Chess på svenska

Musiken är vinnaren

GöteborgsOperan - spelas till och med 22 mars 2013
Philip Jalmelid, Johan Schinkler, Evelyn Jons och ensemble i en scen ur Chess på Göteborgoperan Foto: Malin Arnesson

Det börjar med en olycksbådande kraftfull musik med symfonisk klang till en scenbild av typisk öststatskaraktär. Den kontrasterar våldsamt mot den bild som snart ska förvandla scenen till ett vulgärt, flamsigt och glittrigt väst. När Lars Rudolfsson anpassade musikalen Chess till svenska förhållanden hade muren mellan Öst- och Västeuropa rivits och det kalla kriget ansågs avslutat. Därför tycktes det motiverat att flytta tyngdpunkten så att det blev mindre av schack och mer kärlek och politik.  Om det är till fördel eller inte kan jag inte avgöra då jag inte sett Chess i scenversion tidigare. I alla fall fortsätter på olika håll liknande spänningar att uppträda som då rådde, och delvis ännu råder mellan forna Sovjet och väst, liksom förhållanden som sliter två älskande ur varandras famn på politisk grund.

Det slutar aldrig att imponera vilka resurser som läggs ner på Göteborgsoperans uppsättningar.  Inte minst denna gång. Schack som politisk metafor har satt fart på den den scenografiska fantasin.  Ändå blev föreställningen för mig något av en bekräftelse på den framgång som Chess haft i konsertform. Det är musiken och sångarna som är styrkan, alla scenografiska och visuella uppfinningar och en begåvad och väl samspelt ensemble till trots. Men klart att man saknar de för en musikal närmast obligatoriska dansnumren som här helt saknas.  Visst målas också upp med besvärande övertydlighet, vilket punkterar upplevelsen. För i den här versionen görs schackmästerskap upp inför tv-publik i en MTV-märkt studio.


Christopher Wollter och Philip Jalmelid som schakcmästarna Freddie och Anatolij i Göteborgsoperans uppsättning av Chess. Foto: Malin Arnesson

Scenografin anspelar på serietidnings- och filmvärldens estetik. Fyndig är den hissliknande huskropp som kompletterar den stora scenen med sex mindre scenrum likt serierutor eller tv-skärmar för mer intima uppgörelser.  I brist på dans har regissören Mira Bartov lekt med det koreografiska språket  med komikens glasögon. Riktig intensitet på scenen blir det först i den fysiska uppgörelsen mellan de två schackspelarna, inte om schackpjäserna utan om en kvinna.  Det är i den andra akten som föreställningen riktigt tar sig


Magnus Rongedal och Henrik Rongedal som domare i Chess på Göteborgsoperan. Foto: Malin Arnesson

Tveklöst har man hittat rätt när det gäller sångarna. Philip Jalmelid som Anatolij övertygar redan i första solot, Där jag ville vara, med en kraftfull och vacker röst för att kulminera i den tragiska slutscenen med Och skilda går vi. En av de intressantare scenerna är ordväxlingen mellan honom och Johan Schinkler, bra i rollen som KGB-mannen Molokov. Christopher Wollter har ju hörts förr i Göteborg och visar sig vara ett givet val för rollen som schackmotståndaren Freddie. Också deras kvinnor, Evelyn Jons som Florence och framför allt Nina Pressing som Svetlana, är en njutning att lyssna till.  Något att tänka på är att orkestern vid några tillfällen tar i så att rösterna och de många gånger tänkvärda texterna inte tränger igenom.


Evelyn Jons, Nina Pressing, Christopher Wollter och Philip Jalmelid I Chess på Göteborgsoperan. Foto: Malin Arnesson

Varför Göteborgsoperan sett det som angeläget att göra Chess till den kommande säsongens stora dragplåster (ska spelas till 22 mars) är svårt sätta fingret på. Musiken med sin variationsrikedom och sina många referenser till musikhistorien är förstås värd sina öron och den något uppdaterade handlingen har i och för sig inslag som har många paralleller i dagens samtid som stannar kvar som angeläget tankegods. Kan i bästa fall fungera som historielektion för en yngre publik och väcka frågor om vad frihet egentligen är. Och det är inte det sämsta.
BRITT NORDBERG


Fakta
Musikal: Chess på svenska
Scen: Göteborgsoperan
Skapare: Benny Andersson, Tim Rice och Björn Ulvaaeus
Bearbetning: Lars Rudolfsson
Dirigent: Anders Eljas/Björn Dobbelaere/Alexander Hanson
Regi, koreografi: Mira Bartov
Scenografi: Kristin Bredal
Kostym: Anna Ardelius
Medverkande: Philip Jalmelid, Christopher Wollter, Evelyn Jons, Nina Pressing, Johan Schinkler, Henrik och Magnus Rongedal m fl samt Göteborgsoperans kör och orkester