GIBCA

Göteborgs International Biennial for Contemporary Art

7 september - 17 november 2013
Otobong Nkanga, There's Only So Much A Neck Can Carry (2011-2012)

Så är den igång, GIBCA Göteborgs International Biennial for Contemporary Art under tema Play! Recapturing the Radical Imagination, med en mångfald av uttryck i utställningar, performance och samtal. En del har redan hänt under vernissagehelgen och återkommer inte, annat pågår under hela hösten. Dessutom omfamnas många konsthändelser i regionen genom sitt deltagande i GIBCA Extended.

Mitt första möte med GIBCA genom dess förhandsvisning var inte så lyckat då det var en tillställning som haltade och gav ett oklart intryck, vilket var orättvist mot själva biennalen. Synd för där finns och där fanns under vernissagehelgen mycket av intresse att uppleva både i utställningar, föredrag och samtal. Ännu mer kommer att ske under hösten.

I biennalen har fyra curatorer arbetat med var sin delutställning som ger olika perspektiv på vad lek kan innebära. Nära 50 konstnärer medverkar, både svenska och många inbjudna från den internationella samtidkonstens scen.


Nabil Boutros, Egyptian T ur Egyptians Or The Cloth Makes The Man (2010-2011)

En av de fyra utställningarna pågick bara under själva vernissagehelgen, utställningen Weight som med sina performance och installationer tog hela Stora Teatern i besittning. Det var en både känslomässigt och intellektuellt positiv upplevelse som också bjöd på ett intressant konstnärsamtal under söndagen. Utställningen gav en behaglig stimulans som inte hängde kvar och gnagde efteråt. Det gjorde däremot Art&Crime Legally On The Edge som pågår vid kajskjulen och längs Drömmarnas kaj.

Första intrycket här var väldigt negativt, en flopp tycktes då mycket är lågmält och lätt att ignorera, trots videoverk, foto och installation. För här uppmanas till lekar i inrutade tomma ytor på marken med endast kort information om lekreglerna. Vadå!? blev första känslan tills insikten vaknade om att det inte handlande om trevliga sällskapslekar i social samverkan utan om makt, våld och utanförskap. Rejält omskakad blev jag av leken som uppmanade till att jaga en asylsökande. En verklig asylsökande som redan hade flera upplevda avslag bakom sig! Det är ett verk i samtidskonstanda som först fyllde mig med avsky. Min kropp skrek på censur, jag vill inte vara med om detta. Tills jag insåg att det är just vad jag är hela tiden som svensk i dagens verklighet. För den asylsökande finns ingen skillnad lekdeltagandet eller den egna livsituation.


Fernando Sanchez Castillos, Pegasus Dance (2008)

Ett annat verk, med refuserade klipp från spelfilmer, har i sista ögonblicket blivit refuserat av Operan där det skulle ha visats. För mig deltar ändå verket genom sin frånvaro, det refuserade blir refuserat.

The Politics of Play visas på Röda Sten. Det är biennalens mest genomgjutna och sammanhållande utställning med en styrka och ett egagemang som når ut till publiken. Här finns en spännvid i uttrycken av 17 deltagare, både enskilda konstnärer och grupper. Teknikerna är många. Bland dem, videoverk, installationer, objekt,teckning och måleri utan att det blir splittrat. Det är en utställning med humor, poesi, medkänsla och engagemang som tar politisk ställning i vår globala nutid och visar samtidskonsten som verktyg i en aktiv dialog med besökarna. Begrepper solidaritet, aktuellt på 1960-70-talet, vaknar till liv inom mig.

Däremot går AnarKrew: An Anti-Archives på Konsthallen mig förbi trots flera fina delar. Om jag inte missförstått den helt vill den förankra sig i göteborgsatmosfären, men dess utgångsläge för sitt karnevalstema känns föråldrat. De tycks här ha hamnat fel i sitt researcharbete och inte helt hunnit arbeta igenom sitt tema för att nå fram till publiken. Göteborg är ett annat idag än det var vid kravallerna 2001. I utställningen visar sig Göteborgs nyckel vara borttapppad. Så tycks även nyckeln till denna utställning vara svårfunnen fastän vilja finns till karnevalsstämning i oppositionell anda.

NEN ARNELL


Liv Strömquist, End Extreme Wealth (2013)