PETER HAHNE

Peter Hahne



Betraktaren kan associera åt många håll över hans genomarbetade färgfält men Peter Hahne står definitivt med ett ben i den abstrakta bildtraditionen.
– Jag känner mig hemma i det amerikanska abstrakta måleriet som började på 1950-talet. Men försöker göra något eget av det och förhålla mig fritt till den traditionen, säger han.
Han jobbar på ett helt annat sätt med färgen och ytorna än konkretisterna med Olle Baertling i spetsen som stryker ut färgerna på monokroma ytor.
– Formmässigt rör det sig i den världen men betraktar man ytan närmare ser man att det finns något annat i den, också.
Hos Peter Hahne kan man se spåren av rörelserna med palettkniven och penseln på djupet i lager på lager.

Peter Hahne Han inspireras ofta av annan konst, medvetet eller omedvetet, och får idéer från väldigt många olika håll.
Han hyllar Martin Feldman, amerikansk kompositör av abstrakt musik för två pianister, i målningen Sound Fields for Feldman med gula fyrkantiga former.
– Han var mer inspirerad av bildkonst än musik och skapade musik som ett sätt att sluta cirkeln. Han var inspirerad av den abstrakta konsten, jag av hans musik.
Målningarna ger intryck av att ingå i ett geometriskt system där han jobbar med bestämda mått. Men det finns inga.
– Det är väldigt intuitivt, nästan raka motsatsen. Jag känner att jag står och hittar på, det ena leder till det andra. Varje målning är ett resultat av allt jag gjort innan.
Han gör bilder, inte illustrationer till något.
– Jag rör mig i en bildvärld och är inte litterär och inte berättande.
Han varken kan eller vill beskriva vad den enskilda bilden handlar om.
– Ett konstverk ska vara öppet. Det finns ingen exakt avläsning. Det sätter snarare igång något hos oss.

Peter Hahne

Han ställer ändå upp på att kommentera den stora svarta målningen Skyle (av skula, skydd) som har gula lysande streck rakt över.
– Jag såg framför mig en bild av när du står i ett mörkt rum och betraktar något genom ett väggplank med springor där ljuset silar in. Det pågår ett skeende utanför. Det är ett slags omvänd komposition.
Rytmen i bilden hänger ihop med de gula linjerna.
– Jag gillar att man bara kan se det som en bild. Lite så är konsten, att man är med och skapar själv som betraktare.
Han är förtjust i färgställningar som han minns från barndomen. Det kan vara hur köksluckorna såg ut t ex där det blekgula stod mot det blå.
– Det blev en helt annan värld som var verklig. Det är spännande att söka sig tillbaka till den förmågan man hade då, att föreställa sig något som blir lika verkligt som den verklighet vi har runt ikring oss.


JAN BERGMAN

 

Galleri Aveny

18/10-2/11 2003