Sandra Ikse - Mer än plättar, sylt och vispgrädde.

Mer än plättar, sylt och vispgrädde

Galleri Anna H 2 – 20 mars 2013

När Sandra Ikse söker efter något mer blir det dramatiskt och personligt. På Galleri Anna H visas just nu en komprimerad och stark utställning där Ikse berör både existentiella och djupt personliga frågeställningar.

Framför mig ligger ett vernissagekort från Galleri Anna H med en bild av två kluvna ansiktshalvor som tycks insnärjda i taggtråd och hopsydda med stora platta stygn Den ena halvan är färglagd och den andra svartvit tecknad. Vid första anblicken liknar blyertsteckningen en åldrad Helene Schjerfbeck. Till det yttre stämmer uttrycken med varandra men bilden på kortet signalerar att något har gått sönder. Två sidor av en och samma person ihoptvingade av en konstnärs hand, textilkonstens mästarinna:



Sandra Ikse är för många ett stort och känt namn i textila sammanhang. Hon har deltaget I många stora utställningar både I Sverige och internationellt och är representerad på de flesta av landets stora museer.

Hon har fått kulturstipendier och hedersutmärkelser och innehar statlig inkomstgaranti. Det är hon värd. Få konstnärer lever så utlämnande för konstens skull. Jag tänker både på Louise Bourgeois och Edvard Munch.

I sina färgsprakande gobelängvävar berör hon stora och existentiella frågor. Lika engagerande om hon visar politiska kvinnobilder från Vietnamkriget eller personligt berättade familjetragedier. En av hennes största och mest expressiva gobelänger köptes in I samband med en utställning på Borås Konstmuseum 1980. Den heter “Jag vill välja livet” och är ett flera år långt sorgearbete. Här har hon bearbetat förlusten av sin 4-årige son Lukas. Gobelängen var Borås Konstmuseums största inköp av textil konst någonsin och är fortfarande en av museets ofta visade klenoder.

Nu visas en komprimerad och stark utställning på Galleri Anna H med både måleri, teckning och väv. Enligt Sandra själv sätter hon härmed punkt. (Men det hoppas vi alla är ett överilat beslut.) Nu tänker hon ägna sig åt att skriva. Utställningen handlar till största delen om Sandra själv – porträttet av henne. Men det är inte någon insmickrande bild hon ger.

Den yttre likheten finns där men spelar mindre roll. Hon kryper under ytan och öppnar sitt såriga inre. Hon låter betraktaren själv få kliva in i hennes innersta vrår. Hjärtslitande och ångestladdat skriker hon ut sin vanmakt.

i ett femtiotal känsliga små kritteckningar. Sorgset och självutforskande tvingar hon ihop liv och död. Verkligheten har satt sina spår.



Hon gömmer sig även i tre strålande starka gobelängvävar bakom märkligt litterära namn som “Kalle Kanin” och “Gerds (svarta)Kristus” och” Mig rör du inte”. I den senare har hon plockat in tigrinnans färger gult och svart som djurisk skyddsfärg.





Dock är det lilla hopkrupna fostret, snärjt av en törnekrona och placerad i gallerifönstret, det mest smärtsamma I hela utställningen. Här upplever jag upprinnelsen till hela Sandra Ikses skapande.



Därför känns det befriande att fästa ögat på tio små naturalistiskt målade vattenspeglingar där ytan skimrar av ljus och liv. Här känns det som om den spruckna spegelbilden funnet ro.


Denna utställning bör alla se även om nålsticken fortfarande gör ont och ärren fortsätter att värka när man lämnat rummet.

Själv säger hon underfundigt:

”Med garn, pensel, blyerts och krita, söker jag något som mättar mer, än plättar, sylt och vispgrädde.”

 

KRISTINA MELLSTRÖM