Linda Jansson Lothes

Konstnärlig djurpark med huggtänder

Nääs Konsthantverk Utställningen pågår till 2 september 2012

Linda Jansson Lothes utställning på Nääs konsthantverk har den på ett sätt sagoskimrande titeln Nerver Land. Tankarna går till Peter Pans gulliga drömvärld. Men också till Michael Jacksons ranch med samma namn. Där skulle sagans värld göras till stjärnans vardag och så solkades den artificiella drömvälden med misstänkt barnsex och pillermissbruk.

-Never land är en metafor för evig barndom och pojken som aldrig vill växa upp. Där trivs jag också och kan jobba som jag vill med sagor, äventyr och myter som jag vill. 
Linda Jansson Lothes bildvärld har drag av förbryllande och tankeväckande dualism. I förstone är hennes föremål sagoaktiga och oskyldiga. Men när man tittar närmare så finns där också andra sidor.
Nerver land står också, om man översätter bokstavligt, för att aldrig landa. Att inte fastna i varken konstens eller konsthantverkets fållor. Eller i andra tvingande kategorier som” hög” eller ”låg” kultur, stilfullhet eller kitsch. Hon har hittat ett läge där hennes uttryck flyter fritt över tvingande normer eller smakideal, in i konsten och ut ur konsthantverket som den lyster.



-Mina arbeten trivs  i mitt konstnärliga Never Land,  med en fot i nostalgi och den andra i moderniteten. Jag är fascinerad av kontraster och det som sker i spänningsfältet mellan det ”vackra” och det ”fula”. Jag vill också att mina arbeten ska ha drag av både bruksting och ”ren” konst. På så sätt kan jag låta ting och tankar av olika slag fusioneras och nya historier berättas på mitt sätt.
Och utställningen på Nääs ger syn för sägen. Hon har byggt upp en konstnärlig djurpark som glänser och ler i godmod. Men akta er!,  det finns huggtänder man inte märker först. 
-Jag jobbar efter infallsprincipen. Jag har en idé när jag börjar, men jag är lyhörd för processen och låter den styra. Ofta händer det något oförutsett jag kan ta tag i. Det kan t ex vara en form jag använde för länge sedan. Drivkraften måste komma inifrån mig själv. Mitt Never Land är Lindaland.



Hon arbetar ofta i porslinslera. Den passar hennes arbete för det mesta bäst. Den går bra att gjuta. Den är ljus och kan glaseras till att bli blank, förförisk och taktil. Hon ger den gärna våta glansdagrar. Den kan också vara ljusgenomsläpplig när så behövs, och det behövs till exempel när hon gör sina lampskärmar.
-Mina arbeten präglas av ett slags lekfullhet. Jag är noga med att ha en opretentiös grundhållning. 
På utställningen finns vad som ser ut att vara en stor gullig kanin.



-Men jag har satt rådjursben på den. Jag hade fått dem av en kamrat. Jag kom att tänka på att när jag var liten trodde jag att  Beatleslåten Can´t Buy Me Love hette Can´t Bambi Love. Och det kom tillbaka och spökade här. Och kaninen har röda stjärnor på kroppen. Det står för det anarkistiska, det vi människor så ofta uppfostrar bort.
Så blir hennes verk absurda på surrealismens gräns.
-Jag sätter ihop nya delar på ett egentligen oförenligt sätt som surrealisterna gjorde.



Här är en skulptur som heter Fleur du Mal ( titeln från Baudelaire). Det är en flicka som har ett huvud från en gammal docka. Ytan är rufsig på något vis. Hon håller en kran som hör till min samlande mans liv. Ur kranen kommer en blomma. 
-Hon är fulfin och det uttrycket ville jag bevara. Men mina verk är inte rebusar där alla delar kan förklaras och falla på plats. Jag har mina koncept men vill inte vara konceptuell.
Hennes motiv är t ex kaniner, flickor, björkstammar, en ”negerflicka”, tre apor o s v
-Jag säger det igen för säkerhets skull. De kan se söta ut, men titta igen så ser du att de inte är det.
Jag ställer min eviga fråga om det är konst eller konsthantverk.



-Mitt innehåll är ofta konst. Och det finns inte alltid någon bruksfunktion. Men jag hyllar, till skillnad från många samtidskonstnärer, tanken att  mina verk ska komma till ”Hands on”. Och det ska vara mina händer! Ingen kan göra mina grejor åt mig. Så i den bemärkelsen är jag förstås konsthantverkare. Jag är noga med hantverket, men vill inte perfektionera uttrycket. Jag tycker om långsamheten i keramiken. Jag kan göra mina saker själv och det får lov att ta tid.



I fonden på utställningssalen står ordet salt i stora bokstäver.

– Jag ärvde en samling med cirka 800 saltkar från min moster Edla Hedvig Westesson

     (1912–2000). Hon samlade saltkar i 30 år. Bokstäverna är saltkaren av lera som är limmade på plattor som formar bokstäver

En hyllning till samlandet.  Även verket Fleurs du Mal innehåller en blinkning till hennes mans samlande. Hon samlar också själv på många saker ”som kan komma till nytta”. Hon berättar att hon i alla år samlat på rariteter och finurliga saker. Hon använder dem sedan på olika sätt i sitt skapande.
Hon har förstorat ett av saltkaren i samlingen som hon tyckte var groteskt. Det föreställer en fågel med ett stort bär i munnen, som i verket också blev en lampa. Genom att förstora bilden 20 gånger förstärks det groteska in absurdum.
Linda Jansson Lothe är född i Göteborg 1963. Hon bor och arbetar sedan många år i Norge. Hon är utbildad på Capellagården. Började på Konstfack 1987–88 och flyttade till den norska Konsthögskolan, linjen för keramik.
BO BORG


Nääs Konsthantverk
Never land
Linda Jansson Lothe
Keramik
Utställningen pågår till 2 september