Kristina Eriksson

Möte mellan  lågmält och kraftfullt

Skövde konsthall 19 maj till 9 september 2012

Skövde Konsthall visar hela sommaren utställningen Bildpoesi och språkkamp med verk av Torsten Andersson och hans livskamrat under många år, Kristina Eriksson.   Det handlar om två helt olika vägar till konsten. Det lugna, lågmälda sökandet i Kristina Erikssons små intuitiva bildpoem mot Torsten Anderssons storslagna och teoriunderbyggda jättemålningar.

 

 

Ibland hör man en viskning bättre än högljudda rop, tänker jag, när jag går bland Kristina Erikssons bilder på samma utställning. De är små, utrivna ur en känslodagbok verkar det. De har ofta textsentenser i vardaglig men förtätad centrallyrik. Bildspråket är avskalat, förenklat och oförställt i en medveten naivism. 
    Det ger dem en påtaglig och liksom självklar angelägenhet. Det handlar på ett lågmält men starkt drabbande sätt om vardagen och döden. I en del av hennes akvareller ser jag ett släktskap med en del av de akvareller som Andreas Eriksson gjorde för några år sedan. Jag tänker på koncentrationen och den känslomässiga tonträffen, förmågan att gå direkt på det väsentliga. 
    Jag blir nyfiken och tar kontakt med henne för ett samtal. Det blev långt och till stor hjälp för att förstå hennes bilder.
- Min bakgrund som konstnär är samma som den som människa.  Jag var inte så intresserad av konst som liten och är det inte nu heller egentligen.
    Hennes pappa är framlidne konstnären Elis e Eriksson. Han peppade inte sin dotter precis.
-Han tyckte inte att vi barn dög till någonting. Så jag kunde lika gärna bli konstnär.
    Ändå började hon som kvällselev på Konstakademin. Krokiteckning var ämnet. 
-Jag gick där men fattade inte vitsen med det. Jag förstod hur man gör, men hade inget intresse av det. Man lärde sig något, men jag kunde inte lära mig själv. Det jag inte kunde lära mig själv är inte heller värt nåt.



Kristina Eriksson  ifrågasätter konstnärsutbildningen och tror att den snarast är till förfång för konsten.
-Många kommer ut från skolorna, men det är svårt för alla att hitta något att säga. Det är därför som konsten på ett så olyckligt sätt närmar sig designen. 
    Hon gick ändå på Konstakademin mellan 1969 och 1974.  En av hennes lärare var Bror Marklund.
-Jag ser den tiden som fem år i en skyddad verkstad.
    När hon kom ut kände hon att hon inte hade någonstans att ta vägen.
-Jag var och är fortfarande människa . Man går inte i skolan några år och blir konstnär. Det tar kanske 40 år om man någonsin blir det.
    Året när hon gick ut tecknade hon musiker och servitriser. Men det var inte politisk konst. 
-Någon flockmänniska är jag inte.
     Utställningen gick bra trots att hon fullständigt struntade i tidsandan och vägrade att anpassa sig.
-Det jag ska göra måste var nytt för mig själv. Och jag vill absolut inte göra något som redan finns. Och då måste jag känna en motsvarighet i mig själv. Jag vill göra något som känns fullkomligt ärligt. Jag måste vara som en bra dansör; ett med dansen.



Bilderna på utställningen känns drabbande och uppfordrande. De drar på sitt lågmälda sätt in en i sitt kraftfält.  De skapar oro och empati. Känslor och tankar blandas om vartannat.
-Jag måste ha någonting att säga. Jag vill inte konstruera innehåll eller komposition. Jag försätter mig i ett utsatt läge när jag ska göra mina bilder. Och då går jag ner i de känslorna. När jag ska in i de känslor om livet, döden och existensen jag vill uttrycka måste jag gå bortom allting. Jag måste försätta mig i det tillståndet.
    Hon har ett kluvet men tydligt förhållande till det estetiska.  När jag säger om några bilder att jag tycker att de är vackra,  genmäler hon:
-Min konst har inte med estetik att göra. Estetik är tröttande. Bilderna kan ändå uppfattas som vackra. Det kan finnas skönhet och poesi i det som inte är estetiskt.
    Utställningen har rubriken till trots inget tema. 
-Jag hade tio teckningsblock. Gjorde en teckning då och då. Det blev ett slags terapi när det var svårt i livet. Min man (konstnären och medutställaren framlidne Torsten Andersson) var sjuk och jag följde honom sista tiden. Det som skedde blev verkligt för mig i teckningarna. 
    Hur valde du teknik för de här bilderna?
-Jag valde det jag hade tillgängligt på bordet där blocken låg. Jag är en dålig tecknare, strävar inte efter att göra fullkomliga teckningar. Men har man en stark känsla för något lyser det igenom. De är gjorda i ett utsatt läge. De här bilderna blev som de måste. Jag kan inte försätta mig i det tillståndet igen
    Bilderna har handskrivna texter som en del av uttrycket. På en står de ekelöfklingande orden:
” du grävde dig upp
från djupet i din brunn
till botten i min”



Det förstärker den poetiska ton som ljuder från bilderna. Orden och bilden greppar om känslan från varsitt håll.  Det är svårt att hitta associationer till andra konstnärer när man ser hennes konst. Jag tycker mig se ett släktskap till några av Andreas Erikssons akvareller. Men inte så att jag tänker att endera skulle ha inspirerat eller inspirerats av den andra. Men de har samma närhet till vemodet.
-Jag måste hålla mig ren, fri och opåverkad av annan konst. Jag går därför sällan på utställningar eller ser på andras konst. En del, och inte så få, låter mig se det jag inte vill göra. 
    På utställningen finns också märkliga motivlösa skulpturer i lera. De liknar ingenting och det är svårt att hitta någon avsikt eller något innehåll.
-Jag levde på landet och var trött på allt påhitt i skulpturen. Jag befann mig i den lummiga naturen i ett tidlöst landskap och tänkte ”vad ska jag göra med de här lerklumparna”?  Man kan ju alltid göra ett huvud eller en katt, tänkte jag. Men jag ville göra någonting som var utanför allting.  Så jag höll på lite förstrött med mina lerklumpar under en lång tid. De ställde inga krav på mig, bad mig inte säga något med dem. Det var öppningar i dem, men jag slöt dem för att dessa kunde tolkas på ett sätt jag inte ville. Jag lade dem på golvet och jag sov med dem. De har stor integritet. De är närmast ett slags meditationskonst. Jag kallar den för Jordformer, för jag vill inte att titeln ska ge några associationer. Jag har respekt för dem och är egentligen rädd att säga något om dem. Men de är en motkraft till design och ytlighet, materialitet och trender.
     Utställningen på Skövde konsthall görs tillsammans med livskamraten, framlidne Torsten Andersson. Så jag ställer den obligatoriska frågan om de påverkade varandras skapande.
-Det finns ingen koppling. Vi hade ett tyst språk om konsten. Han var en bra mentor med en bra blick. Torsten jobbade med konsten och jag skötte hemmet, rörmokeriet och bilen. Det finns ingen koppling mellan Torstens och min konst. Torsten var mera som en metodisk uppfinnare. Jag är spontan och ögonblicklig.
Framtiden?
-Jag har en paus nu. Jag måste vänta och hitta något att säga. Jag har börjat måla igen, men just nu blir det bara mera allmänt.  Jag har inga planer, inga projekt. Så har det alltid varit. Men det blir nog nåt. Man måste ju leva….
BO BORG


Skövde konsthall
Bildpoesi och språkkamp
Verk av Torsten Andersson och Kristina Eriksson
Utställningen pågår 19 maj  till 9 september