GALLERIROND våren 2006 Zenit, kulturtidningen i väst


Niklas Anderberg
 
 
 

Han driver med titelsjukan och kallar sina målningar för till exempel Utan titel, på riktigt, och tycker att den grafiska uppställningen av listan är intressant. Titlarna bildar ett slags volymer på pappret.

– Det blir efterhandskonstruktioner eftersom jag inte har någon utgångspunkt, inte verbalt i alla fall. Att hitta på titel i efterhand blir missledande, tycker Niklas Anderberg som bor i Holland och hämtade uppslaget från en kollega där.

 

– Man får inte ta det för seriöst, därför skojar jag lite också fast det är allvar.
Han kallar utställningen Ökända målningar, inte utan en glimt i ögat. Vad får dig att måla så här?

– Jag tycker att de här målningarna ska se ut så här. Mitt bildspråk har utvecklat sig under många år. Det är omöjligt att säga något vettigt om det.

Däremot talar Niklas om sin roll i konsthistorien där han vänder sig emot postmodernismen som dominerat så kraftigt. Han är emot hela ideomet, att plocka och ta enligt ”anything goes”, som filosofen Feuerabend formulerade tidens floskel.

– Mina rötter är modernismen, den har dödförklarats men jag tror inte den är död. Den gren som jag befinner mig på blommar, framhåller konstnären tycker att det finns något som kan kallas värde och att det inte är något fel med subjektivitet.

– Jag tror på måleriet. Det är allvar. Jag är trött på tingel-tangel och det spekulativa. Jag har bott på kontinenten i 20 år och har blivit trött på tomma gester och provocerande grepp med sex och blod, säger Niklas engagerat och fortsätter:

– Det är hög tid att konstnären visar sin egen röst. Med risk för att låta patetisk säger jag det. Han målar i olja och bygger upp bilden i flera lager, ibland transparanta. Bakom glas finns hans vattenfärger.

– Det här är framtidens måleri, tycker Niklas som jobbar på flera målningar samtidigt och låter de befrukta varandra.

– Man kan se hur de hänger ihop från olika perioder.

Nu är det en ljusare fas. Han har utfört ett stort uppdrag för Berzeliilaboratoriet vid Karolinska institutet, vilket medförde ett friare och öppnare anslag.

– Allt går så fort nu för tiden men kvalitet går inte fort, det tar tid. Jag ser mig som en skapare av konstverk. Och som betraktaren. Det tar tid att se vad jag gjort, det kan ta ett eller två år.

Han planerar en utställning efter lokalen, placering och storlek.

– Det är mer praktiska överväganden. Jag bestämmer duk och ram och ett visst mått.

Innehållsmässigt är det en pågående process som ingen jävel vet, inte konstnären själv men han kanske har vissa aningar, säger han.

Många skulle säga att det är ett spel mellan ytor och strukturer.

– Det är omöjligt att göra målningar utan ytor och kompositioner, kommenterar Niklas men medger att det är raka linjer. Och böjda.

 
 

– Mondrian gjorde skelett eller staket för kompositionen. Det finns rester av det kvar i detta måleri, som blivit mer upplöst.
Niklas gillar tjocka pålägg och klafsar på färg men arbetar sedan med sandpapper. Andra ytor har en slätare karaktär.
– Jag tycker om disparata element i samma målning.
I en målning har han målat en yta direkt ur tuben, han har tryckt mynningen mot duken så det bildar ett färgrikt mönster. Ibland tar han fram en morakniv.
– Jag kan bli nästan desperat och ta i ordentligt. Andra säger ”så där kan man ju inte göra”, då gjorde jag det, säger Niklas som står någonstans mellan Mondrians bildbygge och Jackson Pollocks ursinniga attack.
– Jag överraskar mig själv. Det är ett intuitivt måleri.
Det finns mycket att upptäcka i de sammansatta målningarna.
– Man kan säga för mycket. Men jag är mer misstrogen mot Less is more-skolan som man kan kalla Less is a bore. Det händer inget. Ett överflöd kan vara en rikedom.
Niklas Anderberg föddes 1950 i Kungsbacka och växte upp på Hisingen i Göteborg innan han gick konstakademien i Köpenhamn 1976–83. Därefter bosatte han sig med sin holländska fru konstnären Marja de Raadt i Gorinchem i Holland, där han målar och driver galleriverksamhet.
Stora intressen vid sidan av konsten är punk-rock, fotboll, filosofi och populärvetenskap samt att promenera med hunden.

 
 
 
JAN BERGMAN