GALLERIROND våren 2006 Zenit, kulturtidningen i väst



REGISSÖREN SOM TEATERCHEF
 
Ronnie Hallgren vill lyssna på huset
 
 

När Ronnie Hallgren var 16 år satte han sig ner och läste Strindbergs alla pjäser en sommar.

Det var nära att han blev skådespelare. När han sprack i tredje provet till Göteborgs stadsteaters elevskola bestämde han sig för att bli regissör.

Nu är han chef för samma teater. En teaterman med vinnarinstinkt och ring i örat har tagit över institutionen där Torsten Hammaréns och Karin Kavlis andar svävar

 
Ronnie Hallgren är en mer allsidig VD-typ än sin föregångare Dag Hallberg, som var ekonomiskt inriktad.

– Jag är övertygad om att det är en stor fördel att jag har en sådan gedigen bakgrund som regissör. Teaterproduktionen sitter i ryggraden.

Han sökte inte jobbet själv utan blev tillfrågad. Frågan kom vid rätt tillfälle när han var chef för Västsvenska Teater och Dans AB på tolfte året, sammanslagningen av Älvsborgsteatern i Borås och Bohusläns Teater i Uddevalla.

– Jag hade sedan något år börjat fundera på om inte det var läge att röra på sig för att få in något nytt temperament och nya tankar i verksamheten. Jag har bott i Göteborg hela tiden och är ju från Göteborg.

– När jag började fundera blev det ganska tilltalande. Avgörande blev att Anna Takanen (kommer från Unga Klara i Stockholm) utsågs till konstnärlig ledare.
 
 

Ronnie Hallgren har följt Stadsteatern sedan slutet av 1950-talet.
– Det är en av Sveriges främsta dramatiska teatrar. Dessutom så djupt rotad i traditionen att spegla sin nutid om man ser Hammarén, efterkrigstiden, 1960-talet med Hjulström-Andersson-Bratt, hela den epoken.

– Och 1990-talet med rekonstruktionen av teatern när Jasenko (Selimovic, avgående konstnärlig ledare) kom hit och lade repertoaren. Teatern har gått och upp ner. Men det är en stark tradition om att berätta om sin samtid. Den viktigaste funktion en teater kan ha.

Samtiden, säger du. Innebär det att klassikerna får stryka på foten?

– Nej. Göteborgs Stadsteater ska ha bredd på sin repertoar. Det är ett uppdrag teatern har av sin ägare. Men Anna Takanen är mer fokuserad på att presentera nyskriven svensk och utländsk dramatik.

En sak vill han påpeka speciellt.

– Halva teaterlivet har jag arbetat med ung publik. Här finns en av Sveriges bästa barn- och ungdomsteatrar, Backa Teater (som är en del av Stadsteatern). Jag tycker att scenkonst för den unga publiken är en viktig del av uppdraget. Det gjorde att jag ville vara med och leda den här teatern.

– Vi har ofta fokusering på vuxenteater. Det är formidabelt: Alla säger att det är viktigt med barnteater men glömmer av det.

Hur vill du arbeta som VD?

– En chef har alltid makt att besluta. Absolut makt. Men jag ser mig själv också som någon som har makt att förändra. Inte bara slå näven i bordet utan lyssna av idéer som virvlar i ett så stort hus. Och sen genomföra förändringar.

Ronnie Hallgren är uppvuxen Majorna, närmare bestämt på Klippgatan i Klippan och har bott i två av husen vid S:ta Birgitta kapell.

– Jag har hört klockorna klämta och trafiken till det gamla färjeläget innan bron byggdes.

Han hade inte så mycket kultur med sig hemifrån. Styvfar var byggnadsarbetare och mor en av Göteborgs första kvinnliga spårvägsförare i början av 1960-talet.

– Jag hade eget intresse och fick kontakt med teater via fritidsledarna vid Majornas ungdomsgård, som låg vid Chapmans torg. Jag var med i en teatergrupp.

När han var 16 år satte han sig ner och läste August Strindbergs samtliga pjäser en sommar.

– Jag fick en aha-upplevelse. Sen har Strindberg följt mig hela livet. Därför var det extra roligt att inleda det nya jobbet med premiären på Ett drömspel.

Han anställdes av fritidsförvaltningen och blev fackledare inom teater och jobbade på fritidsgårdar i Backa och Hjällbo.

1973 kom han in på DI:s regilinje. Och på den vägen är det. I 30 år fostrades han på Malmö Stadsteater.

Vilka är de främsta dramatikerna?

– August Strindberg, Edward Albee och Eugene O´Neill har förföljt mig, säger Ronnie Hallgren efter att ha berättat om hur han satte upp Ett drömspel både i Malmö och på universitetsteatern i Iowa, USA 1993.

Den bästa föreställning du sett?

– I de flesta föreställningar jag sett finns alltid delar som ger mig en kick även om jag inte gillar hela. Den perfekta föreställningen finns inte. Teaterkonsten är en levande konstart i nuet.

– Det är ögonblicket som räknas. Det kommer aldrig tillbaka. Det är mycket här och nu med teater.

Är det något du saknar i Göteborgs Stadsteater och vill föra in?

– Egentligen tycker jag att den har upprätthållit en bredd. Jag skulle önska mig att Backa Teater kunde ge fler föreställningar för yngre barn, 7-13 år.

– Vi har fantastiskt många unga dramatiker som är utbildade på DI. Jag skulle gärna se att vi fick uppfört flera urpremiärer av dem.

Du får ansvaret för ekonomin på Stadsteatern. Hur ser läget ut?

– Jag kommer till en välskött teater. Ekonomin är i god ordning. Det finns en oerhörd lojalitet och brinnande intresse för teater i huset och när jag pratar med medarbetarna känns det tryggt att komma hit.

 
 
Privat är Ronnie Hallgren intresserad av modern dans, modern konst (samlar 1930-tal) och bokslukare av stora mått. På ledig tid läser han gärna filosofiska böcker av franska tänkare, Kirkegaard och Kant.

Men det fysiska är lika viktigt. Han tränar på gym fyra gånger i veckan och springer från lägenheten nära operan till Saltholmen och tillbaka, det är två mil.

– Underbart skönt. Jag rensar huvudet. Det är viktigt att hinna med sig själv.
Men han ställer inte upp i tävlingslopp.

– Jag är obotlig sådan att jag vill vinna. Vill ligga i täten. Det går inte som motionär. Jag får ligga i täten vid Götaplatsen i stället. Det är en trevlig position.
Från chefsrummet har storheter som Torsten Hammarén, Karin Kavli och Mats Johansson skött Stadsteatern.

– Det bågnar av traditioner av en massor andar som går genom rummet.
Men som ett barn av sin tid klär sig teaterns nye VD avspänt i jeans och rakar kalotten. Ringen i vänster öra har han burit sedan 1960-talet.

– Den har hängt med sedan ungdomstiden, det hörde till min generation (född 1948). Men jag har bytt ut den någon gång.
 
 
JAN BERGMAN
 
Mångfaldigande och utnyttjande av text och bilder är ej tillåtet utan upphovsmannens tillåtelse.

Copyright text och bild: Jan Bergman