Bredfjällspelen

Konstnärlig framgång på Bredfjället

31 juli – 11 augusti 2013, Norra Fjället, Ljungskile
Åsa Karlsson som Vargen skapar skönhet och magi i föreställningen. Foto: Peter Muld

Historiens vingslag har ruskat liv i skogen på Norra Fjället högt ovanför Ljungskile. Efter närmare tre år från ax till limpa hade ”Bredfjällspelen” premiär sista kvällen i juli med premiärpubliken fylld av sponsorer som möjliggjort projektet och övrig publik som varit ute i tid för att få någon av de eftertraktade ca 2000 biljetterna, slutsålda redan i mars. Både idékläckare Stefan Edman och regissör Ulf Michal har presenterat det hela som ett vansinnesprojekt som man fått vara smått galen för att dra igång. Om ekonomin går ihop lär väl visa sig med tiden. Men vad som redan visat sig är att det rent konstnärligt är en stor framgång och kan sätta Ljungskile och Bredfjället på kartan över sommarteatrar också framöver. Utomhusteater hör sommaren till lite var stans. Men frågan är om inte denna spelplats slår det mesta. Den är magisk.

Spelet bygger till stor del på historiska fakta men har undgått att bli ett rent episkt berättarspel. Ett professionellt produktionsteam har tillsammans med fyra professionella musiker tagit tillvara manusets inneboende dramatik, tragik och komik och skapat spänst och växelverkan i de olika scenerna. Det börjar i ett 1600-tal före och efter det att fjället befolkas och Bohuslän byter nationalitet. Det slår vidare ner i ett 1800-tal som ser sillen försvinna och fattigdomen tvinga folk på flykt och i ett 1900-tal då folkhemmet växer fram och fjället åter avfolkas.


Malin Tengvald gör en stark bild av en kvinna som döms för häxeri och här ska bestå ”vattenprovet”. Foto: Peter Muld

Scenen är också så mycket mer än det scenbygge med läktare som skapats bakom de gamla byggnaderna på Norra Fjället. Det är vänt mot skogen och det är mot den och i den som historien utspelas. Ett myller av mänskligt liv tar form bland träden när fjället blir tillflyktsort för folk som fått sina gårdar runt Fräknefjorden brända av svenskarna i det då dansknorska Bohuslän.

Öppningen är lika magisk som slutscenen med en varg (Åsa Karlsson) som kommer dansande ut ur elden, som visualiseras av rök och ett rött skynke som sveper fram ur skogen och in i synfältet. Samma röda tygstycke står mot slutet för en kvinnokamp stödd av Fredrika Bremer i symboliskt rosaröda strumpor under den svarta kjolen, medan vargens dödsdans tycks vilja visualisera hur livet åter släcks på fjället.


Efter att ha fått sina gårdar brända flyr folk runt Fräknefjorden upp på Bredfjället för att bli nybyggare. Foto: Britt Nordberg

Lisbeth Johansson med sin pondus och närhet till de starka uttrycken från tragik till komik ger karaktär både åt Bremer och några andra kvinnoroller liksom Per Johansson och Robin Rösehag med god sångröst tar väl hand om ett antal manliga karaktärer. Goda spelprestationer görs också av många av de övriga medverkande med olika erfarenhet av amatörteater. Kostymskapandet i den gamla Resteröds trikåfabriken har skapat en vacker enhetlighet i ensemblens dräkter, som fint samspelar med naturens färger. Att en och annan replik inte når fram går säkert att åtgärda framöver.

Spelet vidgar frågan om flyktingskap och byte av nationstillhörighet till något mer allmängiltigt än bara ett historiskt skede i Bohusläns historia. Som spelets dramatiska kulmen påminns vi i en starkt laddad scen om 1600-talets häxprocesser och därmed om kvinnans underordning och utsatthet, men också om uppror och protester mot förtryck. Spelet växlar snabbt och föredömligt i stämning och tempo med en del poetiska, naturlyriska och fredsäskande inslag, som musiken och sångerna har stor och god del i. Man slåss och retas, arbetar och kivas och ett dansinslag med stark erotisk laddning skapar på ett elegant och fyndigt sätt ett generationsbyte. Bilden av den fördrivna Anna med sin ”oäkta” lilla dotter i en liten egenhändigt bygd koja på fjället skapar associationer till en biblisk Maria med sitt barn. Här finns också den förlorade sonens återkomst. Det blinkas också en del till klassiska uttryck och inslag, som med uttrycket Gud bevare oss för svenskarnas raseri, som på vikingatid hette nordmännens raseri, och när skogen i andra akten kommer gående, om än oförklarat, går åtminstone mina tankar till en scen ur Shakespeares Macbeth.

BRITT NORDBERG


Hela ensemblen i en avslutande scen till Bredfjällspelen. Foto: Britt Nordberg

Manus: Stefan Edman och Ulf G Eriksson

Projektledning: Stefan Edman

Regi: Ulf Michal, assistent Linda Hammarlund

Scenografi: Ulf Ökvist

Kostymör: Ina Nyholm

Rekvisitör: Erika von Weissenberg

Koreograf: Sonja Gube

Ljussättare: Joakim Brink

Ljud: Joel Löf

Maskör: Bim King

I rollerna: Lisbeth Johansson, Per Johansson, Malin Tengvard, Robin Rösehag, Åsa Karlsson och många många fler.

Musiker: Magnus Sjöqvist, Magnus Aronsson, Harald Svensson, Karin Nygren

Komposition: Magnus Sjöqvist, Magnus Aronsson och Marcus Edman,

Körinstruktör: Gunnar Eriksson