Ragnar Schmid

Minimalistiskt avskalade rum

22 februari – 9 mars 2014, Galleri Aveny

En vecka före vernissage på Galleri Aveny får jag smygtitta in i ateljén på Syster Estrids gata där Ragnar Schmids bilder står färdiga och uppställda längs väggen. Det är påfallande många ansikten, stora och små av olika material, som iakttar inkräktaren. Några gjorda frontalt andra i profil och de flesta målade på masonit och utskurna.

Dessa lustiga ”klippdocksaktiga” byster för tankarna till seriefigurer, något som troligen inspirerat alla födda på 40-talet. Själv kan jag lätt tänka mig att lägga till en pratbubbla. Den stela mimiken gör att de genomgående ser ganska ointresserade ut. Det är som om andra tankar rörde sig i skallen. I realiteten har samtalet kanske redan avslutats? Nu väntar den stora tystnaden då ingen tar ställning eller vågar. Annat var det på 70-talet. Några ”familjemedlemmar” känner jag igen men nya släktingar har tillkommet, några gjutna i betong med färglagda byster och någon huggen i marmor från Carrara.



Om denna verklighet eller overklighet tål att fundera över så handlar resten om ett påtagligt mänskligt engagemang - till livet självt – till överlevnaden, ”Run for life”. Under smått humoristiska former undersöker Ragnar Schmid sitt förhållande till FYSISK TRÄNING. Kluven mellan glädjen att trampa runt på ett band i ett gym eller att använda sina egna trampdynor på vanligt sätt, har Ragnar Schmid målat stora tomma interiörer befolkade av några få isolerade individer. Fysisk eller psykisk träning? Frågan om att höra ihop, i ett större kollektiv eller pressa sig själv –individuellt, dyker upp. Genomgående är det fysiskt ansträngda situationer som skildras; skivstång, benpress, armsträck … Här gäller det att stärka sin självkänsla – höja sin prestationsnivå - göra ytterligare femton armhävningar!



På en av de större dukarna kan man själv känna den lättnad eller belöning som kvinnan i rött(!) erfar när hon höjer sina armar och händer mot regnet av endorfiner medan kompisen stumt kämpar på sin träningscykel. Här kan man nästan tala om poesi… Allmänt kan man sammanfatta målningarnas innehåll som minimalistiskt avskalade rum fyllda av mänskliga figurer utan kontakt sinsemellan. Individen inne i kollektivet. Men kamplusten kvarstår och nu gäller det att släppa loss ENDORFINER!



Trots den röda färgen, som är ett signum för Ragnar Schmid, har han i sina renodlat abstraherade teckningar gjort människan till ett stiliserat tecken snarare än en varelse av kött och blod. Den rosaröda tonen har ändå djupnat och förstärkts genom sin komplementfärg.

Så låt oss snart titta in i Ragnar Schmid surrealistiska värld på nytt och förstummas över allt som förblir outtalat men ändå så nära i den tid vi lever i. För visst kan man både se, höra och tala trots förbundna sinnesorgan och få “idolen” att stå stadigt även om fantasins blomma slaget ut under den ofta tillplattade skalpen.

 

 

 



Men vem är det som gömmer sig på väggen där borta?

Kan det vara Galleristen?



GALLERISTEN?

 

Text och bilder: KRISTINA MELLSTRÖM