Fragmente, Utopia 2012, Syndrom Dorian Gray och Mittens rike

Naturalism, utopism och narcissism 

Teaterkrönika november 2012
Elisabeth Göransson, Anna Ackzell, Sergej Merkusjev och Anders Granell i Fragmente på Folkteatern. Foto: Patrik Gunnar Helin.

Mörk och sorglig Sverigebild
Det är en sorglig bild av svensk stadsmänniska som Folkteatern ska visa upp i Europa i vår med Lars Noréns pjäs Fragmente. Pjäsen är skriven direkt för Folkteatern för att ingå i ett större sammanhang, ett EU-projekt med rubriken Cities on Stage, där sex europeiska teatrar ska skapa föreställningar kring levnadsvillkoren i Europas föränderliga storstäder.
Den publik som i Bryssel, Madrid, Paris och Sibiu i Rumänien kommer att på hemmaplan se dessa gestaltade fragment av mänsklig fattigdom lär nog få sin världsbild något rubbad. Att en teatertrupp från det som länge varit välfärdens och jämlikhetens mönsterland vänder upp en baksida som denna torde förbrylla, särskilt som en icke svensktalande publik får det könsords- och svordomsfyllda replikskiftet serverat i textad översättning på en skärm i ögonhöjd på scenen.  Möjligen är det den totalt disfunktionella familjen som kan gälla för mest representativ för Sverige. Folkteatern återkommer här till ett tema som gått igen i den tidigare Norén-pjäsen Skalv och kanske än mer från familjetragedin Begravelsen av Thomas Vinterberg och Mogens Rukov från våren 2012. Det handlar om arvsynden. I Fragmente nystas den upp via en farfar som ligger för döden i sjuksäng till hans son som sent omsider besöker honom och senare avslöjar att han som barn utnyttjats sexuellt av sin far när det uppdagas att han gjort detsamma mot sin dotter. Det finns en stark överensstämmelse mellan dottern i Skalv och den dotter, spelad av Anna Ackzell, som i Fragmente mer uttalat är skadad av sin pappas övergrepp.  En pappa, spelad av Jonas Sjöqvist, som lever med samma skygglappar som Erik Ståhlbergs pappa i Begravelsen.  Mer förekommande i ett land som Sverige är det troligen också att en man vårdar sin sjuka hustru i hemmet men kanske inte att han kompenserar det med att ha ett förhållande med en granne. En taxichaufför med minnen från krigets Bosnien som blivit överfallen och rånad hör också till fragmenten av inblickar i en tillvaro som låter sig serveras med tragikomikens kryddning, vilket gör att publiken faktiskt skrattar åt eländet. Igenkänningsfaktorn letar sig dock bakom en scenografi uppbyggd av idel skräp, som vore det en installation av en konstnär som  nominerats till Turnerpriset.  Minnet av den fenomenala pjäsen Personkrets 3:11 kastar dessvärre en skugga över Fragmente, som kan ses som en tämligen blek uppföljare.  Glädjande är att Norén och även regissören Sofia Jupither haft en så positiv inverkan på Folkteaterns skådespelare.
BRITT NORDBERG


Ensemblen i Utopia 2012 på Backa Teater. Foto: Ola Kjelbye

Hoppas kan man alltid
Ett annat dystert scenario rullas upp i Backa teaters svar på Thomas Mores bok Utopia från 1516 med sin föreställning Utopia 2012.  I den har Mattias Andersson valt att ta itu med det ökade droganvändandet bland unga människor och byggt en föreställning på dels egna texter dels autentiska intervjuer med missbrukare. ”Vadå teater, är det tänkt att de ska sitta och läsa upp vad vi säger, typ?” undrar en av de intervjuade, Oscar 21.  En annan frågar intervjuaren: ”Ska de gå runt och punda på scenen?”  Och så blev det. En mix av båda dessa frågor – dels citat ur intervjuer dels gestaltning av olika tillstånd.  Det har blivit en hel del teater av det, åtminstone i första akten. Scenen är då som en stor teaterloge, där skådespelarna sitter vid sina sminkbord, byter kläder och peruker allt efter den rollfigur som för tillfället ska göras och allt medan vinglas oupphörligen töms och lämnar sammanhangen opåtalade. Föreställningens titel, Utopia, förebådar ändå en dröm som inte uttalas i Noréns naturalistiska fragment.  Drömmen om den socialistiska idealrepubliken som Thomas More beskrev i sin bok Utopia 1516 i en tid av social och politisk oro.  Frågan är om slutscenen, där också publiken får hjälpa till att med var sin gatsten lägga grunden till något nytt, har den kraft som krävs för att få en ung publik att vända tankarna från droger och uppgivenhet till att vilja förändra och ta politisk ställning i tron att det går att vända den skenande utveckling som lämnar allt fler bakom sig. Hoppas kan man ju alltid. 
BRITT NORDBERG


Helen Hansson i titelrollen, Hans Brorson som konstnären Basil, Martin Nilsson som bl a Sibyl Vane coh Åsa Bodin Karlsson som lord Henry. Foto: Robert Eklund

Narcissismen i tragisk gestalt

Om Thomas Mores Utopia blivit synonym för ett drömsamhälle så kan Oscar Wildes roman Dorian Grays porträtt sägas vara synonym för narcissismen. Också på Masthuggsteatern har de fyllda vinglasen funktion likt nappen hos ett spädbarn. Men här är det engelsk överklass som avspeglar den andra sidan av det mynt som vi i de föregående föreställningarna sett baksidan av.  Det är oerhört väl tajmat att använda sig av Oscar Wildes klassiker för att illustrera den cynism och det förakt för svaghet som gärna frodas bland de besuttna liksom ett evigt ung-ideal som skapar avgrunder mellan yta och själ, i denna roman så kusligt illustrerat genom det porträtt som åldras medan modellen, den dödsbringande självupptagne Dorian Gray, bibehåller ett oförändrat yttre. Också här ligger tyngden i första akten, i den sparsmakade scenografin och i skådespelarnas lustfyllda identifikation med sina roller, inte minst i det självklara sätt som två av dem gör personer av annat kön än det egna. Det är värt besöket att bara uppleva Åsa BodinKarlssons sirliga kroppsspråk som en pipskäggig lord Henry som sprider sina cynismer omkring sig.  Det fria förhållningssättet till originalet har framför allt utnyttjats till att kunna glida mellan då och nu och överföra problematiken till samtiden.  
BRITT NORDBERG


Problemet är människan
Med Mittens rike gör Richard Turpin sin andra uppsättning på Göteborgs Stadsteater och det är inte ägnat att förvåna att man på detta sätt vill upplåta scenen till en av Sveriges mest profilerade och begåvade scenpersonligheter.
Turpin är uttalat och medvetet politiskt kontroversiell och det närmaste man kommer en karaktäristik av skådespelaren, regissören, teaterledaren Richard Turpin är den av den utopiske socialisten. Under en nattlång diskussion på hemmascenen Tribunalen i Stockholm stod det klart, att invändningar i kraft av historiska vittnesmål inte hade mycket där att göra.  Turpins tänkande är nämligen inte bakvänt, för att röra upp en massa kommunistiskt damm. Han ser framtiden i ljuset av ett våldsamt önsketänkande, som skulle kunna eliminera det som brister omkring oss. Om det skulle inträffa.
 
När Turpin i Mittens rike åtar sig att säga Allting men lägger dessa meningar om nutid och framtid i andra skådespelares mun än sin egen förlorar föreställningen den trovärdighet Turpin i ensamt majestät alltid kan berömma sig av och som inte kan ”utspelas” av någon annan.
Av den enkla anledningen att det inte rör sig om spel utan om en egenartad skådespelares personliga närvaro. Utan den närvaron infinner sig med en gång ett krav på rim och reson, som inget av delarna har mycket med utopi att göra.
Jag tror ingen av de på scenen närvarande tar illa upp om jag säger, att jag inte i första hand skulle vända mig till någon av just dem för att diskutera dessa våldsamma frågeställningar om framtida ekonomi, klimat, terrorbalans, ja – ”allt”. Och eftersom föreställningen presenteras som ett arbete i kollektivt samförstånd kan sådana överväganden inte sopas under mattan. Den hade med andra ord krävt ett manuskript på annan ambitionsnivå.
Det känns, som det nu är, snålt mot åskådarna, ett intryck Mittens rike delar med Carolina Frändes formexperiment i Crime Scenes för inte så länge sedan, vars provocerande brist på form krävt en helt annan publikrelation än den som kan etableras på en repertoarscen för allmänheten.
Att därtill införa ett antal etniska kineser som en underhållande twist och, inte att förvåna, som gliring åt det faktum att kommunist-Kina är på väg att bli en dominant inom det världsekonomiska storkapitalet, erbjuder inte heller någon ny-insikt.
Däremot betyder det ett ögonblick av musikalisk njutning, när än av besökarna trakterar ett traditionellt instrument. En vila man är i stort behov av i denna anstormning av sanningar i egenskap av simplicitas.
Den mänskliga tanken kan vara utopisk, människan är det inte. Etablerar hon inte ett välavvägt regelverk för sin existens tillsammans med andra skapar rovdjuret i henne ett hierarkiskt privilegiesamhälle av ogenomtränglig karaktär. Den problematiken rör inte Mittens rike.
KJERSTIN NORÉN


Föreställningsfakta:

Folkteatern
Fragmente av Lars Norén
Regi: Sofia Jupither
Scenografi/kostym: Erlend Birkeland

Backa Teater
Utopia  2012
Text och regi: Mattias Andersson
Scenografi/kostym: Ulla Kassius

Masthuggsteatern
Syndrom Dorian Gray fritt efter Oscar Wildes roman Dorian Grays porträtt
Regi: Johanna Larsson
Scenografi: Råger Johansson
Kostym: Ulrika Kärrö
Dramaturg & dramatisering: Kristina Ros
Video: Robert Eklund
Musik: Evelina Hägglund

Göteborgs Stadsteater, Nya Studion
Mittens rike av Jan Käll, Johanna Emanuelsson och Richard Turpin
Regi: Richard Turpin
Scen och kostym: Alex Tarragüel Rubio
Kompositör: Dror Feiler