Maria Lindberg, Kent Karlsson och Anneè Olofsson

Om alltings förgänglighet

Konsthallsrunda i Trestad

Maria Lindberg, Vänersborgs Konsthall, tom 3 mars 2013

 

Kent Karlsson, Trollhättans Konsthall, tom 10 mars 2013

 

Anneè Olofsson, Konsthallen – Bohusläns museum tom 10 mars 2013

 


Maria Lindberg framför den vägg I Vänersborgs konsthall med smeknamn på folk hon känner I staden.

Lindbergs milda humor 

”Vänersborgarnas eget val”, heter det när Maria Lindberg ställer ut separat i stadens konsthall som resultat av en enkät om önskeutställning. Frågan ställdes sedan det varit så mycket diskussion om valet av utställningar, enligt konsthallsföreståndare Kajsa Frostensson.

Maria Lindberg är född i Vänersborg men erkänner att hon tvingades fly därifrån till Göteborg för att känna sig fri i sitt skapande. Att bli misstänkt för att vara utsänd av FIB Aktuellt när hon sökte modell till krokitecknande var utlösande.  Som present till de invånare som trots det valt henne utgörs ett av verken av en samling smeknamn skrivna direkt på väggen och som syftar på vänersborgare hon känner till. Något som säkert tjänat draghjälp åt utställningen.


A stone that wants to be a mountain again av Maria Lindberg.

Verken som visas känns delvis igen från Maria Lindbergs tidigare utställningar i Sverige eller internationellt. Den listan är mycket lång. Det är heller inte fåfängt att spåra personliga upplevelser i hennes verk även om det inte avslöjar sig omedelbart utan mer i rebusform.  Det är en väl avvägd blandning verk i olika tekniker som visas i Vänersborg, alla med någon för Lindberg karaktäristisk underton, vare sig det handlar om fotografiska bilder, video, teckningar eller objekt, där språket, orden, har lika stor betydelse som bilden. Hon har en speciell förmåga att skapa kollision mellan text och form, lite influerad både av minimalismen och  det idéflöde under 1960-talets avantgarde som gick under samlingsnamnet Fluxusrörelsen. 

Som när hon placerar en lite medfaren papperskasse på golvet med den bibliskt klingande texten ”In the beginning there was nothing” eller gestaltar det fåfänga i att önska det orealistiska med en liten sten med texten ”A stone that wants to be a mountain again” eller placerar ett material utan egen växtkraft i en blomkruka med uppmaningen ”Grow up”.  Det vilar en stillsam och mer varm än svart humor över denna utställning. 

BRITT NORDBERG

 


Verket ”Limosine” bakgrunden ”Ingen skrattar ljudlöst” och ”Tiden slukar rummet II”


Svart bowling från 2013 av Kent Karlsson

Vanitassymbolik

 

En betydligt svartare humor kännetecknar Göteborgskonstnären Kent Karlssons verk i en omfattande och omväxlande retrospektiv utställning i Trollhättans konsthall som fått titeln ”Förluster”.  Här presenteras Kent Karlssons konstnärskap sedan slutet av 1980-talet med såväl skulptur och måleri som objekt och grafik. Till åldringarna hör hans berömda svarta liksom utbrända trumset från 1988, Fata Morgana, som jag senast såg när Varberg invigde ny konsthall våren 2012 med utställningen ”Konst är dyrbarare än korv”.  Det som blir första mötet i Kent Karlssons utställning i Trollhättan är dock ett betydligt senare verk, ”Migration” från 2012, som utgörs av en flock svarta hundskulpturer, uppradade som på vakt med blicken vaksamt, vilset eller vädjande mot omgivningen.  Det är som om de förutom ingången också vaktar den bakomliggande 7,5 meter höga kyrklika skapelsen i spegelglas, ”Specatacle Agnostico”, som klottrats ned med handskrivna citat ur 3:e Mosebok, som inte är särskilt smickrande för den kristna läran. 

Gott om tid är bra att ha för att gå på upptäcktsfärd bland de 36 verk som utställningen omfattar i denna drygt året gamla konsthall på Nohab-området, betydligt större än sin föregångare i centrala Trollhättan, där Kent Karlsson hade en utställning 2009.  Särskilt hans målningar visar på släktskap med Roj Friberg, som ställde ut i alla Trestads konsthallar förra året. Också Karlssons verk präglas ofta av sönderfall och förgängelse men har också starkt symbolvärde, som vanitassymboliken i ett verk som”Tiden slukar rummet” från 1992, av en sprucken moraklocka men kan också ha drag av galghumor, som i verket ”Limosine” från 2012, en hybrid av barn, hund och svan. I hans senaste verk finns en tendens att gå ner i format till mindre mer kompakta skulpturer, som i ”Svart bowling”, och verket ”Albino Aid”, en liten vit röda kors-hare med långa svarta öron, som placerats så att den tycks ta skydd mellan två skärmar. En formmässig skönhet mitt i utställningen är den i metall formade silhuetten av en kontrabas.  Här visas också 20 stycken grafiska blad från den serie som tryckts hos Ateljé Larsen i Helsingborg och deltog på Dunkers kulturhus i den stora jubileumsutställningen Under Stor Press 2011. I ett bildspel kan man också ta del av konstnärens offentliga verk. 

BRITT NORDBERG


Re Mains, 2011 C-print av Anneè Olofsson


Naked Light of Day, 2004, C-print av Anneè Olofsson

Memento mori

”The Face of all your Fears” är namnet på den utställning med verk av Anneè Olofsson som visas i Konsthallen i Bohusläns museum.  Det är en tidsmässigt mer samlad utställning, där alla verk är gjorda på 2000-talet, men kallas ändå för delvis retrospektiv i och med sin omfattning. Det kräver också ett vilsamt betraktande innan man upptäcker att det ytligt  behagfulla också rymmer något olycksbådande. Olofsson tycks besatt av att gestalta frågeställningar kring kvinnokroppens utseende, utsatthet och åldrande i sina videor och fotografiska bilder.  Ett Momento mori-tema om alltings förgänglighet. Det ligger både kärlek, omsorg och sorg i hennes sätt att till exempel göra jämförande närstudier av ung och slät kontra gammal, rynkig och fläckig hud. Hon visar också på maktförhållanden och hur de kan se ut inom familjen med incestuösa anspelningar.  Det handlar också om hur relationer inom familjen förändras så att barnet till slut får ta hand om sina föräldrar, inte olikt tematiken i Lena Cronqvists måleri.  Hon förser också sina verk med poetiska titlar, gärna hämtade från litteraturen eller musiken. Särskild sprängkraft har videoverket ”A Demon´s Desire”, där hon utgått från en omslagsbild till den tyska heavy metalgruppen Scorpions album ”Virgin Killer” från 1976 som väckte så starka känslor att den fick bytas ut.  Hon har återskapat situationen med en naken ung flicka i olika positioner inför betraktande vuxenblickar.  Inte heller vänskap är något att ta för givet antyder titlarna till en rad kvinnoporträtt med titlarna ”Will you still love me tomorrow”.  

Anneè Olofssons senaste stora utställning var på Kulturhuset i Stockholm 2011. Det är också i Stockholm hon numera bor och arbetar efter utbildning vid Konsthögskolan i Oslo och några års verksamhet i New York.

BRITT NORDBERG