Sverker Eklund

”Flickor”, kor och tecken i landskapet.

– Sverker Eklund söker magin och tidlösheten

Göteborgs konstförening 6-28 april 2013

Konstnären Sverker Eklund har länge rört sig mellan olika tekniker och uttryck, men allt handlar ändå om sammanfattningar av den inneboende energin i naturen och livet. Han är välkänd för sina träskulpturer ”flickor” i olika format men arbetar också samtidigt med kraftfullt expressivt måleri och kolteckningar, där framställningar av olika djur främst kor vittnar om djup kunskap och en förvånansvärd insikt om deras fysionomi och livssituation. De olika uttrycken kompletterar varandra och skapar alltid en personlig berättelse i utställningssammanhang. 

Med utbildning från bl a  Hovedskous målarskola och Konstakademin i Oslo är det ändå livets erfarenheter och närheten till naturen vid sommarvistet på Hamburgön i Bohuslän som betytt mest. I denna sägenomspunna bygd med rester av gamla jordbruksstråk märks människans närvaro under lång sammanhängande tid. Att röra sig i denna miljö med gammaldags jordbruk, åkrar och ängar och olika betesdjur innebär att leva med tiden och naturens rytm tätt inpå kroppen. Nytt blir gammalt, används, förmultnar och föds igen. Allt förändras, men tiden står stilla. Sverker Eklunds konst handlar om naturens andliga sida, och han försöker i sitt måleri och sina träskulpturer berätta om den explosiva kraften och det tidlöst undflyende i livet.



–Materialet till mina skulpturer i främst björk och al kommer från denna magiska plats med uråldriga träd. Kanske bär det på något speciellt. Ibland får också  mina skulpturer ligga utomhus under en period och utsättas för väder, vind och tid.  Då kan de laddas med en annan energi. Jag längtar visserligen alltid till måleriet och att breda ut mig i stora format, men det är  slitsamt, och när jag tidigare var hemarbetande småbarnsförälder var det svårt att koncentrera sig på det tidskrävande  expressiva måleriet. Istället föddes nattetid småskulpturer i trä, olika dock-eller änglaliknande figurer med reducerade kroppsformer, som jag kallar mina”flickor”. Dessa var lättare att ta kontroll över, kunde tas fram och läggas undan utan större förberedelser.



Arbetet med småskulpturerna har alltid varit oerhört lustbetonat och ger en annan vila än måleriet. De kan uppfattas som sakrala, kanske inspirerade av medeltida kyrklig konst, men istället är det folkkonsten och döttrarnas lekar med dockor och prinsesskläder som varit förebilder i arbetet. Färgerna i äggoljetempera behandlas på annat sätt genom att skrapa, tvätta och gnugga och får ibland ett tillskott av bladguld, som lyser suggestivt i skymningen och i .mörkret.



–Det är viktigt med guldet i 22 karat. Det är en symbol med eget värde, och det signalerar en särskild laddning och omsorg i arbetet. Ibland lägger jag t o m guld på figurernas baksida för att lysa upp väggen de hänger på. Det är märkligt, men det finns alltid starka band mellan skulpturen och inköparen. Ibland kan de likna varandra. När barnen var små och hade sina sjukdomsperioder, så fungerade dessa ”flickor” som besvärjelser och stärkte hoppet om bättring. Skulpturen finns alltid färdig inne i trästocken, och den enda jag behöver göra är att hugga loss den och ge den frihet. ”Flickorna” kan bli söta med tydliga röda läppar och stora ögon men också svarta, blundande med ett slutet uttryck. Eftersom jag tidigare varit boxare, kan de också ha boxhandskar och hålla garden uppe, inneslutna i sig själva. Med åren har nog färgerna blivit starkare och mer lysande. 


Sverker Eklunds förhållande till kor är speciellt, och han har allt sedan barndomen känt en stark närhet till dem. På Göteborgs Konstförening visar han upp deras skönhet och imponerande former med en häpnadsväckande säkerhet och inlevelse. Deras kroppar berättar om både tyngd och elegant balans och kan ibland framstå som porträtt av enskilda djur.


–Jag känner stor ömhet och kärlek till kor, och när jag bodde sommartid  på Hamburgön var jag ofta i grannbondens lagård och fick t o m leda dem hem från hagarna på kvällen. Jag minns hur jag trängdes ihop mellan deras stora varma kroppar och hur de viftade med sin svansar i ansiktet på mig. Jag känner dem väl men avbildar dem inte utan målar dem inifrån och ut.

Utställningen hålls ihop av stora bilder i olja och akryl med starka rörelser och landskap, som utgörs av tecken. Man känner ändå igen Bohuslän i de starkt reducerade formerna.

Text och foto GUN HELLERVIK