Animerad modernism

Alströmergymnasiets svenska modernister

7 december 2013 – 8 februari 2014, Alingsås konsthall
Odalisk av Sigrid Hjertén, Foto: Greger Ståhlgren

En av årets snackisar i Alingsås har varit Alströmergymnasiets utomordentliga samling verk av svenska modernister från tiden 1895-1955. Hur mår samlingen, var finns den och var och när ska den visas? Med samlingens tillkomsthistoria och den senaste tidens diskussion som utgångspunkt och i dialog med ett antal elever på Alströmergymnasiet visas nu hela samlingen på Alingsås konsthall. Titeln på utställningen är Animerad modernism.

Året var 1956. Alingsås nya läroverk stod färdigbyggt vid Nolhaga allé. Hit väntades elever från alla samhällsklasser; det här var den nya tiden när utbildning skulle vara fri och inte bara förbehållen barn från mer välbeställda hem. Men ännu var inte nioårig skolgång obligatorisk och det krävdas inte minst genomgången gymnasieskola för att överhuvudtaget komma in på arbetsmarknaden. Att ha gått på högre allmänt läroverk innebar ett kliv på den sociala stegen. Det var på klassresornas tid. Och bildningens.

I stadsfullmäktige diskuterade stadens styrande ett förslag från stadens konstnämnd att inköpa ett antal konstverk att pryda läsesalen i den nya skolans bibliotek med. Syftet var gott. Samlingen skulle inte bara smycka rummet utan också fylla en djupare pedagogisk uppgift, inte bara för eleverna utan också för alla samhällets medborgare eftersom biblioteket också brukades som samlingslokal för de olika bildningsförbunden.

Någon reserverade sig, tyckte inköpssumman var för hög, nog kunde man klara en genomgång av 1900-talets konstutveckling med färre verk. Men pengarna fanns redan, de var avsatta till skolans utsmyckande, och förslaget att använda en del av medlen till en större utsmyckning vann inte gehör. Konstnämndens förslag gick igenom utan votering och köpen kunde genomföras.

Vilka konstverk köptes in? Sett i en konsthistorisk backspegel kan konstateras att man höll sig väl framme. Urvalet fokuserar – kanske inte så oväntat – på västsvenskt måleri. Carl Nordströms karaktäristiska landskap från Varbergstrakten ansågs utgöra samlingens ankare. Det är det äldsta verket, tillkommet 1895. Sedan följer ett pärlband med verk av kända namn, många med kopplingar till Valands målarskola. Sigfrid Ullman var lärare där, likaså Tor Bjurström och Nils Nilsson. Sigrid Hjerténs Odalisk och Isaac Grünewalds Den blå skuggan representerar här det moderna måleriets genombrott i Sverige medan bröderna Axel och Erik Olson ger exempel på verk av Halmstadgruppen. Sven X:et Erixon var förvisso stockholmare men vistades mycket i Halland och hämtade motiv därifrån. Dessutom ingår verk av Inge Schiöler, Birgitta Flink och fler därtill. Inalles rymmer samlingen målningar av femton konstnärer och täcker ett tidspann på 60 år.


Den blå skuggan av Isaac Grünewald, Foto: Greger Ståhlgren

När det nya Alströmergymnasiet byggdes 1969 flyttades samlingen dit. Men i biblioteket, som är den naturliga platsen för verken, var inga ytor avsatta specifikt för verken, så samlingen har med tiden splittrats. Någon målning kom att få plats i rektorns arbetsrum, andra i lärarrummet, och till slut hamnade några i ett källarförråd. Tills en engagerad politiker undrade vad som hänt med samlingen.

Som titeln på utställningen antyder är Animerad modernism mer än en tilltalande och bra ljussatt hängning av en konstsamling som Alingsås kommun kan vara stolt över. Utställningsproducent Axel Grimlund berättar:

– Alingsås konsthall verkar utifrån perspektiven samtid, delaktighet och lokal förankring. En av våra prioriterade målgrupper är ungdomar. Därför har vi i detta utställningsprojekt engagerat elever på Alströmergymnasiet att på olika sätt kommentera verken. På så sätt är utställningen inte bara en presentation av en konstsamling utan också en installation. Dessutom inbjuder vi besökaren att själv interagera med utställningen genom att komplettera Isaac Grünewalds Blå skugga med egna avtryck. Sådant går att göra med digital teknik.


Höstträd av Inge Schiöler, Foto: Greger Ståhlgren

Elevernas bidrag presenteras i 16 skolbänkar, placerade mitt i utställningsrummet likt en skolsal där bara katedern saknas. Några elever har valt att göra ett Konstblad, andra har intervjuat en lärare om hur det var på 1950-talet. Det finns ett tärningsspel om samlingens framtid och en redovisning av en utfrågning i ämnet. Det hela är ganska förvirrande. Att de utplacerade bänkarna innan de blev museiföremål har använts av betydligt yngre elever från en annan mer avlägsen tid gör inte det hela mer begripligt. Men som någon uttryckte det: ”Det här är hipster”. Kanske det. Och själva grundtanken och arbetssättet är lovvärt. Dessutom; hur ofta händer det att man som besökare får sätta sin prägel på en känd konstnärs vek?

Själv tycker jag det är synd att man i utställningen mer valt att ta fasta på ett dåtida auktoritärt skolsystem, och utifrån det bland annat funderar över vilken sorts konst som blivit resultatet om eleverna fått inflytande över inköpen, istället för att diskutera och reflektera över incitamentet för den tidens bildningsiver. Vad betydde det till exempel att arbetarklassens barn nu också bereddes tillträde till utbildning?

Idag anses inte längre talet om klassresor intressant. Inte heller diskuteras behovet av bildning som en del i en människas personliga utveckling.

 

Bibbi Olson