Det röda trädet och Lite Lennart

Prisad konst som barnteater 

Det röda trädet på Folkteatern t.o.m 4 maj 2013 och Lite Lennart på GöteborgsOperan t.o.m april 2013
Cecilia Milocco som flickan i föreställningen Det röda trädet på Folkteatern. Foto: Patrik Gunnar Helin. 

Berikar fantasin 

Det röda trädet fritt efter Shaun Tans bok 

Regi & musik: Lars-Eric Brossner 
Scenografi & kostym: Sören Brunes 
Ljus: Peter Weicht 
Mask: Linda Bill 
Medverkande: Cecilia Milocco 
Spelas mars, april och maj 2013 på Vita Scenen Folkteatern Göteborg 

Man brukar säga att det är de fria teatergrupperna som står för den mesta barnteatern. Men institutionerna tar också sitt ansvar för att nå de yngsta. Så har Folkteatern i Göteborg en lång tradition av välrenommerad scenkonst, som tar en ung publik på allvar. Den här gången har man valt att bygga en föreställning på en bok av den australiensiske författaren Shaun Tan, som bland andra priser han fått fick det svenska Alma-priset 2011.  De böcker jag sett av honom bygger nästan uteslutande på bilder, bilder av hög konstnärlig halt, fyllda av allvar, symboler, magi och metaforer, regelrätta bildromaner med stor detaljrikedom, med väldigt lite text och är mer allålders- än barnböcker. 


Trion från succéuppsättningen av Katitzi, Lars-Erik Brossner, Sören Brunes och Cecilia Milocco, har nu gjort teater av ännu en bok, Shaun Tans Det röda trädet. Den ger sken av att utspela sig i ett tillstånd mellan dröm och vaka, ett tillstånd som en porträttlik Cecilia Milocco i röd tvärklippt peruk gestaltar träffsäkert.  Stämningen är melankolisk, ibland rentav lite skrämmande, ändå något nedtonad från boken. Flickans motvilliga uppvaknande och vingliga vandring ut i livet stöter på allehanda överraskningar och farofyllda händelser, nästan som handlade det om en prövningarnas färd mot ett hägrande mål, här materialiserat av ett konstfullt rött träd, som uppstår som kulmen på en lång rad snillrika scenografiska överraskningar för observanta barnaögon. Ögon, som om de läst boken kanske förväntar sig att i varje scen upptäcka det lilla röda löv som finns på varje sida i boken men som av någon anledning inte återfinns i föreställningen i sitt förebådande av det röda trädet. Föreställningen är ändå sådan att den berikar fantasin och, som jag fick erfara vid mitt besök, lämpar sig i sin fåordighet särskilt väl för barn med nedsatt hörsel, även om musikinslagen må bli lidande. 

BRITT NORDBERG 


Per Larsson, Ingahlill Wagelin, Viktor Turegård och Lars Hjertner i Lite Lennart… på Göteborgsoperans Lilla scen. Foto: Tilo Stengel  

Lekfullt i Hellsingland 

Lite Lennart… bygd på texter av Lennart Hellsing 

Musik av Knut Brolin, Georg Riedel, Lillebror Söderlund, Stefan Forssén och Göran Swedrup 

Idé och regi: Mia Ringblom Hjertner 

Kapellmästare och arrangör: Per Larsson 

Scenigrafi och kostym: Lars Peder Lindström 

Ljusdesign: Joakim Brink 

Medverkande: Per Larsson, Lars Hjertner,. Ingahlill Wagelin, Viktor Turegård 

Ges på Göteborgsoperans Lilla scen, Skövdescenen och turné i Västra Götaland tom 7 maj 


Också på Göteborgsoperan är man mån om att vinna sin publik så tidigt som möjligt med kontinuerliga produktioner för olika åldrar.  Nu får man lågstadieklasser att strömma till en musikteaterföreställning bygd på texter av ordvrängaren Lennart Hellsing. Tre män och en kvinna, alla utstyrda i typiska Hellsingskägg, mustascher och färgglada kostymer tar publiken med ut i Hellsingland. På väggen bakom scenen hänger en rad instrument, som får turas om att ackompanjera de olika scenerna.  

Ja, det här är en lekfull föreställning som sprakar på många sätt, inte bara i färg utan också i toner, ord och påhitterier, tar avstamp i en skapelseberättelse med äkta Hellsingstuk och tar sedan publiken med på en lustfylld jordenruntfärd med hjälp av rimkonst och musikaliska fantasier. Jag är inte Hellsingkännare nog att ha synpunkter på valet av material som gjorts, men det kan inte ha varit lätt att göra urval till en 50 minuters föreställning från den enorma produktion som den nu 93-årige Lennart Hellsing fortsatt fyller på. Men det gäller att skapa balans mellan det mest och det lite mindre kända. Och det görs. Här varvas Knut Brodins toner till Krakel Spektakel, Kusin Vitamin, Opsis Kalopsis, Herr Gurka, Lappricka pappricka puddingpastej osv med visor som tonsatts av Georg Riedel, Stefan Forssén,  Lille Bror Söderlundh och Göran Swedrup. Och barnen är, åtminstone vid mitt besök, förberedda och sjunger med när de kan och är efteråt fyllda av frågor som generöst besvaras.  

Lennart Hellsing har i intervjuer förklarat att han började skriva för barn för att han trodde sig därigenom kunna bidra till en fredligare värld. Hans texter sprider sig i alla fall som bubbeldricka i kroppen och det är ju ett lovande tecken. 

BRITT NORDBERG