Kjell Engman, Ulrica Hydman Vallien och Bertil Vallien

Mästerligt glas gånger tre

8 nov - 30 nov 2014, Galleri Stockselius, Skövde
Kjell Engman, Ulrica Hydman Vallien och Bertil Vallien, foto: Bo Borg

På Galleri Stockselius i Skövde visas de tre tyngsta namnen i svensk glaskonst; Ulrika Hydman Vallien, Bertil Vallien och Kjell Engman.

– En drömutställning för mig och mitt galleri säger galleristen Hubert Stockselius.

Utställningen bygger på en tidigare utställning på Glasets Hus i Limmared. Den hade rubriken Tre Giganter och kom till efter lång övertalning från en passionerad glassamlare. Hubert Stockselius åkte dit, blev förtjust över vad han såg och gav sig inte förrän han fick motsvarande utställning till sitt galleri.

Utställningen i Skövde har fått den mera anspråkslösa titeln Tre i fyra rum.

Zenit träffade de tre utställarna för en pratstund med var och en. Kjell Engman blev först ut.

Vad säger du om en beteckning som Tre Giganter?

– Det är väl vi som hållit på längst. Och det är vi som drar in mest på konstglasbiten.

Kjell Engman visar både aktuellt och äldre verk. Han har just haft en stor utställning i sin gamla hemstad Örebro. Där hade han bland annat Kjell Engmans orkester på sextiotalet. Musiken har alltid varit viktig för honom.

– Inte minst därför var det kul att utställningen var på Gammeldansbanan i Örebro.

Kjell Engman har en lång och framgångsrik historik som glaskonstnär.

– På åttiotalet blev jag trött på att formge prylar. Ville förändra inriktningen på mitt skapande från prylar till objekt.

Han ville bjuda på en upplevelse, som innehöll också ljud - och ljudupplevelser. Musiken komponerade och spelade han själv.

– Mina objekt är mina skådisar.


Kjell Engman, foto: Bo Borg

I Galleri Stockselius finns ett skumt, mörkt rum längst in nedanför en trappa. Det rummet ville Kjell Engman ha direkt.

– Gillar den mörka kolkällarkänslan. Mitt glas får så fina kontraster där.

En grupp heter Downtown. Det är glasskulpturer med höghus som har mönster av graffiti. Här finns också de fioler man förknippar med Kjell Engman. De är från ett större totalprojekt med mycket ljud och ljus.

Kjell Engman jobbar ofta i teman. Här finns mina Madammer och Men i trenchcoat från temat Catwalk.

– Modebilder ska ha ett häftigt yttre och ett lysande inre när jag gestaltar dem. Jag vill vara lekfull och berättande i mina verk, för jag kan inte skriva.

Hans skulpturer kommer särskilt till sin rätt i arrangemang med ljus och ljud som han experimenterar fram.

Är det skönhet du är ute för att gestalta?

– De är nog mer berörande än vackra. En besökare sa: "Dina saker får mig att le.". Sånt blir jag glad att höra.

Humorn är viktig, men det får aldrig bli buskis betonar han.

Hur går det med glasriket?

– Det är bara Kosta kvar nu och där drar man ner hela tiden. Vi artister får sämre tillgång till verkstäder, medhjälpare och assistenter. Glaset har inte samma dragningskraft idag. Om fem sex år finns nog inte blåseriet kvar om det går som det går nu.

Konstnärerna måste laga efter läge.

– Det blir mer måleri framöver för min del. Men efter den här stiltjen kommer glaset igen.

Bertil Vallien ställer inte så ofta ut i Sverige, men oftare ute i världen där han är mycket uppskattad. Han fick sitt stora internationella genombrott med en framgångsrik utställning på Heller Gallery i New York 1982. Sedan dess är hans historia en om obruten framgång som designer och framför allt glaskonstnär.

– Jag har så sällan ställt ut tillsamman med Ulrika. Så det blir särskilt kul i ett galleri med så fin atmosfär.


Kjell Engman, foto: Bo Borg

Han har gjort ett urval ur sin breda konstnärliga produktion. Hyllan med böcker som beskriver hans konstnärliga projekt blir gott och väl en dryg meter. Det finns ju så mycket att säga om tekniken, de historier han gestaltar och hans mycket speciella och egna formspråk.

Han har två av galleriets fyra rum. Det finns bland mycket annat exempel ur serierna Impact och Intruder.

– Det är ett slags borrkärnor ur ett sandigt, trasigt landskap.

I dessa ödesmättade pessimistiska landskap ser man ändå hopp i form av ett en antenn, eller ett fint slipat hus.

Utställningen i sin helhet är nerslag ur hans rika produktion de senaste 10-15 åren. Vi får ser några varianter på de båtformer som kommit att bli något av hans signum. De är omisskännligt lika, men ändå alla så olika.

– Båtarna är för mig vad duken är för målarna. De kan beskriva en samtidigt horisontal och vertikal resa.

I utställningen finns ett rum med svart glas. Svart glas? Historien är en märklig kombination av slump och en skicklig konstnärs möjlighet att se möjligheterna i det omöjliga.

Fel pigmentinblandning i glasmassan gjorde att glaset blev svart. Ur det misstaget kom en av hans starkaste serier, de liksom utbrända svarta landskapen i Desert Snow. Det är ett av de verk han gjort som tolkats politiskt. Verkens mörker och titelns likhet med namnet på den amerikanska insatsen i Irak, Desert storm, bidrog.

Ändå hade de en nästan sakral skönhet.

– Jag värjer mig mot begreppet skönhet i min konst. Men det blir ofta vackert. Och jag har inget emot det. Jag vill inte vara dekorativ i konsten, men blir det ibland. I formgivningen ska jag vara det.

Hans del av utställningen har inget speciellt tema. Det är höjdpunkter ur hans produktion genom åren. Och han har att välja på!

Framtiden?

– Situationen på bruket har varit knepig på senare år. Hyttan är så liten att det är svårt att få tid där numera. Genom åren har jag betalat mina konstnärliga experiment med formgivning av bruksglas som gjordes på hyttan. Förr var formgivarna en del av produktionen. Nu är det korta projekt. De tre ärggröna huvudena som finns på utställningen visar en av de konstnärliga vägar framåt jag vill pröva mer.

– Jag tecknar mycket numera. Jag har en stor glädje i att också uttrycka mig på papper. Teckningen ger en privat sfär som jag också trivs i.

Bertil Valliens nästa utställning blir på Edsviks konsthall. Sedan blir det USA där han är ett stort namn. Han jobbar också med ett altarskåp till en kyrka i Danmark. Kreativiteten visar inga tecken på att avta fast han är fyllda 75.


Bertil Vallien, foto: Bo Borg

Ulrica Hydman Vallien är en av svensk glaskonsts starkast lysande stjärnor. Och låt mig säga redan här att jag verkligen gillar och uppskattar många av hennes verk genom åren.

Ingen annan har det fullkomligt kaxiga och charmerande egensinne som hon gång på gång lägger i daga. Hon går sin egen väg. Man kan inte analysera sig fram till influenser och förebilder, hennes stil är hennes helt eget unika.

Det har nyss kommit en ny bok om Ulrika Hydman Vallien. Det är en sammanfattning av hennes liv och skapande. Hon har själv skrivit mycket personliga avsnitt. Hon ville själv bestämma hur boken skulle se ut med personliga texter, debatt och många bilder.

– Jag ville själv bestämma hur boken skulle se ut. Jag är både högt och lågt och den blandningen ville jag att boken skulle spegla.

Hon skapar inte konstglas längre som knuten till Kosta.

– Nu visar jag verk jag sparat. Jag är nöjd med det jag åstadkommit och det är kul att se hur bra även de äldre grejorna står sig. Men nu ska jag inte längre göra mera glas. Många av mina serier, som Caramba, Open Minds, Happy Going  är fortfarande i produktion, men målas nu i Turkiet.

De har en annan "petigare" målartradition och har svårt att måla Ulricas schwungfulla konturer.

– Det räcker med glaset nu. Jag har gjort så mycket jag är glad och stolt över.

Hon berättar att hon hittat ett parti lera som blivit liggande.

– Nu är jag sugen på att göra något i lera.

Hon började som keramiker (liksom för övrigt maken Bertil) långt innan glaset och hon hade bland annat en verkstad i Åfors. Att arbeta med lera är att sätta händerna direkt i materialet.

– Var är den härliga tekannan. Jag hittar den inte så jag får göra den själv.

Även Ulrica har bekymrade funderingar om situationen i glasriket.

– Nye ägaren Torsten Jansson blev alls inte den räddande ängel vi hoppades på.


Ulrica Hydman Vallien, foto: Bo Borg

Jag ställer den omöjliga frågan varför Ulrica är den allra folkkära av glasrikets artister. Hon har arbetat i ett hårt kommersiellt industriellt sammanhang.  Och hon tar helhjärtat ansvar för sin medverkan.

– Som designer har jag lyssnat på mig själv och gjort det jag velat göra för den industri jag jobbar åt.

Men visst är det något speciellt med hennes konturer, de starka färgerna och de drastiska historierna.

Nu jobbar hon med olika projekt hon tycker är kul. Plastmattor. Leksaker för mycket små barn.

På utställningen visar hon också måleri. Och man känner som alltid direkt igen hennes säregna bildspråk.

– Jag sätter mig ner och bestämmer vad jag ska göra. Jag fattar snabba beslut och blir nöjd fort. Inget pet. Jag har mina teman; faran, lyckan, mannen, barnen.

Till slut frågar jag, hälften på skoj, hälften på allvar; hur ska man beskriva ditt skapande med en mening. Hon svarar på volley.

– Hon med ormarna.

Har man gjort så mycket bra som hon och varit så exempellöst framgångsrik kan man ha råd att kosta på sig litet trygg självironi.

Så slutar de här intervjuerna med ett utropstecken!



BO BORG


Bertil Vallien, foto: Bo Borg


Ulrica Hydman Vallien, foto: Bo Borg