och avsvimmade hämtas av ambulans.
I en TV-monitor kan besökarna se hans vinjett till Göteborgs filmfestival där russinen i salongen i Draken sitter och skriker Mera film, mera film… I en monter finns biografsalongen uppbyggd, med ridå, publik och någon som desperat letar efter sin plats.
Genom att trycka på en knapp kan besökarna få russin i en skål med mjölk att börja simma.
– Mjölken har museipersonalen lovat byta var tredje dag, påpekar Johan Hagelbäck.



Installationen We have a Dream visar Martin Luther Kings brandtal framför jublande russinmassor men också oroligheter och dramatik.
Russinens liv och fortplantning skildras efter en hel vägg med olika konstverk, vi får se hur de parar sig på stranden, blir gravida och, i Johan Hagelbäcks version, lägger ägg i form av vita riskorn som utvecklas till ljusgröna druvor.
Av russin i olika färger, bruna och svarta, har han satt ihop en mosaik av en havsörn. I en monter finns en scen med russinen som blodgivare.
– Russinvärlden är lika vår värld på många sätt. Personifieringen är stark här. När jag ser tillplattade russin blir jag ledsen och känner medlidande, säger Johan Hagelbäck som använder enkelt arbetsmaterial som ståltråd.



Mekaniken som gör att vissa installationer kan röra sig fixar han själv. Han fick idén att börja arbeta med russin för ett par år sedan när sonsonen fyllde år.
– Han gillar inte russin. Jag skulle ge honom en present för att bearbeta det. Jag tog en kartong och satte russin på nålar. Det tycket han var kul, satte den på väggen och har nu övervunnit sin fobi, berättar Johan Hagelbäck.
– Sen upptäckte jag likheterna med människor och att man kunde berätta något.
Under arbetet händer det ibland att han faller för frestelsen och äter av sitt material.
– Jag börjar tröttna på det. Då och då stoppar jag i mig. Det börjar bli för mycket. Han ser stora likheter mellan ett russin och en människa.
– De är som en människa. Med åldern torkar hon och blir hårdare och skrynkligare. Russin är ofta väldigt söta.



Det är ofta ett skämtsamt tilltal men med en djupare botten.
– Det finns mycket allvar i dem hoppas jag. Som i livet. Inget är så tungt och allvarligt att det inte finns humor i det. Jag har gjort filmer om allvarliga saker men alltid försökt få med humor.
Han behöver inte behandla russinen för att göra konst av dem.
– Jag har sett russin i pyramiderna som är flera tusen år gamla.
Han använder lådvis med kaliforniska russin men kompletterar.
– Jag går till invandraraffärer, där hittar jag billiga och ovanliga sorter och olika färger.
Konstmuseet har köpt in en hel pall med russin som besökande barn ska få bygga upp liknande konstverk med. Under sportlovet ordnas en speciell verkstad.
Johan Hagelbäck har gjort ett 20-tal prisbelönta filmer och sex egna TV-serier, t ex Charles Nonsens från TV- kortfilmerna, filmerna om Carl Sundlöv och hans mer allvarliga film Hasses dagbok.
Han är känd för filmjölksanimationer på Malmö konsthall samt ställt ut bl a på Konstakademien i Stockholm, Bror Hjorths Hus i Uppsala och han är representerad på Museum of Modern Art i New York.

JAN BERGMAN