Soile W. Algeröd

”Jag gillar att upphöja vardagligheter till konst”

28 juni - 20 juli 2014, Art Institute, Skärhamn,

De breder ut sig, skär itu och binder samman, ringlar sig mellan osynliga ändstationer. Som tar med betraktaren på en resa längs kraftfull, svartvit eller skiraste akvarell, skildrande det där som sker vid sidan om.
– Temat är väg 160 som tar oss mellan varandra och alla hemligheter som ryms längs vägen, säger konstnären Soile W. Algeröd som ställer ut på Art Institue i Skärhamn.

Vi ses i Soiles nya ateljé i Stenungsund, där färgerna, målningarna och inspirationen redan hittat hem. Akvareller på ömsom stora ark, ömsom små kuber. De stora rörelserna, starka färgerna kontra det nedkokta koncentratet. Här har hon de senaste veckorna arbetat intensivt inför utställningen på Art Institute i Skärhamn.

Utanför fönstret glimmar sundet och Stenungebron med sitt ständiga flöde av bilar över bron och väg 160 som leder vidare mot Tjörn och Orust.
– Temat för utställningen är väg 160. Vägen som tar oss mellan varandra, säger Soile som lockades av allt det där som en väg är.
– Jag gillar att upphöja saker som normalt inte är konst.
Där hon utgår från något alldagligt, vardagligt som liksom tas för givet, som sällan höjer ögonbryn eller tittas närmare på. Där vill hon lyfta upp och berätta om det där som pågår lite i skymundan.
– Vägen är en del av oss och tränger in i våra liv, i naturen och landskapet, säger hon medan hon visar bilderna av vägarna som man vanligtvis inte ser dem. Skildrade i starka färger, jämte mjuka, flytande konturer och drömska scener.

– Visst är vägar svart-vita, men rymmer alla färger, en blöt väg kan ju bolla himlens färger på samma vis som ett hav, tillägger hon.



Hon målar stämningar och lyssnar till fantasin. Menar att i de färgstarka, mer abstrakta bilderna av vägarna ryms det där som inte har med verkligheten att göra, alla hemligheterna. I de svart-vita blir det för snävt, smalt och förväntat, men fungerar som ingång till resten.
- För livet är ju precis så föränderligt, och man kan inte veta något, ler hon. På samma sätt arbetar hon med sitt måleri, låter måleriet styra riktningen.
– Jag målar intuitivt och letar mig fram, säger Soile som nästan alltid arbetar i akvarell. Sparar ur, blandar sina egna nyanser som samverkar och hittar rätt. Den ena bilden leder till den andra. Och hon vill alltid överraska sig själv.
– Jag älskar akvarellen och akvarellen älskar mig. Vi hör ihop och leker hela tiden. Men att bli lekkamrat och fri i sitt måleri har tagit tid, berättar Soile. Att släppa idén om vad bilden ska bli, att lita till sin röst och låta känslan och lusten styra. Men när hon väl gjorde det, lossnade det och gav utrymme för friheten att skildra fritt inifrån.
– Där man blir en slags kanal som överför och delar med sig.
Och hon fortsätter utforska sitt uttryck.
– Det bästa är att gå in i sig själv och försöka förstå sig på sitt eget språk, för det är ändå där man ofrånkomligt hamnar till slut. Man kan ta sidospår från huvudvägen för att testa sig fram, men man återgår alltid, om än med nya kunskaper, säger Soile som målar med kraft i färgerna, såna där som dröjer sig kvar även när man blundar.
– För jag blir aldrig nöjd förrän färgerna lyser.

Som gör att den där svarta asfaltens vanlighet blir skimrande i Soiles bilder. Medan allt det där som sker i diket, vägrenen eller i husen längs vägen plötsligt får nytt liv och innebörd. Sådär vid sidan om, jämte avtagsvägar, stigar och korsningar. Där kanske allt avgörande sker.
– Vägen är huvudpersonen, som samtidigt är länken till varandra. Livet runt väg 160 är ju alla vårt vardagsliv och innefattar allt.

 

TEXT OCH FOTO: ANNA BERGLUND


Soile W. Algeröd