Göteborgs Dans- och teaterfestival

”Konsten vänder sig 
alltid till en minoritet”

www.festival.goteborg.se
Från Lindahl o Seitls produktion Rotating in a Rool of images.

I början av 1980-talet skapade multikonstnärinnan Kirsten Dehlholms Billedstofteatret (nuvarande Hotel Pro Forma) en vandring med förhinder genom danska konstmuseet Lousiana. Diverse gymnastikredskap, modell äldre, låg i vägen och vandrarna var – blinda! 
Det behöver knappast sägas viken upprörande syn(!) de utgjorde, hur många tankar iscensättningen väckte, angående vad det innebär att ”gå på museum”, vad begreppet anblick kunde fyllas med och hur blind man kan vara.

Och det är ungefär det som händer, när gästande Lundahl & Seitl på Göteborgs Dans- & teaterfestival låter en famla i ett ensamt mörker som bara sporadiskt skingras och ger en tidigare oanad sinnesnärvaro. Blixtsnabba ”syner” som i bokstavlig mening ”uppenbarar sig”. Det är så enastående vackert, så på en gång oroande och samtidigt betryggande: allt kan göras, allt föds nytt men har i grunden alltid funnits kvar, allt kommer tillbaka där modet står en bi.


Det är så en konstfestival skall arbeta. Samla överraskningarna och de extremt udda erfarenheterna för den som är beredd att anta utmaningen. Som att sitta timme efter timme runt the table of guilt när artistkollektivet W.E.A.N. (White-European-Artistic-Network) steg för steg får dig att under töntigt omständliga ritualer inta det andra hungrar efter och i (sceniska) moment efter moment gör dig uppmärksam på din vithet, din särart. 
Eller precis tvärtom: sitta och göra ingenting tillsammans med finska Juha Valkeapää & Taito Hoffrén med lite kaffe och pannkakor och lyssna till uppläsningar du inte förstår, ta det lugnt, här har du ditt liv!


W.E.A.N:s Enjoy Whiteness hörde till festivalens märkligaste upplevelser.

De snabba tillfälligheterna hör festivalerna till och har utvecklats till en form som på olika sätt knyter an till performance och nycirkusspråk. Det gällde Miet Warlops färgglada explosion Mystery Magnet på Atalante och det gällde i än högre grad de tokcharmiga Pieter Ampe, Guilherme Garrido, Hermann Heisig och Nuno Lucas på Stora Teatern. 
Höjdpunkten var däremot förlagd till avsparken på Backa i år: Big Bang av Philippe Quense och Vivarium Studio.  Quense kallar sig ”museograf”, en som på beställning skapar förvandlingar inom en given institu(situa)tion. Han beskrev underhållande hur definitionen av honom gradvis förändrats i hemlandet Frankrike efter några år i Tyskland. Hans kännetecken är öppenhet. Hans början kan vara så gott som ingenting. Utifrån den tomheten kan – som i det vi såg – växa ett rymdäventyr som tog sin början i en grottillvaro, det är en renodlat poetisk scenkonst som absorberar åskådarens inre flow.


Bild från Miet Warlops verk Mystery Magnet.

Det ligger nära till hands att ta till uttryck som ”starka upplevelser”, men än mer handlar det om erfarenheter man tar del av, frihetsupplevelser som sedan kan ligga till grund för ett framförande av klassiska Fröken Julie, som Anna Pettersson på Nya Studion i ett slag förvandlade till ett multikonstverk där ingen genrebeteckning längre ägde giltighet.
Vad spelar det då för roll att alla föreställningar inte var fullsatta i år? Konsten vänder sig alltid till en minoritet, säger årets ALMA-pristagare Guus Kuijer, det gäller även best-sellers
Det gäller faktiskt även Loreen. Europa är bara en liten del, det var vad W.E.A.N.-grabbarna lärde oss. 
Så på gott och ont: realize your own weaney!
KJERSTIN NORÉN