GALLERIROND våren 2006 Zenit, kulturtidningen i väst



MOTBILDER MOT MYTEN

 

Magnus Haglund skriver bok om Göteborg
 
 
 
Göteborg betyder en hel del för Magnus Haglund, så mycket att han skrivit boken Den nakna staden – Människor och platser i Göteborg.
Den är en kärleksförklaring till det som han uppfattar som den kosmopolitiska porten mot väster, öppen för turbulenta idéer från omvärlden. Han säger att han vill avtäcka traditionstrådarna som leder fram till vår tid.
– Det handlar om något slags berusning och delvis melankoli, kopplat till något kärvt och sakligt. Staden är som ett material som hela tiden bestämmer utfallet, påstår författaren.
Vi ses på ett kafé i Haga och över en liten espresso berättar Magnus om sitt stora projekt, som tagit ett år att färdigställa men som han lagrat idéer till under lång tid.
En CD kommer samtidigt ut där 15 personer bidrar med ljudbilder av Göteborg.

Varför ville du skriva den här boken?
– På ett sätt har den växt fram under många år. Jag har varit verksam som kulturskribent och försörjt mig på det i 15 år. Hela tiden har jag tyckt att Göteborg är en intressant plats. Det finns något här som är obestämbart, en brytningspunkt.
– Staden hade en tydlig industriell identitet men har därefter gått in i den postindustriella eran. Det har tillkommit en osäkerhet, men frågan är om denna osäkerhet är produktiv eller ett uttryck för att staden förlorat sin livskraft. Jag röstar för det första.
Magnus Haglund är född 1960 och faktiskt uppvuxen i antagoniststaden Borås men kom som 20-åring till Göteborg, där han blev kvar, bildade familj och är pappa till fyra barn.
Han understryker att boken är en kärleksförklaring till Göteborg men att han, kanske tack vare att han kommit utifrån, inte är någon lokalpatriot.
– Snarare är den ett motstånd och en samling motbilder till myten av Göteborg, slår han fast.

Vilken myt är det du tänker på?
– Den mest uppenbara myten: Det glada, käcka, ständigt vitsande Göteborg. Men stan innehåller otroligt mycket mer.
– En annan skriver jag om i avsnittet om göteborgsliberalismen som jag använder som en ideologisk brottyta. Det gäller historien allt från det mecenatstyrda Göteborg till det socialliberala arvet. Jag ställer det mot frågor som har med den mångkulturella staden att göra.
– Sista kapitlet handlar om våldet och om det som hände 15–16 juni 2001 (EU-upploppen). Det kom inte som en överraskning att Jaldung (Håkan, polischefen) blev friad. Varför kan man nog läsa sig till.
Magnus Haglund, som höll sig hemma under oroligheterna men hörde helikoptrarna surra, tror inte att det politiska gatuvåldet upphörde när vibrationerna ebbat ut på Avenyn och Vasaplatsen.
– Jag säger det inte av revolutionsromantiska skäl, jag tycker inte stenkastning är ett vederhäftigt sätt att protestera. Men man måste inse de samhälleliga sprickbildningarna som vi lever med, och de är uppenbara i Göteborg. Det är en av anledningarna till det här boken.
 
 
Varför har du valt titeln Den nakna staden?
– Titeln kommer från situationisterna, en rörelse som startades i Paris på 1950-talet, av bland andra Guy Debord och Asger Jorn. De kom senare att inflytelserika med sina antihierarkiska idéer, säger Magnus Haglund och syftar på majrevolten 1968.
Han intresserar sig för situationisternas sätt att arbeta med staden som material.
– Situationisterna har olika begrepp för att göra om staden. Dérive är ett av dem och kan översättas med att driva omkring planlöst, flyta omkring och skapa sin egen ordning. Ett annat är psykogeografi. Min bok kan beskrivas som en psykogeografisk undersökning av det Göteborg som periodvis spelat en stor konstnärlig roll.
Det handlar om att gå in i en stadsdel och ge platser nya innebörder. Det är vad Magnus och den tyske fotografen Stefan Schneider har gjort. Den senare har kommit i fyra veckolånga sejourer för att fotografera Göteborg och bidrar med 40 färgbilder från olika platser.
– Ett exempel är bokens inledningskapitel, Promenader med Viktor Rydberg och Håkan Hellström, fortsätter Magnus Haglund. Avsnittet utgår från en serie reportage som Viktor Rydberg lät publicera 1859–60, Vandringar i Göteborg.
– Han gick omkring i olika kvarter och skrev om vad det var han såg. Jag har gått i hans fotspår och jämfört med hur det ser ut nu. En plats är Gullbergsvass. Delar av den texten läser jag upp för Håkan Hellström, vi möts på Gullbergs kaj som Håkan sjunger om i sin sång Mitt Gullbergs kaj paradis.
– Läsarna får en annan bild av vilka Viktor Rydberg och Håkan Hellström är, genom överlagringarna av historia och nutid.
Viktor Rydberg (som skrev romanen Fribytaren på Östersjön och Sagan om Lille Viggs äventyr på julafton) kom till Göteborg på 1840-talet och började på Handelstidningen redan under Johan Sandwall som stod Carl Jonas Love Almqvist nära.
– Rydberg och hans författarkolleger brukade gå upp på Skansen Kronan och svärma om revolutionen 1848 (inleddes i Paris, samma år kom det kommunistiska manifestet ut) och Proudhons (Pierre, anarkist) idéer, det var han som myntade "egendom är stöld", berättar den påläste Magnus Haglund som är noga med fakta.
– I boken ställer jag frågan om Viktor Rydberg var anarkist i sin ungdom. Det finns absolut såna kopplingar.
– Om Göteborg bär en historia om frisinne och en sorts liberal önskedröm är det oerhört intressant att det finns en underström där denna frihet sätts på spel. Det här går igen i hela boken, i olika samtal. Det är ingen entydig bok. Den kommer säkert att sätta myror i huvet på folk. Och det är bara bra om det är så.
Magnus Haglund sammanfattar:
– Viktor Rydberg var ung på det sättet som demonstranterna 2001 var unga.
Boken innehåller 28 kapitel med olika infallsvinklar och intervjupersoner. Ett handlar om Götatunneln och den nya arkitekturen på södra älvstranden (Staden bygger om) och ett om revygöteborg där han samtalar med legenden Kent Andersson och Erik Ståhlberg från Aftonstjärnan samt den unga dramatikern Sofia Fredén.
I ett samtalar han med författaren Annika Thor som skrivit fyra böcker om de judiska flickorna Steffi och Nelli som kom till Göteborg efter Kristallnatten.
Andra kapitel ägnar han åt Evert Taubes Vinga, personliga minnen, skivbolaget Radium (med Michael von Hausswolff som fick besök av William Burroghs 1983), galleriet Mors mössa (Margaretha Orreblad) och poeterna (Fredrik Nyberg, Pamela Jaskoviak).
Magnus skriver om Norra Liden och Palmhuset och adresser som Mäster Johansgatan 12 nära S:t Paulikyrkan (där pianisten Jan Johansson bodde). I ett kapitel beskriver han sina sju favoritplatser i Göteborg.

Vilken är din absoluta favoritplats?
– Ödledammen (vid gamla vattentornet i Slottsskogen) är en väldigt speciell plats. Jag tycker om de obevakade platserna, mellanrummen, de oansenliga lågmälda platserna som inte gör sig till, som inte flirtar med dig och inte försöker kasta sig över dig.
I ett hörn av Mariebergskyrkogården i Majorna, inklämd bland landshövdingehusen, står Wilhelm Stenhammars oansenliga gravsten.
– Stenhammar är jätteviktig för mig, en av nycklarna till mitt Göteborg. Det har dels att göra med hans egen musik och den sakliga skönhet som finns där och dels själva berättelsen om hur han kom från Stockholm, blev chefsdirigent vid Göteborgs orkesterförening 1907 och dog här 1927.
– Han flyttade till Göteborg för att han inte stod ut med Stockholm, ämbetsmannastaden, allt det officiösa, akademierna och de stora institutionerna. Han uppfattade Stockholm som en provinsstad. Att flytta till Göteborg var ett sätt att ansluta sig till den kosmopolitiska traditionen, hävdar jag.
– Det kosmopolitiska Göteborg, det är det jag är ute efter och det är det som boken handlar om. Att avtäcka de glömda traditionstrådarna, att visa att de leder till vår tid.

Finns det någon plats i Göteborg som du undviker?
– Nej. Däremot har bokarbetet fått mig att upptäcka hur spännande det är att röra sig i Nordstan. Det är en av de få mångkulturella platserna inne i stan. Jag använder en situationistisk text från 1958, en promenad kring de gamla Hallarna i Paris, och lägger den som ett raster över Norstan. Jag sitter på ett café på andra våningen och skriver om det jag ser.

Blir du aldrig trött på Göteborg?
– Jo, det är klart. Vissa inslag blir jag vansinnig på. Provinsinställningen. Som om Göteborg vore en familj, där alla är överens och lydde fadern, som kan vara Göran Johansson, Peter Hjörne eller Ingvar Oldsberg.

Boken kommer ut i 1 500 exemplar på Glänta förlag. Får du ekononomiska bidrag?
– Väldigt lite. Längmanska fonden och Åke Wibergs stiftelse har bidragit till tryckningen. Från Katz judiska kulturfond har jag fått ett mindre bidrag. Men annars har jag som frilansskribent varit tvungen att arbeta upp en buffert.
Utgåvan av boken ackompanjeras av ett program med aktiviteter (se Kulturguiden i väst) samt CD-skivan The Naked City, Sound Portrait of Göteborg som ges ut av det belgiska skivbolaget Sub Rosa, där poeter, DJ:s, ljudkonstnärer och tonsättare gjort olika ljudporträtt av Göteborg, ett collage delvis baserat på faktiska händelser, adresser och punkter på kartan som transformeras på olika sätt.
 
 
Jan Bergman JAN BERGMAN
 
Se några av Stefan Schneiders foton från boken >>>
 
Aktiviteter och seminarier om boken >>>
 
Mångfaldigande och utnyttjande av text och bilder är ej tillåtet utan upphovsmannens tillåtelse.
Copyright text och foto: Jan Bergman