Stanley Helin

Stanley Helin i retrospektiv utställning på Alingsås konsthall

Naturen som en del av kosmos

22 februari - 17april, Alingsås konsthall
Blomsteräng, något beskuren. Foto: Bibbi Olson

När Stanley Helin (1929-2012) höll sin första separatutställning hade den titeln Sommar med maskrosor. Platsen var Alingsås konsthall och året var 1976. När ett urval av hans verk nu visas i en omfattande retrospektiv utställning är det åter på Alingsås konsthall, helt enligt hans egen önskan. Utställningen Fragment ur en maskrosmålares liv öppnades 22 februari och pågår till 17april.

Maskrosmålare, det är så man benämner Stanley Helin, och inte utan anledning. För den där obändigt envisa, solglödande och livståliga växten med sina fantasieggande fröbollar och spjutliknande blad tycktes aldrig sluta fascinera honom. Den återkom gång på gång, med tiden i allt mer abstrakta former, ja även i de senaste målningarna där motivet upplösts i flytande färgstråk tycker man sig ana dess närvaro. Eller är det endast betraktarens öga som vill se det förväntade och därför finner det i varje verk?

Stanley Helins produktion var omfattande. Sonen Patrik Gunnar, som varit drivande i utställningsproduktionen, minns en ständigt skapande far.

– Han arbetade jämt. Han tog hand om gräsklippningen och dammsugningen, resten skötte mamma. Och så idrottade han, han sprang varje dag ända tills en skada satte stopp för löpningen i 70-årsåldern. Men därutöver befann han sig i ateljén eller, på kvällarna, i TV-soffan med gravyrnålar och en plåt i knät.

Det vore dock fel att betrakta Stanley Helin som en världsfrånvänd naturromantiker. För tågresenärer som passerade Norsesund mellan Floda och Alingsås var hans samtidskommentarer till olika världshändelser välkända. De hade närmast kopplingar till plakatmåleri; stora bilder (344x250 cm), målade på skivor och uppsatta på banvallen nedanför det helinska huset.


Stanley Helin kommenterar OS i Peking, Foto: Patrik Helin

Jag tror man också ska se naturmotiven som uttryck för ett starkt engagemang. Även om jag förstår av samtalet med sonen att Stanley Helin aldrig gav någon förklaring till varför maskrosorna så dominerade som motiv är det lätt att läsa in symbolik i bilderna. Livskraften, okuvligheten och möjligheten att bryta genom asfalt och överleva trots hopplösa utsikter har gett upphov till begreppet maskrosbarn. Till det kommer skönheten och glädjens solgula färg. Men det finns också ett drag av trots hos maskrosen och en aldrig sinande framtidsoptimism. Här har vi ett ogräs som vägrar vara ogräs. Det är inte för inte som Miljöpartiets riksdagskansli pryds av en av Stanley Helins målningar.


Solminne II, 1981,118x135cm, Foto: Patrik Helin

Helhetsintrycket av Stanley Helins konstnärskap, från den tidiga Blomsteräng, som visades på den första utställningen i Alingsås konsthall och återkommer här, till de senaste verken, målade samma år han dog, är närmast religiöst. Från den varma sommarvinden som leker bland ängens blommor till den explosiva ur kraften i till exempel Sommarglädje, vidare mot kosmiska vindilar i de mer abstrakta målningarna till den känslomässigt starka Mot annat land, målad efter att hustrun drabbats av Alzheimer, är vi följeslagare på en inre, mental vandring bortom här och nu.

Stanley Helin har själv definierat sin konst på följande sätt:

 

”Jag ser min konst som ett obändigt framväxande av liv

med symboler och fragment,

som förvandlas till flykt upp mot kosmiska rymder,

sedda ur ett Harry Martinsonskt tuvperspektiv.”

 

Det kan lika gärna vara beskrivningen av en maskros.

 

Bibbi Olson


Nordkoster, 2010, 120x150 cm, Foto: Patrik Helin


Alingsås konsthall. I förgrunden Mot annat land och Gungerd i lustgården. Den senare stod uppställd i trädgården och håller nu på att lösas upp likt ett Land Art-verk, Foto: Patrik Helin




”Alla stadier har sin specifika skönhet – det handlar om processen, det vill säga förvandlingen, från den stiliserade knoppen, motsvarande födelsen, över den vackra blomman, ungdomen, till den förgängliga bollen, ålderdomen, och slutligen fröna som flyktigt lyfter i vinden, sökandes varma ytor att slå sig ner på, som alltså både avslutar och påbörjar processen. En slags fortplantning. Det har vi talat om, jag och fadern.” (Patrik Gunnar Helin om maskrosmåleriet), Foto: Patrik Helin