Turandot av Giacomo Puccini

Storslagen operakonst

Göteborgsoperan - Spelas t o m 26/1 2013
Francesca Patanè i titelrollen och Tomas Lind som Calaf i Puccinis opera Turandot på Göteborgsoperan. Foto: Mats Bäcker

Vad gör mord, krig, våldtäkt, massakrer med den människa som upplevt det inpå huden och dessutom har nära till makten? Någon kan som burmesiskan Aung San Suu Kyi blomma ut till en freds- och demokratikämpe med stort och varmt hjärta. Andra kan bli som sagans kinesiska prinsessa Turandot, hämndgiriga med förstenat hjärta.

För mig är det premiär både för denna uppsättning av Turandot och för Francesca Patané i titelrollen.  När hon i den stora arian ”In questa reggia”  i andra akten sjunger ut sin berättelse om skändningen av anmodern Lo-u-Ling och om rikets blodiga historia som förklaring till sitt handlande och sitt manshat, bevisar hon det vokala instrumentets oerhörda sprängkraft, att jag inte tycker mig ha hört något liknande tidigare. De återkommande övertonerna gör helt klart, att de känslor som skulle kunna bli till kärlek är begravda djupt i denna sårade själ.  Ännu en friare ska mista huvudet för att inte ha kunnat svaret på de gåtor som är villkoret för att vinna Turandots hand. 
Operan inleds dock med en ovanligt kort första akt, som blir till en kostym- och scenuppvisning av stora mått.  Det lär som mest vara cirka 200 personer på scenen med en rik och fyllig kör som blir till folkets röst i det tätt befolkade Kina.  Här hinner vi framför allt också bekanta oss med de två andra huvudpersonerna, slavinnan Liù, som Charlotta Larsson ger röst åt med en känsla och värme som berör in i hjärteroten, och den hon älskar, prinsen Calaf, som fallit för Turandots skönhet och tänker fria. En av de musikaliskt lustigaste sekvenserna är när de tre hovmännen Ping, Pang och Pong förgäves försöker avråda Calaf från att gå en säker död till mötes. Tomas Lind, som också nu gör Calaf, bevisar än en gång den framgång han och andra tenorer med honom haft med den berömda arian ”Nessun dorma”.


En stor del av ensemblen runt Liùs dödsbädd i Turandot på Göteborgsoperan. Foto: Mats Bäcker

Det är en musikaliskt väldigt rörlig opera, där Puccini verkligen låter utforska rösten med få arior men desto mer av vokal dialog, som blir till en mosaik av röster med en musikalisk lätthet som står i skarp kontrast till de tunga scenbilderna. I dem blandas namngivna personer med körmedlemmar som soldater eller civila, med barn i roller och som kör. Lokalfärgen förstärks av kopior av soldater ur den kinesiska terrakottaarmén, med eller utan huvud. Påkostat är det!
Något händer dock med musiken i slutscenen som avslöjar att Puccini släppt greppet, vilket han också gör på scenen, då Torgny Sporsén fått regissören Vladimir Moráveks förtroende att i en tillskriven roll som tonsättaren själv följa dramat på scenen för att dö samtidigt med sin sista ton och med att Liù blir ett kärlekens offer. Det kan inte sägas annat än att detta är storslagen operakonst.
BRITT NORDBERG 


Fakta
Scen: Göteborgsoperan
Verk: Turandot av Giacomo Puccini
Dirigent: Tobias Ringborg/Finn Rosengren
Regi: Vladimír Morávek 
Scenografi: Martin Chocholousek 
Kostym: Sylva Zimula Hanáková
Solister: Francesca Patanè, Ingemar Anderson, Mats Almgren, Tomas Lind, Charlotta Larsson, Markus Schwartz, Mattias Ermedahl, Glenn Kjellberg, Sven Törnell
Göteborgsoperans orkester och kör
Spelas t o m 26/1 2013