Patrick Nilsson, Nathalie Djurberg och Hans Berg

Stenastipendiater på Göteborgs Konstmuseum

5 dec 2013 – 12 jan 2014, Göteborgs Konstmuseum
Paved paradise, Patrick Nilsson

Varje år delar Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur ut stipendier till ”talangfulla människor med sysselsättning inom konst, musik, dans, teater, litteratur och design”.
Och varje år ordnar Konstmuseet en utställning med stipendiaterna inom bildkonsten. I år är det Patrick Nilsson och konstnärsparet Nathalie Djurberg och Hans Berg, som erhållit priset och som nu tar plats i Falkhallen på Göteborgs Konstmuseum.

Den som möter oss först i Falkhallen är Patrick Nilsson. Hans teckningar dominerar rummet och för oss in i en värld, där molnen ligger på marken och himlen är grå asfalt, som i den stora teckningen Paved paradise. En upp och nedvänd värld med en lågmäld svartsyn. I teckningen The big darkness är de mörka molnen på sin rätta plats ovanför oss och de små blyertstecknade människor befinner sig på marken. Men ser man närmare på vad dessa människor egentligen gör, så är det våldshandlingar som står i fokus. Teckningarna är förföriskt vackra och stilla, men under stillheten ligger ett hot, en latent explosion av våld.

En serie mindre teckningar, Månadsbilder, är en årsgenomgång om det återkommande våldet som dagligen rapporteras i pressen. En teckning och en misshandel för varje månad. Blek blyerts understryker det nästan vardagliga i dessa situationer.


The big darkness, Patrick Nilsson

Mitt i rummet på golvet är ett av Patrick Nilssons tidigaste verk från 1996 uppbyggt. Han berättar att det var hans avgångsutställning från Konstakademin. Det är en precis konstruktion av lika stora plattor, vita på ena sidan och svarta på den andra. Slumpen avgör vilken sida som visas mot betraktaren. Plattorna står löst lutade mot varandra. Associationerna går till ett dominospel. En knuff i ena hörnet och alla brickorna faller. Ett slags dataspel med ettor och nollor i analog tappning. Så skör är vår tillvaro och så slumpartad.
På motstående vägg hänger en omfattande serie gouacher, 80 stycken, närmare bestämt, Dead Bastards. Det är en berättelse om tillvarons inbyggda brutalitet och våldet som ett hammarslag i huvudet vi inte kommer undan.


Månadsbilder, Patrick Nilsson

En svag svävande ton av elektronisk musik tränger ut genom ett draperi och omger även Patrick Nilssons teckningar. Det är musiken till Hans Bergs och Nathalie Djurbergs videoinstallation The Black Pot. Musiken väver samman de skilda delarna av utställningen till ett sammanhang. Lyfter man på draperiet träder man in i en helt annan värld. Det är mörkt. Musiken ökar i styrka. På en stor kub projiceras lysande organiska former, som också svävar i en svart rymd. De abstrakta formerna rör sig sakta, förändras och upplöses eller övergår till någon annan form. Skalan kan vara på den mikroskopiska atomens nivå, likaväl som ett oändligt universums. Det blir en skildring både av ett föränderligt kosmos och av en skapande tankeprocess, där vi inbjuds att delta. Idéer uppstår, bubblar omkring och upplöses till sist i ett intet.


Patrick Nilsson

Nathalie Djurberg berättar om tillkomsten och hur hon har suttit på knä och tecknat på med pastellkrita, fotograferat och sedan suddat och tecknat på nytt. Ett tålmodigt arbete som tog sex månader att genomföra. För den 12 minuter långa filmloopen har det krävts 13.700 bilder.
The Black Pot är helt annorlunda mot Nathalie Djurbergs tidigare leranimationer, som är tydliga berättelser och som i likhet med Patrick Nilssons teckningar, handlar mycket om våld. Det är djärvt att nu helt bryta och göra något så definitivt annorlunda. Mer abstrakt och mer inspirerat av musiken, som nu inte längre är ett ackompanjemang till en berättelse utan en helt integrerad del av verket.


TEXT/FOTO: BERIT JONSVIK


Videoinstallation: The Black Pot, Hans Berg och Nathalie Djurberg


Videoinstallation: The Black Pot, Hans Berg och Nathalie Djurberg


Nathalie Djurberg och Hans Berg