My Fair ladyufffd

Förutsebar och ofarlig men outslitlig

Föreställningar lördag och söndag fram till och med den första helgen i december 2012 - Skövde Stadsteater

Ingen musikal har ett sådant pärlband av örhängen som My Fair lady. Ladyn har dessutom något i musikalsammanhang så ovanligt som en intressant historia till sina suveräna schlagers. Berättelsen bygger på George Bernhard Shaws Pygmalion.
I The queens England talar man först om vädret så att språket ska avslöja  vad man är,  för i det extrema klassamhälle som England fortfarande är,  är språket en oöverstiglig klassmarkör och barriär.

Vi känner alla till historien i My Fair Lady. Flickan av folket vill komma in i finare kretsar, göra en klassresa, som vi säger numera. Och i borgerskapet som hon längtar till härskar de yttre attributen; kläderna, bordsskicket och förstås språket som inkluderar, men framför allt exkluderar. Blomsterflickan Eliza, här spelad av Eva Lotta Ohlsson, träffar lingvistprofessorn Higgins (Jonas Nerbe)  och han tar i en vadslagning på sig att lära henna tala och föra sig. I den här instuderingen väljer man att avstå från att ta till vara de möjligheter pjäsen trots sina nittio år ger, att till exempel lyfta fram en feministisk ingång, eller att spegla dagens invandrares språkfälla. Och det är ju inte väschgötskan, utan nysvenskan och invandrardialekterna som är samhällsdelare och sociala ättestupor idag.



Men i Scenproduktions uppsättning har man inga ambitioner att föra handlingen till vår tid, utan man väljer en ”klassisk” uppsättning. Scenproduktions My Fair Lady tar oss med till ett Madam Tussauds vaxkabinett, där tiden stannat. Tryggt, trevligt och alldeles förutsebart och ofarligt. Tvärtemot vad den gamle samhällsreformatorn Bernard Shaw (som under hela sin livstid lade in sitt veto mot varje musikalbearbetning) ville med den pjäs musikalen bygger på.  

Utan att betona något perspektiv är pjäsen ändå så stark att Higgins självtillräckliga klass- och människoförakt skapar ett obehag som får en att reflektera.



Eva-Lotta Ohlsson är ett proffs i varje detalj. Hon sjunger bra och spelar sin Eliza så att de mest förhärdade kritikerhjärtan veknar. Och hennes skiftande mellan bonnig schåardialekt och överklassdiktion fungerar på ett kul sätt. 

Hennes motspelare är Jonas Nerbe som Higgins. Han är en bra skådespelare om än inte så strålande som sångare i den här typen av repertoar. Men han är en scenpersonlighet med utstrålning. Och han har ett tempo i spelet som driver på föreställningen och ger den en välbehövlig dynamik.



Per-Anders Gustafsson gör sin Pickering snäll och mjuk som en vaniljmjukglass, precis som han ska vara för den kontrast mot Higgins känslokyla som pjäsens dramaturgi bygger på. 
Och så är scenen full av entusiaster i alla åldrar vars glädje över att spela, sjunga och dansa blir en viktig del av uttrycket i en föreställning som denna.



Sångnumren är trådslitna men alldeles outslitliga verkar det. De älskade dängorna når ofta sina mål genom att ogenerat smeka oss medhårs med nostalgi och öronfröjd. De sprider en speciell igenkännandets mysiga hemtrevnad. I den här uppsättningen har man inslag av ensemblesång i disneyharmonier som funkar riktigt bra.  
Den här klassiska föreställningen var helt i publikens smak. För precis som med julafton vill många ha sin My Fair lady precis som den brukar. 
Text: BO BORG 
Foto: TOMAS TÖRNBERG


Skövde Stadsteater 
My Fair lady 
Baserad på ett skådespel  av George Bernard med musik av Fredrick Loewe 
Regi: Anders Algård 
Koreografi: Sabina Söder 
I rollerna; Jonas Nerbe, Eva-Lotta Olsson, Per-Anders Gustafsson, Henrik Olausson, Kjell Kinblom med många flera 
Uppsättningen iscensatt av Scenproduktion i Skövde 
 
Föreställningar lördag och söndag fram till och med den första helgen i december 2012.