Kimmo Hakonen ställer ut på Göteborgs konstförening
20/8–11/9 2005
UNDERMEDVETNA VÄRLDAR
 
Kimmo Hakonen låter bronset ge form åt känslorna
 
 

Att gjuta skulpturer i brons är en lång process av hantverk.

För Kimmo Hakonen är det också en resa i det inre. Han tar sats djupt i barndomen för att hitta det ocensurerade uttrycket åt tankar och känslor som ligger förborgade.

 
 
Kimmo Hakonen och Vladimir Stoces bär ett slags silverfärgade rymddräkter med visir, förkläden och stövelskydd i aluminium mot hettan när de gjuter Kimmos bronser på Konstnärernas Kollektivverkstad.

Från en travers i taket styr de försiktigt den dieseluppvärmda degeln och häller en stråle smält brons, 1150 grader och glödande gulvit, i en efter en av de ihåliga formerna nerstuckna i en kista med sand.

Det intensiva ljuset är så starkt att det genomlyser den stora tunga degeln som avger svettdrivande värme och rök likt en tidlös lavaström
 
 
Vi står på betryggande avstånd, en liten samling åskådare som brister ut i en applåd när de sista dropparna fyllt formerna för att bilda skulpturer och återstoden samlas i tackor för återanvändning.

Kimmo och Vladimir är nöjda med gjutningen så långt. Bara en form har spruckit lite, det var en ängel som en kollega gjort. Av ekonomiska och praktiska skäl gjuter man ofta skulpturer från flera konstnärer samtidigt.

– 20 procent brukar gå åt skogen men den här gången har vi lyckats bättre, säger Vladimir Stoces som arbetat på avdelningen för bronsgjutning i tio år, belägen högt upp i det gamla sockerbruket.

Total koncentration är en förutsättning.

– Blir man stressad kan det gå olyckligt. Det har hänt att deglar spruckit och 100 kilo flytande brons kommit ut på golvet. Men inte här.

Den allvarligaste incident Vladimir varit med om var när en glödande droppe hamnade på ett verktyg som är vått.

– Då kan det bli en explosion och regna brons.
Bronsgjutning är frukten av en lång planering.

Processen inleds redan när Kimmo Hakonen gör skulpturerna i vax. Han doppar formerna i en vätska och lägga på grafitpulver och molochite (keramiskt material) så att han får ett skal som han bränner vaxet ur.
 
 
Sen sintrar han det i en ugn så att molekylerna i keramiken strålar samman i ett solitt material. Principen är samma som när man bränner stengods.

Längst ner har han satt trattar med små kanaler genom vilka det flytande bronset ska ta sig in och fylla upp alla ihåligheter för att bilda skulpturen. Och rök ska ta sig ut ur.

Trattarna hamnar överst när han sticker formarna upp och ner i sandlådan för att få stabilitet vid hällningen.
 
 
– Det är viktigt att ta skulpturerna i rätt ordning. När bronset är varmast häller vi i formerna med de finaste detaljerna. Det blir snabbt segare och har svårare att ta sig fram, förklarar Kimmo.

– Det får inte bildas vakuum i formen för då blir inte skulpturen hel. Därför måste man ha rökkanaler på skulpturen i gjutningsskedet.
 
 
I väntan på att skulpturerna ska stelna och befrias ur sina inkapslingar går vi in i ett angränsande rastrum och dricker, som traditionen bjuder, öl vid ett bord. Från fönstret har vi en hänförande utsikt över hamninloppet med älvsborgsbron.

– Bronset är skört och kan brytas lätt, därför väntar vi, fortsätter Kimmo som passar på att berätta om hur hans konstverk växer fram.
Det börjar med att han skapar former i vax.

– Jag jobbar mycket med undermedvetna världar. Det är olika känslor och tankar som är konstituerade i bronset.

Skapandet uppstår ur en process där han bara leker och kan komma tillbaka till sitt barnstadium, där han är utan censur och lagar.

– Där har jag en frihet och låter händerna styra, det går utan att tänka i en omedveten process. Jag bryr mig inte om att analysera utan låter det bara ske.
Först efteråt kan han släppa in intellektet för att se om han ljugit för sig själv eller talat sanning.

– Det kommer tårar emellanåt. Men jag vet fortfarande inte vad det är, rent intellektuellt.

När han jobbar i ateljén hemma i Utby skriver han engelska titlar till sina tidigare verk som kan ge ledtrådar till den inre formvärlden, som han i skrift försökt sammanfatta som Kärlekens modersmål.

– Jag har sån känslomässig kontakt med engelskan.
Det är överlevnadskonst, gjord på instinkt för att inte bryta ihop av obearbetade känslor. Han ger ett exempel.

– Jag hade en skulpturlärare som motarbetade mig och var elak. När han dog kände jag en sådan lättnad i själen, det var så skönt. Så får man inte tänka men jag censurerade inte.

En konstnär ska utmana samhällets gränser.

– För mig handlar det om att hitta känslomässigt nya infallsvinklar. Jag vill utvidga gränser för medvetandet för folk. Göra ens egna känslor rumsrena.

Vi går tillbaka till gjuteriet och lyfter över formerna från sandkaret ut på golvet där de kan svalna snabbare innan vi går ner en trappa till matsalen och spisar ett fat lasagne som Vladimirs son, som är kock, har gjort.
 
 
Sen är det äntligen dags att återvända igen och hamra bort skalet och förlösa skulpturerna, som Kimmo blir nöjd med. Men mycket jobb återstår. Han ska ta bort tratten med en vinkelslip och blästra.

För att få skulpturerna lika svarta som teckningarna värmer han dem igen och sprayar med svavellever upplöst i vatten.

Kimmo Hakonen visar sina skulpturer och teckningar i en utställning på Göteborgs konstförening med vernissage 20 augusti. Den pågår till den 11 september 2005. I ett av rummet bygger han en stor skulptur i patinerat gips som besökarna kan gå in i, ett själens förrum.

I lilla galleriet visar samtidigt hustrun Tina Haldorsson målningar.
 
 
 
JAN BERGMAN
 
Mångfaldigande och utnyttjande av text och bilder är ej tillåtet utan upphovsmannens tillåtelse.
Copyright text: Jan Bergman

Mer av Kimmos och Tinas konst finns på
www.kimmo.nu samt
www.haldorsson.com