GALLERIROND hösten 2005
 
Marianne Hultberg
 


Det finns en barnslig glädje i Marianne Hultbergs målningar.
– Det hoppas jag. Men det är inget jag medvetet går in för, förstås, säger hon.




Hennes bilder med figurer, djur, hus som symboler anknyter till berättarvärlden som finns i till exempel HC Andersons tradition. Dessutom uttrycker de ett stort mått av andlighet. Ljuset och stämningen betyder mycket.
Den danska ön Langeland ligger henne varmt om hjärtat, vilket motiven I utkanten av stad och Gården vid vägens slut vittnar om. Hon har rötter där.
– Jorden och himlen, havet på bägge sidor, det speciella ljuset. Det är som att komma till ett sagoland. Allt är så närvarande; husen låga, små slingrande vägar, kullar med kor på, berättar Marianne Hultberg.
– Det känns som i sydfrankrike. För att vara Danmark är det oerhört kuperat. Jag har varit där relativt mycket och åker dit från Göteborg för att hitta mig själv.
Hon bor då i sin fars gamla vitkalkade mejeribostad från 1914, ett gediget slottsliknande hus, och kan promenera längst havet och plocka stenar längst stranden nedanför de höga klitterna.
– Det är otroligt sensuellt, nära naturen.



Kyrkor förekommer ofta i hennes bilder. Vissa på Langeland är från 1200-talet.
– De har betytt mycket för mig. Jag sitter där och får känslan av att tiden stannat upp. I väggarna finns århundraden av liv och skilda öden ingjutna. Det påminner mig om livets förgänglighet och ständiga pånyttfödelse.
Hon arbetar i olja men kan teckna med kol och svart penna i de färgrika målningarna när hon får lust. Det är ofta konturer av hus och figurer.
– Jag jobbar intuitivt. Motiven växer fram inifrån när jag sätter igång och målar. Jag leds i måleriet på ett naturligt sätt. Det kommer inifrån och jag vet precis vad jag ska göra.
Bilderna kommer så fort att hon inte hinner med penseln.
– Jag får måla på flera dukar samtidigt. Det är ett otroligt flöde.



Kommer bilderna av sig själva, säger du?
– Det känns så när jag är i ett flöde. Det är väl djupet av en källa i mig, inte vet jag. Ibland kan det kännas som att det inte är jag som målar. Det är något som pockar på, säger Marianne Hultberg som släpper associationerna fria.
– Jag har inte alltid varit på de platser jag skildrar. Det känns hemma i vissa sammanhang. Hon har ofta djur med, ofta fåglar.
– Det är en svart fågel som kommunicerar. Jag vet inte varifrån den kommer. Kanske är fågeln en symbol för frihet.
– Den kan flyga och sätta sig här och var. Det kom jag på nu. Fågeln är ett inslag av liv, säger hon och fortsätter:
– Det är ständiga förändringar. Allting upphör, sen väntar något nytt. Den pånyttfödelsen har jag alltid strävat efter.



– Jag vill inte fastna i ett vanemönster som samhället klistrar på mig utan vara mottaglig för det som ligger utanför allt det där.
Hennes målningar uppstår så direkt men det har inte alltid varit så.
– Nu finns ett lugn i att bara utföra det i glädje. Det finns en närvaro i bilderna liksom att jag är fokuserad i det ögonblicket.
Marianne Hultberg har gått Gustavs Primus, KV och kurser på Studiefrämjandet. Marianne har sedan 1987 på heltid ägnat sig åt konstnärsskapet.

JAN BERGMAN



Marianne Hulbergs hemsida:
www.eldh.com/hultberg