Gunnar Binder – måleri

En bildvärld i gränslandet 
mellan saga och verklighet.

 

Galleri Majnabbe 24 november – 16 december 2012
Gunnar Binder vid sin målning

Efter 16 år som gallerist på Majnabbe ställer Gunnar Binder nu ut sina egna målningar i galleriet. Äntligen, skulle man kunna tillägga, under årens lopp har han blivit tillfrågad fler än en gång. 
Tidigare har det inte känts bekvämt, det är Göteborgs Konstnärsklubb som driver galleriet och det är väldigt många som söker hit, men alla kan inte erbjudas utställning, säger han.

 

Men till slut började han ändå titta på väggarna och kunde föreställa sig sina egna målningar i de lokaler som varit hans arbetsplats under så många år.
Det är dock inte första gången Gunnar Binder visar upp sin bildvärld på Majnabbe, hans debut i lite större sammanhang skedde här 1997 tillsammans med de tidigare studiekamraterna Björn Kjelltoft och Johannes Sjögren. Samma år tog han sedan över som gallerist.
– Då var man så ung, det var ingen nervositet eller någonting sådant.
Inför nuvarande utställning har det varit lite mer nervöst, Majnabbe är för Gunnar Binder naturligtvis inte vilken utställningslokal som helst.
– Jag har genom åren fått en kärleksrelation till huset, rummen och väggarna, säger han.
Gunnar Binders bildvärld befinner sig ofta i gränslandet mellan saga och verklighet. Vid en första anblick kan det se lite idylliskt ut, men sen känner man ändå att det någonstans finns ett hot som gör en lite osäker. Som med målningen  ”Flickorna i tjärnen”. Det är ett härligt sommarlovsminne med solsken och lek i vattnet. Efter en stund väcker tankar kring den mörka granskogen i bakgrunden. Och när man väl börjar fundera på vad som kan gömmas bakom granarna känns tjärnen plötsligt väldigt svart och bottenlös.


Flickorna i tjärnen

– Jag gillar sagoestetiken och den klassiska, romantiska delen av skräckfilmsestetiken, det finns något spännande där, men vad det är som lockar kan jag inte riktigt säga. Jag målar nog tills det blir en stämning som jag känner mig nöjd med och då är det nog ofta när det ligger på gränsen mellan idyll och någonting som är lite oroligt och hotande, så att man blir lite osäker som betraktare. Men inte för hotfullt så att man bara ryggar tillbaka.
Ofta är det barn med i hans målningar, det har det alltid gjort. Tidigare tog han bilder från sin egen barndom och använde som förlagor, både riktiga fotografier och minnesbilder.
– Det var mycket sagostämning då också och sedan har jag fortsatt på det temat, men numera är det oftast mina egna barn som på något sätt kommer in i målningarna.
Gunnar Binder är också intresserad av en annan gräns, då han gärna balanserar på gränsen till det banala och han tar sig ofta an motiv som kan vara lite banala, eller söndermålade.
– Huset är till exempel en viktig symbol för mig och det är hur många konstnärer som helst som använder den symbolen, men just att ta den och ta den till sig och försöka göra något annat som inte blir banalt. Att försöka få ett djup i istället.
Nyckeln till att det inte ska bli banalt eller platt är att han alltid försöker vara ärlig mot sig själv och försöker beröra sig själv. Lyckas han med det, ja då är han nöjd. Det ska kännas riktigt och sant på något sätt.
Många av utställningens tavlor har han målat om eller till och med målat över och flera har han jobbat med under lång tid, ibland flera år. Allt för att få dem att kännas ”sanna”.


Ur sviten

Den aktuella utställningen kan delas in i tre delar. I den stora salen pryds väggarna av oljemålningar som fått rubriken Om hus, barn, kaniner & sådant. En trappa ner återfinns fler oljemålningar men även en svit med 24 målningar (oljepastellkrita) där motiven är hämtade från sommarstället i Dalsland. Den delen kallas Om landskapet vid sjön. Den tredje delen, Om konstnären & tiden, består av ett mindre rum. Där finns bland annat några självporträtt och på ett bord tror man först att det är en färgglad termitstack. Men det är resterna av oljefärger från hans ateljé som efter många, många år bildar en ansenlig hög.
– Alla 24 oljepastellerna här nere har jag målat utomhus nere vid sjön utan någon tanke på att de skulle visas, utan bara för att det var så himla skönt att sitta på det sättet. Jag kom in en väldigt stark stämning när jag gjorde dem och det kändes helt rätt och uttrycket blev därför också rätt. Det kommer jag fortsätta med, att måla utomhus, det har jag inte gjort sedan jag var tonåren.
Sjön ligger bredvid den sommarstuga som han hyrt under flera år och oljepastellerna är ett urval av ett 60-tal målningar från fyra somrar, alla gjorda i samma block. Även i andra målningar där motivet inte är från Dalsland syns det att han hämtat inspiration från landskapet.
– Det bohuslänska landskapet, som jag är uppvuxen med, har aldrig tilltalat mig rent konstnärligt, det är nog för nära. Jag försöker ligga i gränslandet mellan saga och verklighet och den dalsländska naturen passar väldigt bra i det sammanhanget.
När Gunnar Binder som 23-åring blev medlem i Göteborgs Konstnärsklubb var det som den yngste någonsin. Han var väldigt tidigt konstintresserad och började också måla tidigt.
– Jag gick och lånade konstböcker på biblioteket innan jag ens kunde läsa, det var barnbilderböcker och Picasso på samma gång. Bland det roligaste jag visste när jag var liten var att följa med mamma och pappa på gallerirundor och titta på konst och sedan gick jag hem och målade själv.


Mot björkdungen i galopp

Senare när han gick på konstskola var han helt såld på The School of London, med målare som Bacon och Auerbach. Men han konstaterar att det inte finns kvar något av det. Och några nya förebilder kan han inte komma på.
–  Nu har man på något sätt hållit på med samma bildvärld så länge att man inte tänker så mycket på det, sen klart det finns många konstnärer man beundrar mycket.
Hans Wigert till exempel, jag tror att han betyder mycket för många som håller på med måleri idag.
Gunnar Binder har sin ateljé i ett rum hemma i lägenheten på Hisingen. Han målar mycket på natten när resten av familjen sover men har som småbarnsförälder också lärt sig att ta till vara på alla tillfällen. Färgerna har han alltid framme.
–  Jag brukar sova en timme när jag lägger barnen och sedan är jag pigg och går in i ateljén. Jag skulle gärna måla jämt men man måste ha något annat och då kan jag inte tänka sig något bättre än det jobb jag har, det är jätteroligt att få jobba med andra konstnärer.
ROGER JOHANSSON