Giselle

En Giselle mot fulländning

Dansen och dansaren

Göteborgsoperan t.o.m 3 JUN 2012 - STORA SCENEN
GISELLE . HOLLÄNDSKA NATIONALBALETTEN; JOZEF VARGA (ALBRECHT) FOTO: ANGELA STERLING. LA STE

Vad dansen är och vad dansaren är: två delvis olika frågor att besvara. Man kan säga om Lütz Förster – Pina Bausch-artisten som nyligen gästade Dans & Teaterfestivalen på Tredje Våningen – att han helt och hållet är dansare. Man kan omöjligt föreställa sig honom vara något annat. Inom vilken stil han dansar blir mindre viktigt, han klär traditionen från topp till tå.

Om Doris Uhlich däremot, som under festivalen framträdde på Operans lilla scen i en performance betitlad Rising Swan, kan med lika stor säkerhet sägas, titeln till trots, att hon inte är dansare, men att hennes föreställning förutsätter dansen, den klassiska dansen. Hon använder ett yttre kännetecken i form av en tyllkjol och drag av subtilt mästerskap för att avslöja egen grovhet och besvikelse. Det att vinna mot det att förlora.


GISELLE . DUTCH NATIONAL BALLET; MAIA MAKHATELI (GISELLE) FOTO: ANGELA STERLING.

Många klassiska konstformer delar sådana egenskaper med den klassiska dansen, det hårda bakomliggande arbetets konst, strävan efter perfektion, kravet att göra sitt yppersta (Uhlich’s förställning bars i stället av uppräkningen av allt det hon inte lyckats med och det var en hel del). Och lika säkert som att det bland Holländska Nationalbalettens dansare – på gästspel med den romantiska klassikern Giselle från 1841 – ryms en mängd födda dansare, lika säkert är det, att många nått mästerskap genom arbetet och viljan. Tillsammans utgör de ett kompani med stor lyskraft.


GISELLE . HOLLÄNDSKA NATIONALBALETTEN; EMANOUELA MERDJANOVA, REMI WÖRTMEYER, MATHIEU GREMILLET, NADIA YANOWSKY FOTO: ANGELA STERLING.

Den första placeringen av historien om bondflickan, som förd bakom ljuset i kärlek dör av sorg, är kusligt traditionell: otäcka bergväggar och elaka hus, inte en horisontlinje så långt ögat når. Men dess ödesdigra tyngd dansas bort med förförisk lätthet och Maia Makhateli i rollen som Giselle liknar mer ett fjäderdun än en människa med kött och ben. Hon drar med sig Jozef Varga som greve Albrecht så att de tillsammans når erotiska höjdpunkter i följsamhet och fantasi.  Svårare blir det i vansinnet som följer när hon ser sig förrådd, det kommer bara halvvägs.


GISELLE . HOLLÄNDSKA NATIONALBALETTEN; JOZEF VARGA (ALBRECHT), ENSEMBLE FOTO: ANGELA STERLING.

Sedan händer något intressant i andra akten, där Albrecht vid Giselles grav angrips av unga flickor som förlorat livet ogifta och förvandlats till osaliga andeväsen, vilier. Det är inte bara ”nästa scen”, den tycks framflyttad i tiden för att bli nutidig. Dekoren antar hårda konturer, principer står mot varandra, på liv och död skulle man kunna säga.


GISELLE . HOLLÄNDSKA NATIONALBALETTEN; ENSEMBLE FOTO: ANGELA STERLING.

Giselles ande dansar emellertid en akt av försoning och scenen som helhet närmar sig fulländning i den mogna bild man tar fram av sorg som övergår i förlåtelsens vila. Giselles historia är mycket enkel och mycket gripande.
KJERSTIN NORÉN


GISELLE . HOLLÄNDSKA NATIONALBALETTEN; MAIA MAKHATELI (GISELLE) FOTO: ANGELA STERLING.

Giselle
gästspel (31/5 – 3/6) av Het Nationale Ballet under ledning av Ted Brandsen

Koreografi: Marius Petipa/Jean Coralli/Jules Perrot 1841
Reviderad och supplerande koreografi: Rachel Beaujean och Ricardo Bustamante
Musik: Adolphe Adam (1803-1856)
Dirigent: Benjamin Pope
Scenografi och kostym: Toer Van Schayk
Ljus: James F. Ingalls