Hertha Hillfon

HERTHA HILLFON  

Terrakottans stora mästare

29 mars–24 maj Strandverket, Marstrand och 14 juni–22 augusti Lidköpings konsthall och Rörstrands museum
Ateljébild med blå mask.

Hertha Hillfon valdes 1971 in i Kungliga Akademien för de fria konsterna. Det är drygt fyrtio år sedan. Hon var då ganska ensam som kvinna i den mansdominerade akademien och mycket ensam om att arbeta med keramik. Många anser att materialet har mer med konsthantverk att göra och konsthantverk anses av somliga stå lågt i rang. Men då har man glömt historiens alla skulpturer utförda i terrakotta, antikens mästerverk, de gamla tusenåriga kinesiska och inte minst alla etruskernas. Hertha Hillfon reste 1956 under studietiden till Oslo för att se en etruskisk utställning, som gick Stockholm förbi.

”Jag har sett etruskerna. De arbetar i terrakotta. Jag såg!” 

Själva leran är viktig och kärlformen ­likaså. Egentligen skulle man kunna säga att nästan hela hennes produktion bygger på kärlväggen. Hon bearbetade de kavlade sjoken, tunnare eller tjockare beroende på skulpturens storlek, bankade från baksidan, lade till på framsidan och lät dem gå i stabiliserande vågor.  De meterhöga maskerna kräver starka händer och nypor. En gång låg Hertha Hillfon på sjukhus. Tiden blev lång. Hon blev rädd att förlora kraften i händerna. Vad göra i en sjukhussäng? Hon beställde fram grovt handspunnet och vresigt lingarn och började virka. Stor virknål och tjockt garn tränar händer och håller dem i trim. 

Jag återvänder alltid till skålen, den är mitt mantra.” Fingrarna kan hon inte låta vila från leran och skrattet finns ofta närvarande. Humorn är viktig, allvaret också, det bitande. De skarpa formuleringarna kan vina genom ateljéluften, alla tål dem inte, och de sentensliknande ­meningarna skriver hon ner på vita kartongbitar, läser dem, citerar och sprider dem för vinden.  

Det obligatoriska receptionsstycket, konstverket som överlämnas till Konstakademien när konstnären blivit invald, är för Hertha Hillfons del fyndigt. Hon överlämnar en svartglaserad stengodsskulptur föreställande en sjalett, ett huckle. Huvudduk. Enbart det lätt veckade tyget är sammanhållet under det frånvarande ansiktet. Skulpturen talar sitt tydliga språk om hur det var då, för dryga 40 år sedan.  


1976 visades först skulpturerna till Karolinen, Karlstad på ett galleri i Stockholm.

Moderna museet förvärvar en stor terrakotta­skulptur 1973. Den är omslagsbild på boken från Atlantis. En kraftfull sittande Maria, en ­madonna, blickar rakt fram, förundrad. Hon är samtidigt både starkt närvarande och frånvarande med fjärrskådande blick. I hennes knä ligger ett knubbigt barn. Nymatad och nöjd vilar babyn mot ­Marias förkläde precis som om någon utifrån har lagt barnet i hennes knä.  

Hertha Hillfon brukade börja dagen med att dreja en skål. Det var då hon utförde sina stora skulpturer, så stora att de kan tampas med terrakottaarméns tusenåriga figurer. Det är därför en delegation från ett museum i Peking fyra gånger besökt henne i den fantastiska ateljén, ritad av Gösta Hillfon 1968, för att övertala henne att ställa ut i Kina. Där kan de sin lera, de ser ­hennes skicklighet, hennes styrka, ser ­hennes kunskaper om olika leror. Hennes närhet till ­materialet, formandet, knådandet, lockar fram en otroligt märklig sensualism. Att i monumentala skulp­turer, genom ugnens hetta och glasyrernas olika täckande uttryck, bibehålla denna sensualism är märkligt och förunderligt. Ser vi? Inser vi fullt ut hennes unika storhet?  Jag tror inte det.

Hertha Hillfon svarade nej till den smick­rande frågan från öster. ”Peking får väl komma till ­Mälarhöjden”, blev skojande svaret.


Karolinen i Karlstad, en skulptur drygt två meter hög.

Ett av Hillfons främsta verk finns i Karlstad, få vet om hennes installation, en skulpturgrupp omfattande ett tiotal skulpturer och ett par reliefer. Till den statliga pampiga byggnaden Karolinen vid Klarälven, rymmande ett flertal myndigheter, färdigställde hon 1976 detta verk för byggnadens gemensamma matsal. Statens konstråd var beställare. Hon utförde reliefer och stora krukor. Det var då inte möjligt för utomstående att spontant besöka verket. En militär myndighet ­skapade hemligheter. Nu intar verket en central plats i Strandverkets utställning. Det är en räddnings­aktion, verket for illa i Karlstad. Ett fastighets­företag, som handlar med hus för att tjäna pengar, förstod inte vad de ägde.

Men varför tar inte staten större ansvar? Verk beställda och bekostade av skattebetalarnas pengar, konstnärernas arbete, ibland otroliga satsningar, behandlas ibland på ett skandalöst sätt. Varför? Konstnären har fått en beställning. Dessa verk finns inte på museum. Om så vore fallet hade vi inte fått peta på konstverken. Men här i vår gemensamma miljö kan en, i värsta fall, förödande och ödeläggande process pågå utan att någon griper in och räddar. 

Hertha Hillfons skulpturgrupp i Karlstad omfattade ett dussintal delar i terrakotta. Det är ­hennes största och främsta rumsgestaltning. Först möter höga trädformationer och en stor vilande bagge bland stora blad. En rad urnor skulpturalt dekorerade rymmer gröna växter. Två reliefer, en föreställande dottern Maria, är placerade på väggen utmed urnorna. En drygt två meter hög skulptur med arkaisk framtoning väntar med en handduk över axeln. Systerdottern Sara stod ­modell. Längst bort vaktar ett kraftfullt tjurhuvud med lockar i pannan. Det är en imponerande och unik satsning av en keramiker att i egen ­ateljé ­arbeta fram dessa monumentala ­skulpturer. 


Solansikte, lergods med guldslingor.

Staten fattade beslut om att sälja Karolinen, liksom många andra byggnader runt om i landet. Ett norskt fastighetsbolag stod som ägare ett tag, skulpturerna, som tidigare var skyddade, föstes åt sidan, levde då farligt. Vid mitt besök då blev jag förskräckt och mycket undrande. Hur kan detta få ske? 

I dag ägs fastigheten av annat fastighetsbolag med större ansvar. Men platsen, förändrade funktioner, är inte lämplig för detta stora och ­viktiga verk.

När alla delarna var nya och skulle transporteras till Karolinen, gjorde de uppehåll och visa­des för allmänheten på ett galleri i Stockholm under april 1976. Pressen skrev: 

Just hennes människor hör till det märkligaste som görs just nu i svensk konst. De rör sig genom seklerna, det är som om de stigit ned från någon sockel på Forum Romanum eller lösgjort sig från en grekisk gravstele. Tidlöshetens prägel vilar över deras nutidsdrag.” (Stig Johansson, SvD.)

 


Det kan också hända att H Hillfons konstnärskap innehåller en kvinnlig livsupplevelse som konsthistorikerna ännu inte är kapabla att igenkänna och ge dess storhet och dess rätta plats bland andra märkliga händelser och annan stor konst. Porträtten är bland det yppersta som nu görs i den genren.” (Ingvil Stille, Södermanlands Nyheter.)

Det kom 1998 en japansk professor i ­keramik till Hertha Hillfons ateljé i Märlarhöjden. Han utbrister förundrad över vad han ser: ”This is Magic!”.    

Hertha Hillfon blev 92 år. Hon avled 2013.

TEXT OCH FOTO: MAILIS STENSMAN