Anna Eggert

– Anna Eggert och den infångade skörheten

En ny kyrka,

ett nytt liv i en ny tid

Amhults kyrka, Torslanda KC-Väst, Göteborg 28/3–3/5 Galleri Anna H, Göteborg 11–29/4 2015
Anna Eggert u2028Foto: Gun Hellervik

Det är sällan det byggs en ny kyrka. Torslanda på Hisingen är en flertusenårig kulturbygd med viktiga arkeologiska fynd från stenålder, brons­ålder, järnålder och medeltid, och mitt i centrum för den ursprungliga gamla bondbyn ligger Torslandas lilla ­hukande kyrka i romansk stil från 1100-talet. Där har det alltid rått stor aktivitet in i vår tid med gudstjänster, ­bröllop, begravningar och skolavslutningar. Ibland har det varit trångt om ­utrymmet för kyrkan har haft en självklar och naturlig plats i ­samhällslivet. 

När den nya kommundelen Amhult vid det tidi­gare flygfältet började byggas, beslöt ­Svenska kyrkan i Göteborg att samtidigt skapa ett nytt sakralt hus i centrum av den snabbt uppväxande bebyggelsen, för att kunna möta människor i en ny tid. Byggnaden stod klar lagom till advent 2014, då den invigdes av biskopen inför en stor publik. Planering och byggprocess har ­tagit lång tid för alla inblandade, men i slutändan råder en stark konsensus om resultatet, som gett oss ett av de vackraste kyrkorummen i regionen.

Sweco Architects vann arkitekttävlingen 2005, och arkitekt Margareta Diedrichs har ­under hela byggprocessen varit uppdragsan­svarig i en projektgrupp inför beställaren.

Amhults kyrka är verkligen ”kyrkan mitt i byn”. Det är sällan man idag har möjlighet att få välja ut en så strategiskt viktig plats för en ny sakral byggnad. Den glasade framsidan och det så kallade kyrktorget vetter mot gatans liv och rörelse och baksidan med kyrksalen mot en stor bergvägg, där naturen med sina monumentala ekar ger plats för ett stilla uterum liknande trädgårdarnas placering i de medeltida klostren. Kyrkans vardagsrum eller kyrktorget är navet i verksamheten med kontor, samlingsrum, köksdel och barnrum på ömse sidor, och avskild längst in ligger kyrksalen med ren avskalad arkitektur och med ett fönster i form av ett kors i direkt förbindelse med berget och naturen utanför. På den motsatta gavelns översta del sprider små ljusgluggar ett ständigt föränderligt ljus in i rummet. Materialen i tegel, ek, glas, sten och mässing är valda för att åldras vackert och stämma med platsen. Den konstnärliga utsmyckningen av göteborgs­konstnären Anna Eggert är sinnrik men återhållsam och vald med största omsorg för att samspela med arkitekturen. Det har blivit ett kongenialt integrerat samspel.


Anna Eggert arbetar med ljusbäraren i järn. Foto: Jörgen Nahm.

Arkitekt Margareta Diedrichs betonar vikten av inte­gration och samarbete inför varje uppdrag.

 – Jag har lärt mig mycket under den långa arbets­processen och det kändes viktigt att vara lyhörd under det löpande arbetets gång, eftersom det finns flera olika parter att ta hänsyn till. Det är alltid mycket som behöver förändras på plats, och de som brukar byggnaden varje dag måste bli ­nöjda. Verkligheten förändrar sig, och det känns som en utmaning att kunna skapa en kreativt anpassad lösning. Det fanns också sparbeting i ett visst skede. Man får lära sig att tänka om och inte låsa sig för tidigt. Det har blivit ett föränderligt hus, som kan anta olika utseende och ha många funktioner. Vi har arbetat mycket med den omgivande naturen, ute – inne, det föränderliga ljuset, enkla nordiska material och spänningen mellan de olika byggnadsdelarna. Samspelet mellan den konstnärliga utsmyckningen och ljussättningen med hängande smala droppformade lampor i ­olika längder har fått en spännande lösning och ett andligt uttryck över all förväntan, trots att turen och slumpen medverkade. Tomten är ju ganska liten, men med hjälp av husets egen plan fick vi utrymme för en liten ”klosterträdgård” på baksidan! Vi har också verkligen vinnlagt oss om detaljer. Det ingår i den totala upplevelsen och så fort det blir tidsnöd i allt arkitektoniskt arbete glöms ofta denna viktiga del av helheten bort.



Konstnären Anna Eggert valdes ut i början av 2013 för att skapa integrerade nedslag av konst i kyrkans olika delar. Hon har tidigare haft uppdrag för kyrkomiljö på andra platser och har med sin lyhördhet för beställarens och arkitektens önskemål ännu en gång lyckats skapa en utsmyckning, som både bidrar med spänning och lugn och samtidigt väcker besökarnas nyfikenhet.

Anna Eggert är utbildad på bland annat textillinjen vid HDK i Göteborg 1978–83 med en mellan­period i måleri på Kunstindustriskolen i Oslo. Hon är tidigare känd för objekt och bilder i glas, metall och på papper. Ofta handlar det om en kombination av måleri och screentrycksteknik på olika material. Ibland finns också faktiska fragment i form av foto och textila rester från en svunnen tid. Hon rör sig i olika tidsskikt och försöker fånga in subtila minnen av människors arbete och liv. Fragment av gamla textilier kan gjutas in i en glasform och på så sätt få nytt liv och ny betydelse.

– Jag har i min ägo som så många andra en textil skatt, spetsar, kragar, broderade dukar etc… Allt gjort med stor omsorg av tidigare generationers kvinnor. Jag känner stor respekt och värme för allt detta arbete, och mina verk är delvis en hyllning till dem. Jag länkar mitt arbete till deras arbete, berättar om detta ursprung, men gör också ­något nytt av det som lever ett eget liv. Mina starka minnen från skatterna i mormors sybehörsaffär och i farmors välfyllda linneskåp på landet har alltid fungerat som en ständig och outtömlig inspirationskälla i mitt arbete.


Anna Eggerts utsmyckning "Tecken" och det stora korset i glas med naturen utanför. Foto: Bert Leandersson

Inför uppgiften med kyrkan i Amhult hade hon fria händer och funderade mycket över den omgivande naturen, den omedelbara närheten till berget, de stora ekarna, löven och det spröda grenverket. Kyrkorummet var ju rent arkitektoniskt färdigt och skulle ge närhet och rymd, stillhet och lugn i en både klassisk och asymmetrisk rumsform. Det gick inte att vara övertydlig i den enkla rena kyrksalen. Istället var det samverkan, integration och varsamhet som gällde, samtidigt som spänning och rörelse måste tillföras. I samarbete med arkitekt och församling har hon klargjort sina tankar:

– Till gestaltningen av kyrkorummet har jag sökt ett uttryck som korresponderar och samspelar med arkitekturen och det glasade korsformade fönstret men samtidigt kontrasterar och skiljer ut sig mot detta. Genom korset ser man ut i ­naturen bakom kyrkan. Jag har knutit an till detta genom att arbeta med organiska former. Detta organiska formspråk kontrasterar tydligt mot det strama korset men binder samtidigt ihop ute och inne. Formerna kan ge associationer till ord som nätverk, växtlighet, blodådror, kalligrafiska tecken, liv, växande sammanhang, förbindelser, rörelse, vatten, lungor, vingar. Det handlar om liv och sammanhang, om livets kretslopp och uppståndelse. Jag ville också få fram en rörelse och ett naturligt samtal med träden utanför. Kanske kan man också se dem som kalligrafiska hemliga tecken. Det är viktigt, att det är föränderligt och lite svårfångat. Kyrkobesökarna ska leva med det under många år framöver. 


Blästrad text på tegelsten. Foto: Margareta Diedrichs

Formspråket i verket på väggen kommer igen i ljusbäraren samt mönstermässigt även på kyrktorget i de glasade dörrarnas mönster.

Den stora väggutsmyckningen i kyrksalen, Tecken, består av fyra olika vitmålade delar i aluminium, som är upphängda i skikt med ett djup av nästan en halv meter. När man rör sig i rummet förändras verket med elbelysning och naturligt ljus. Färgen skiftar och skuggorna växlar form. Det blir en nästan magiskt föränderlig upple­velse. Den stora ljusbäraren Livsträdet i järn knyter an till det stora väggverkets orga­niska form, och i trädet hänger elliptiska mässingsformer, som också fortsätter utanför kyrksalen. Livsträdet är en gammal symbol för fruktbarhet, uppståndelse och evigt liv och finns i många medeltida kyrkor.

I övrigt finns konst i mindre format utplacerade på kyrktorget och utomhus i form av blästrad text på tegelstenar med orden liv, gemenskap, kärlek, världsvid eller stenar med inlagda små ”pärlor” av glas, som man kan leta efter eller hitta av en tillfällighet. I barnrum, kök och ­andra mindre utrymmen gömmer sig små unika symboliska bilder och texter inlagda i kaklet. En sammanhållande faktor är också formgivningen av frostfolien på kyrktorgets glasade dörrpartier. Den associerar till växtlighet och djur och flera bilder har en särskild betydelse i den kristna ikono­grafin, som vi kanske inte förstår i sin helhet idag.

– Arbetet i Amhults kyrka har liksom tidigare i hela min produktion kretsat kring livets skönhet, bräcklighet och styrka. Kyrkan har en stark nästan minimalistisk arkitektur, och det var viktigt att inte se allt på en gång och arbeta lyhört och inkännande för att inte störa arkitekturen. Betraktaren ska inte låsas, och det måste alltid finnas plats för frågor. Jag lyssnade mycket på församlingens tankar om symboler och försökte ge dem en ny dräkt i en ny kyrka. Det är märkligt, men efter det här stora projektet har jag som alltid arbetat med många olika samverkande material också fått en nyfikenhet och en längtan efter att undersöka ­smide och formgivning av järn på ett nytt sätt.

Under våren finns Anna Eggerts skisser och ­modeller från Amhults kyrka på KC-Väst i ­Göteborg, där Jörgen Nahm samtidigt visar en serie foto från arbetsprocessen. På Galleri Anna H blir det däremot objekt och bilder i ­mindre format och med olika material som glas, metall och kanske brons.

 GUN HELLERVIK