Mats Christoffersson

 

Sobra och stiliga målningar

 

23 mars – 14 april 2013, Lidköpings Konsthall

Lidköping har fått en ny konsthall. Och det var på tiden.  De gamla lokaler man hade haft i alla år var stora, svårhängda och opraktiska. Därifrån åkte man ut för kommunen ville prioritera annat där. Sedan fick man tillfälliga lokaler i en före detta affärslokal. Det var lokaler med ett perfekt läge i centrum. Stora ytor, flera rum med massor av fönster. Men det man minns mest från den sejouren var hur konsten fick kämpa mot ett av de illgrönaste golv jag vet mig ha sett. Vad allt får inte den stackars konsten utstå!

I början av februari i år invigde man så nya lokaler.  Lidköpings fick en kommunalt driven konsthall. Adressen är Stenportsgatan 11, vägg i vägg med det nya biblioteket. I huset finns också Seniorcenter, Skaraborgs folkrörelsearkiv och ett café.

Inte minst har vi en gemensam scen där alla konstformer och sinnesintryck kan ges plats.”, skriver man storstilat. Då måste man förstås skjuta till rejäla resurser och en viljeyttring som ger avtryck i verksamhet. Frågan är förstås om den vackra sentensen bara är den vanliga tomma byråkratiska festtalsretoriken eller betyder det fantastiska som orden lovar något? Det återstår att se. Jag vill förstås vara optimistisk, men Fan tro´t sa Relling. Och det är inte utan att erfarenheterna gör en benägen att som luttrad kulturkonsument motvilligt hålla med den krasse Relling.

Utställningsverksamheten, och det är det enda vi sett av ”den gemensamma scenen” hittills bedrivs i ett nära samarbete med Lidköpings Konstförening. De har bedrivit utställningsverksamhet i staden sedan 1936.

Den nya konsthallen känns fräsch och modern. Det var lätt att bli entusiastisk med den gamla lokalen som kontrast i färskt minne. Premiärutställningen med verk av Andreas Eriksson krossade allt motstånd lokalen erbjuder. Han stora starka verk har kraften att få oss att glömma de massiva pelarna som i vanliga fall skär av blickfälten i den stora salen.



Nu, den andra utställningen är det vardag igen. Vanligt ”tavelmåleri” i vanliga format. Och det funkar OK den här gången med. Den nya konsthallen känns som en juste utställningslokal. När kommunen också adderar aktiviteter så att det blir en gemensam scen för olika ”konstformer och sinnesintryck” som man programmatiskt proklamerat får vi se hur det fungerar då.

Just nu visas en utställning med arbeten av Mats Christoffersson. Han är född 1947 och sedan 1971 bosatt och verksam i Göteborg och Billdal. Enligt pressmaterialet är han verksam som konstnär, författare, musiker och reklamman. Det är måleriet som presenteras på den här utställningen.



Naturen är hans ämne. Och måleriet och hans känslor och tankar som är hans måleriprojekt. Hans konst är en blandning av kontroll och mera intuitiva processer. Han säger sig vara omsorgsfull med undermålningen för att kunna vara litet friare senare i arbetet. Slutytorna har ofta kommit till med hjälp av spatel och kniv. Ibland går han på det sista med händerna direkt i färgen. Det är tecken för direkthet till känslorna och engagemang i den här typen av konst.

Uttrycket i målningarna kan välvilligt beskrivas som ett slags tung lyrisk abstraktion med landskapet som relipunkt eller lätt association. I den här genren kallas det som för långt, men inte helt, ifrån landskapet för ”inre landskap”. Det är ett slitet uttryck som får beskriva många förhållningssätt till naturmotiv. Tanken är väl att ett landskap tas in av en konstnär. Inne i personen blandas sinnesintrycken med personens känslor och målningen blir en bild av den blandningen, ”ett hörn av skapelsen sedd genom ett temperament”, som Zola uttryckte det. Så är det väl till en del. Men så kommer konstnärens egna beräkningar och preferenser som yrkesman. Han vill ha en stil och tillhöra en riktning. Det märks till exempel att Mats Christoffersson har förebilder i konsthistorien han vill efterlikna. En association till Mark Rothko skulle han nog gilla, för att nu bara ta ett exempel.

Det blir sobra och stiliga målningar. Landskapet får möta en ordnande geometri. Men när man ser så här många känner man ett manér som gör att bilderna tar kraft av varandra snarare än att de ger varandra styrka.

Det märks tydligt, kanske litet för tydligt för min smak, vad han är ute efter. Den ivern gör att vara till lags och hitta rätt gör att hans målningar missar sitt mål. Den avsedda känslan av meditativt lugn och dämpad nerv störs av att uppsåtet ställer sig i vägen.

 

Text och foto: BO BORG