Kerstin Bergh, Lizz Sharr och Torsten Jurell

Gallerirunda i Skövde
november 2012

Galleri Edvin 17/11-16/12 2012 Galleri Lucifer 17/11-2/12 2012 Galleri Stockselius 3/11-2/12 2012
Galleristen Björn Dahlberg

Kerstin Bergh – Luffartecken
Galleri Edvin
17/11-16/12 2012

 

 


Kerstin Bergh

En benådad målare

En gallerirunda i Skövde en gråmulen dag i slutet av november visade sig innehålla många intresseväckande ljuspunkter. Och ett larmljus.
Jag börjar på finalutställningen på Galleri Edvin. Där visas utställningen Luffartecken med målningar och grafik av Kerstin Bergh. Det är en mycket fin utställning.
Kerstin Bergh har tidigare visat luffartecken sviten i både akvarell och koppargrafik, bl a på Skövde Konsthall. Här presenteras första gången en serie i oljemåleri.
Kerstin Bergh  (f 1935) är bosatt och verksam i Skövde. Hon gick på Valand på sjuttiotalet och lärde sig stenlitografi på Litografiska verkstaden i Tidaholm 1989-1993. Jag har sett många bra utställningar av henne på olika platser. De känns alltid starka och övertygande.
Hennes måleri ingår i den kanske bredaste målarfåran. Det är föreställande expressionism. Här är många kallade och mycket få utvalda. Och till den senare skaran hör utan tvekan Kerstin Bergh, en benådad målare. 
Temat med luffartecken har hon arbetet med genom åren. Det märks att det finns ett starkt engagemang i hennes bilder. Det handlar om hur vi bär oss åt mot dem som inte kommit in (kanske för att vi inte låter dem) i vårt samhälles gemenskap. Tankarna går till illegala invandrare och romer. 
Hon målar i en naiv och skenbart, men bara skenbart, fumlig grovhuggen stil. Men det är en rättfram troskyldighet i berättandet som verkligen får en att spetsa ögonen. Det finns en kraft i färgerna och deras samspel som känns både drabbande och övertygande. Hennes färger blir ett språk som liksom kan förlösa de viktiga saker som inte nås av orden, utan ligger mellan och bakom dem. Rakt på känslan själv. Och det är förstås just där som måleriet har sin viktigaste uppgift.
Det här är en utställning av mycket bra måleri som får kraft och autenticitet av ett engagemang som känns angeläget. Bilderna blir drabbande genom sitt kompromisslösa engagemang och sin empati.
Se den här fina utställningen som pågår till den 16 december, som också är den sista dagen i Galleri Edvins femåriga historia. 
Text och bild: BO BORG


Galleristen på Galleri Lucifer, Rune Lindström

 

Lizz Sharr
Galleri Lucifer
17/11-2/12 2012

 



 


Lizz Sharr

Med påtaglig färgkänsla
Galleri Lucifer visar måleri av Lizz Sharr. Hon är född i London, men är sedan sin tid på Valands konsthögskola bosatt och verksam i Göteborg. Hon tillhör Lucifer-galleristen Rune Lindströms speciella målarfavoriter. Det här är tredje gången hon ställer ut på galleriet.
Hennes attityd till färgen ger hennes kolorism speciella förtecken. Hon kallar sig färgdemokrat; ”Ibland målar jag en färg bara för att jag tycker synd om den”, har hon sagt. Det tar jag mig friheten att ställa mig undrande till. Hennes färgkänsla är ju så påtaglig att jag nog inte kan tro att det skulle vara sentimentaliteten som styr penseln. Jag vill hellre tro att hennes tätt klingande färgackord är exempel på en mycket medveten estetik.
På utställningen visas bland annat stora, nästan konkretistsiska målningar med några rejäla färgfält. Jag får veta att det är motiv från en stipendievistelse i Mexiko. Stiliserade hussilhuetter. Hon gör dem till ett fascinerande och slagkraftigt form - och färgspel.
Många av hennes motiv är föreställande i en färgskala som är mera återhållen, har hela kraften hos kolorismen. Hon visar olika motiv som alla bär berättelser man blir nyfiken på. 
En speciell favorit på utställningen är ett tufft självporträtt som jag tycker fångar hela det koncentrerade allvar i konstnärsattityden som jag tycker hela utställningen speglar och ger så bra exempel på.
Text och bild: BO BORG


Galleristen Hubert Stockselius.

Torsten Jurell
Galleri Stockselius
3/11-2/12 2012



Jurells dramatik på Stockselius
För en tid sedan såg jag en utställning på Röhsska museet i Göteborg där Torsten Jurell hade installerat egna arbeten i museets samlingar (se Marianne Eriksons reportage i Zenits höstnummer 2011). Den utställningen var så stark att den inte lämnat mig någon ro sedan dess. Jag återvänder då och då till den i tankarna – en effekt som bara riktigt bra konst har.
På Galleri Stockselius visas en stor och mycket intressant utställning med Torsten Jurell. Att gå i de stora rummen på Stockselius är den här gången en upplevelse utöver det vanliga.
Han visar många olika exempel på sitt både breda och djupa konstnärskap. Mest anslående är hans stora skulpturer i vitmålad brons. Men han kan ladda sina skulpturer med en inre dramatik och oro oavsett format. På utställningen finns också en avdelning (ska man månne säga installation) med små skulpturer som startar spännande dialoger med varandra. Och för att använda en av de mest slitna kritikerklyschorna, för den passar exakt här, de har en monumentalitet i det lilla.
Det verkar som om Jurell kan hitta något i varje teknik som blir personligt och del i hans egna uttryck. Det kan vara arbeten i brons, porslin eller trä. Och väggkonst i form av måleri.
Min absoluta favorit på utställningen är ett fantastiskt abstrakt broderi. I all sin enkelhet och med hantverksmässiga tillkortakommanden kommunicerar det direkt. Suveränt!
Text och bild: BO BORG


Livets brunn

Kvinnoförnedrande?
Till sist en kommentar till den animerade konstdebatt som låg som en dimma över Skövde när jag  var där.
Några djupingar har fått för sig att Ivar Johnssons skulptur Livets Brunn från femtiotalets början är ”kvinnoförnedrande”. Jag kan inte förstå hur man menar. Verket är symboliskt på dåtidens sätt och i dåtidens anda. En naken man med tysk hjälm håller en piska (spöknippet symbolen för fascismen och det hänsynslösa våldet). En kvinna hukar sig. Det handlar om ett kraftfullt avståndstagande till det nyss avlutade kriget och dess bödlar och dess offer. Det är ett verk buret av en stark humanism och den stormande känslosamhet som följer på ett världskrig. Visserligen i gammaldags stil, men patoset är tidlöst. Museichefen har synpunkter, och skam vore det väl annars.
Det finns verk i Skövde kommuns samlingar som är betydligt mer provocerande och stötande och som museichefen också borde ha åsikter om. Liss Eriksons skulptur Elanie t ex . Det är en naken kvinna som står på alla fyra och som fulla småpatriarker torrjuckat mot i sådan omfattning att den nu flyttats utanför centrum. Det är ett tydligt exempel på den känslokalla objektifiering av kvinnan som många, inklusive jag själv, med berättigad indignation finner så förnedrande. Därmed inte sagt att den inte har konstformalistiska kvaliteter, men det patriarkala junket tar överhand i tillägnelsen.  Den skulpturen och den debatten borde museet inte sopa under mattan och lämna åt sitt öde i Boulongerskogen, utan ta in i sin basutställning och ordentligt problematisera och diskutera utifrån sitt genusuppdrag. Det vore pedagogiskt ansvarsfullt och verkningsfullt.
BO BORG