Göteborgsoperan

Kärlek på lur, två komiska kortoperor

27 sep - 14 nov 2014, Skövde, turné i Västra Götaland, samt på Kronhuset, Göteborg
The Telephone, Eva-Lotta Ohlsson och Mattias Ermedahl, foto: Tilo Stengel

Alla i regionen betalar till Göteborgsoperan. Men bara göteborgarna har "riktiga" operascenen där uppsättningarna engagerar jätteuppsättningar av musiker och sångare på hemmaplan. För att i någon mån råda bot på den orättvisan har man en liten scen i Skövde. Där liksom i andra lokaler, t ex bygdegårdar spelar man mindre uppsättningar där små grupper från operan turnerar. Det blir förstås inget av operans slösande överdåd, men ändå uppsättningar med anknytning till konstformen. Många av dem har varit riktigt bra.

Nu är det dags igen. Under rubriken Kärlek på Lur spelar man två komiska kortoperor. La serva padrona från 1733 av Giovanni B Pergolesi (1710-1736) och The Telephone från 1947 av Gian Carlo Menotti (1911- 2007).

Zenit träffad Eva-Lotta Ohlsson, som sjunger huvudroll i de båda kortoperorna och Mattias Ermedahl som regisserar La serva padrona och själv spelar i The Telephone.

Mattias Ermedahl berättar om La serva padrona.

– Titeln betyder mycket fritt översatt Husan som husfru. Man kan säga att den handlar om en klassresa.

Det handlar om tjejen som vill blåsa den till synes något ovillige husbonden och bli gift med honom.

– Vi lyfter fram passionen som också finns mellan pigan och husbonden, säger Eva-Lotta Ohlsson

La serva padrona kallas opera buffa. Det är riktig opera där alla repliker sjungs. Men buffa är ett italienskt namn för komedi. La serva Padrona var den första komiska opera som fick rejält genomslag. Det var succé från början. Den har många inslag av fars och burleskeri.


Eva-Lotta Ohlsson och Mattias Ermedahl, foto: Bo Borg

Det finns en röd tråd mellan de olika operorna.

– Gemensamt är att de handlar om personer som inte talar ut, säger Eva-Lotta.

Kommunikationsproblem mellan människor alltså. Två exempel ur olika tider på ett tidlöst problem.

La serva padrona skrevs 1733 och The Telephone 1947.

– Vi har förlagt dem i den tid de skrevs i. Så The Telephone får litet av filman Casablanca över sig (ni vet den med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman i).

Det är samma grundscenografi i de båda operorna. Som kan varieras med enkla grepp. Så måste det vara när man ska turnera och kommer till nya scener som inte är optimala för att spela opera. Spinetten i La serva padrona blir ett piano i The Telephone t e x.

Orkestern består av fem musiker, en stråkkvartett och en pianist.

Jag frågar Eva-Lotta Ohlsson hur hon satt sig in i sina rollfigurer, om hon tänkt på något särskilt i instuderingen.

– Vi har samtalat oss fram till rollfigurerna. Vi har t ex valt att inte fokusera på ålderskillnaden i La serva padrona. Mera på konflikten mellan klasser. Det svåra för mig har varit att hitta fram till balansen mellan målmedvetenheten och det känsliga.

Regissören Mattias Ermedahl fyller i (det gör han hela tiden):

– Hon ska prova med att resonera, reta och skrika. Men komma fram till att det enda som biter på den ovillige husbonden är svartsjuka.

Det är ett högt tempo hela tiden. Alla mänskliga känslor ska fram på 45 minuter.

– Jag tycker att min roll i La serva padrona liknar Susanna i Figaros bröllop.

I The Telephone, som regisseras av Mia Ringblom Gertner, spelar Eva-Lotta Ohlsson och Mattias Ermedahl mot varandra.

– Det är komik med en allvarlig underton. Ett slags ménage à trois där telefonen är den tredje parten, säger Eva-Lotta.

Telefonen har en avgörande roll, nästintill huvudrollen i en pjäs som handlar om ett frieri med förhinder. Varje gång något allvarligt ska till ringer den.

– Det är förstås en annan musikalisk form i den 200 år yngre operan. Det är ett klassikt upplägg, men med många influenser ur tidens musik.


La Serva Padrona, Mats Persson, David Lundqvist, Eva-Lotta Ohlsson; foto: Tilo Stengel

När premiären går av stapeln har man repeterat i fem veckor. Alla repetitioner sker på Operans Skövdescen.

– Men sedan ska vi söka upp publiken. Det blir spännande att spela på nya platser.  Och viktigt!

De är fulla av optimism.

– Det är bra regissörer säger Eva-Lotta.

– Och jättebra sångare kvitterar Mattias.

Efter intervjun kändes dt spännande att se föreställningen. Det var komisk opera med betoning på komisk. Komisk och komisk förresten, La serva padrona är rena buskisen, med ett åskväder av nysningar och en teatralisk övertydlighet i allt. 

Men musiken var fin och det var en ren musikalisk njutning med de goda sångarna och den musikaliska stråkkvartetten.

The Telephone var strikt stiliserad. En man försöker fria. Men telefonen (en relativ nyhet 1947) ringer hela tiden och avbryter, men friaren kommer på råd. Mer säger jag inte för ni fattar nog ändå, klurigare ändå är inte den här historien.

Men man går ju inte så ofta på operan för de klyftiga historierna, utan snarare trots dem. Så även här. Men kvällen blev en sångfest, med en rad fina insatser av de medverkande sångarna. Och en imponerande nyssymfoni av David Lundqvist.

BO BORG


La serva padrona. Mats Persson (Uberto) och orkestern: Viveca Rydén Mårtensson (violin), Dieter Schöning (violin), Joakim Kallhed (cembalo), Johanna Fridolfsson (viola), Patrik Harrysson (cello), foto: Tilo Stengel


La serva padrona. Eva-Lotta Ohlsson (Serpina), Mats Persson (Uberto), foto: Tilo Stengel


La serva padrona. Eva-Lotta Ohlsson (Serpina), David Lundquist (Vespone), Mats Persson (Uberto), foto: Tilo Stengel