Göteborgs dans- och teaterfestival

En Hamlet för alla sinnen

18-26 maj 2012 Folkteatern, Göteborgsoperan, Stora Teatern, Stadsteatern, Backa Teater, Atalante, 3:e Våningen, Röda Sten m fl platser
Nanna Finding Koppel som Ofelia i The Tiger Lillies perform Hamlet. Foto: Miklos Szabo

Den tycks ständigt närvarande frestelsen att förhålla sig till teaterhistoriens odödliga verk. Och Shakespeares Hamlet lär väl inta topplaceringen. Inte minst i tider när utanförskap, hedersmord eller hämnd och förbjuden kärlek är begrepp som allt mer hamnat i fokus. Den musikaliska teatergruppen The Tiger Lillies, numera med kultstatus, är inte ny för Göteborgs festivalbesökare. Men deras sätt att, som från en medeltida marknadsplats, berätta historien om den plågade prins Hamlet är fullkomligt unik, poetisk, musikalisk, fysiskt lekfull och scenografiskt lustfylld och oerhört gripande i sin tilltro till kärleken. Morten Burians Hamlet  och Nanna Finding Koppels andelika Ofelia-väsen ackompanjerade av vemodig tragspelstango sätter känslorna i svall, så som dansk-brittiska The Tiger Lillies har så lång erfarenhet av.  Gruppen började just i syfte att berätta om de utstötta och olyckliga.

Att från den föreställningen rusa direkt vidare till scenen Atalante och en annan föreställning som utgår från Hamlet var inte så lyckat.  Malmögruppen Teatr Weimars ”Hamlet II: exit ghost” visade sig stämd i ett så totalt annorlunda stämningsläge att det blev kortslutning i mitt emotionella jag.  Kan bara konstatera att ambitionerna var högt ställda, så ock röstlägena. Men jag minns mest bara de cirka femton tv-skärmar i olika storlekar som ramade in och vidareförmedlade de olika scenerna. Teatr Weimar återkommer ikväll (20/5) med ännu en föreställning, A Language at War, som sägs utgå från Wittgensteins citat ”mitt språks gränser är också mitt universums gränser”.   
En koreograf med filosofiska pretentioner är Jeanette Langert som i sitt verk ”fuktig” lutat sig mot Michel Foucaults verk Övervakning och Straff och skapat en duett för två manliga och totalt kontrasterande kroppar, ett verk vars öppning mer liknar en konstperformance men som utvecklar sig till en något väl utdragen uppvisning i fysisk kontroll utförd med precision och disciplin av Dan Langeborg. 
Utan att ha statistiskt belägg är intrycket att årets festival har svensk slagsida. De utländska gästerna med lyskraft är få om man jämför med tidigare år. Om det är årstiden eller programmets innehåll som orsakat det ljumma intresset från göteborgarna att köpa biljetter i förväg lär bli satt under lupp.  Mycket handlar det nog ändå om en publik som inte riktigt lever upp till förhoppningarna i programhäftets inledning, nämligen att vara nyfiken på det okända och udda.


Pina Bausch-dansaren Lütz Förster kommer till 3:e Våningen festivalens tre sista kvällar. Foto: Anna van Kooij

Man skulle kunna likna programmet vid en hängmatta med ett säkert fäste i ena änden, invigningen på Göteborgsoperan och Tiger Lillies på stadsteatern och ett minst lika säkert fäste i andra änden, den avslutande Strindbergs-dagen lördagen den 26 maj på Göteborgs Stadsteater med Anna Pettersson i alla rollerna i Fröken Julie och Cullbergbalettens The Strindberg Project.  Däremellan kan man sicksacka sig fram mellan de olika scenerna och ta vara på överraskningarna.  Ett gästspel som väckt förhandsintresse är i alla fall Lütz Förster, som varit dansare hos Pina Bausch och som ensam på scenen ser tillbaka på sin karriär från de första dansstegen och berättar om arbetet och livet med de stora inom dansen.  Han framträder tre kvällar på 3:e Våningen och medverkar också i filmen Pina – dansa, dansa annars är vi förlorade.
Om någon till äventyrs sett ett gäng människor, som likt publikreaktionen ”vuxendagis” leds runt i staden omslutna av ett brett gummiband så är det också ett inslag i festivalen efter idé av konstnärerna Andrea Sonnberger och Gustavo Ciriaco, som en hyllning till forna tiders flanerande utan syfte och mål. Utomhusaktiviteterna har ju annars krympt alltmer för varje festival. Vad det kommer att innebära om festivalen i fortsättningen ska bli årlig ska bli intressant att följa.
BRITT NORDBERG