Charlotte Gyllenhammar

Aktuell och viktig i en mörk upp- och nervänd värld

24 jan–3 maj 2015 Göteborgs Konstmuseum
Charlotte Gyllenhammar i ateljén. Foto: Jonny Mattson

Redan i hissgången, bakom trappan ­möter man henne i ett foto på ­kortväggen. En hängande kvinnokropp, som tycks falla ut ur en vit blomkalk med huvudet ­uppstickande som en pistill. ­Fotot heter Fall 1 och är ett centralt verk av konstnären ­CHARLOTTE  GYLLENHAMMAR, som just nu tar andan ur besökare på Göteborgs Konstmuseum med sina bilder. Väljer man i stället att gå uppför trappan till utställ­ningen möts man mellan etagen av två identiskt finklädda ­flickebarn sittande på en bänk med ­dinglande fötter. Därmed har man redan vid entrén blivit varse några centrala motiv som knyter ihop konstnärskapet: Fallandet, Kvinnan och Barnet. 

Vart och ett, med mångbottnat innehåll, återfinns i flera variationer i ­utställningen. Ofta ­handlar hennes konst om något hon vill undersöka närmare som perspektiv­förskjutningar,
maktrelationer eller utsatthet. Hon analyserar och tar pulsen på sin samtid på ett medryckande sätt och speglar både privata och globala tillstånd. Fokus ligger på människans levnads­villkor  ur ­existentiell synvinkel. På ­Göteborgs Konstmuseum får man en bra överblick över ämnen som ­engagerat henne. ­Utställningen är både retrospektiv och aktuell med fem nya verk.

Charlotte Gyllenhammar är alltså tillbaka i sin hemstad, Göteborg. Här har hon vuxit upp i ett välbärgat och ögonmärkt hem, gått på Hvitfeldtska gymnasiet och ­Hovedskous målarskola, för att redan som 19-åring byta offentlighetsstämpeln mot större frihet och anonymitet på Kungliga Konsthög­skolan i Stockholm och Royal College of Art i ­London. Idag är hon en internationellt känd konstnär. Många räknar henne till samma krets som ­Louise Bourgeois, Bruce Nauman och Cindy ­Sherman. Charlotte Gyllenhammars konst har ­sedan 1990-talet visats på många konsthallar, museer och i offentliga miljöer runtom i Sverige och världen. Nu under våren 2015 visas hon samtidigt i Göteborg och Shanghai. 


Dö för dig – Die for you (1993), installation med en upphängd u2028upp och nervänd 120-årig ek.

För närvarande bor Charlotte Gyllenhammar i Stockholm men har kvar sin studio i New York, där hon varit bosatt de senaste åren. ­Charlottes offentliga verk har fått stor uppmärksamhet och samtliga bär en stark personlig referens. På ett torg I Borås har den lilla bronsskulpturen Ute (2006), som föreställer ett barn – ensamt, kanske övergivet – vunnit stadsbornas kärlek.
I Hagaparken i Göteborg fick hon uppdraget att 2007 göra Göteborgs stads minnesmärke över Raoul ­Wallenberg. Det resulterade i ett två­delat konstverk föreställande ett ungdomsfoto på Raoul Wallenberg i grafisk betong samt två utmärg­lade judiska barn i brons. Det senaste plats­specifika verket är ett jättelikt liggande kvinno­huvud med en livgivande vattenfontän sprutande ur munnen. Det är en hyllning till modern, ­Christina ­Gyllenhammar, som gick bort 2008. Verket, som finns i Malmö, heter Mother, väger 10 ton och är gjutet i brons.


Minnesmärke över Raoul ­Wallenberg (2007)

Men naturligtvis är det den upp och ner hängande eken, Dö för dig (1993) som man främst förknippar med Charlotte Gyllenhammar! Ett ­avlövat träd med kronan nervänd och rot­sytemet upp­draget hängande mellan höghusen vid Sergels Torg i Stockholm. Detta blev också sinnebilden för börskraschen på 1990-talet, sparbankseken och ett omvänt livets träd! Ett inlägg i miljödebatten där konsten på ett drastiskt sätt kunde åskådliggöra att världsbilden höll på att förändras. Vilken blixtrande intelligent urladdning! I själva verket var upphängningen Charlotte Gyllenhammars svar på ett utställningsuppdrag i Stockholms stadsrum. Hon och en grupp konstnärer deltog i projektet Spelets ­regler där var och en tilldelades en plats genom en biljard­bordssprängning över en innerstadskarta. Konstverket togs ner efter några veckor, sågades upp och återanvändes vid en ­senare utställning, Hemsökt, på ­Millesgården. Idag kvarstår endast ett videoverk över händelsen.


Mother, en hyllning till Charlottes mamma, Christina, som gick bort 2008.

Just att upprepa, återanvända eller vända tillbaka har sysselsatt Charlotte Gyllenhammar sedan barnsben. Nutid och dåtid samtalar fortfarande med varandra, ibland på ett kusligt sätt. Ur dialogen föds nya synsätt. Själv berättar hon gärna om de grymma sagovärldar hon fick möta i farmors knä. Och om hur dessa grymheter, blandade med hennes egna upplevelser från 70-talets terrorattentat och dramatiska kidnappningar, avspeglas i hennes konst idag. Händelser upprepas eller spelas upp på nytt i verkliga livet. Timglaset vänds utan att man själv kan påverka det. Det ­vilar en slags profetia och ett djupt allvar bakom samtliga verk. Själv kan hon tillgodoräkna sig ­flera roller i dramat som regissör, arkitekt, skulptör, filmare, fotograf och inte minst ordkonstnär! 

Att studera hur olika perspektiv förändrar vår upplevelse av världen har inspirerat henne. Det vi upplevde som barn kan skapa nya, kanske omvända eller upp och nervända perspektiv.
Allt beror på varifrån vi betraktar eller ­betraktas: uppifrån, nerifrån eller underifrån, framifrån ­eller bakifrån. Det blir ett sätt att undersöka maktrelationer.

En fallande eller hängande kvinna kan vara en metafor för syndafallet? Kvinnan fastnar, dras, genom tyngdlagen, mot marken till den lägsta nivån. Hon är en jordnära varelse trots sin överklassposition. Den hängande pälsklädda kvinnan eller den med sina organzakjolar svepta kring kroppen, är starkt besläktade med trädet Dö för dig. Motivet återkommer under åren. Det första verket med en kvinna som pendel var Olydnad (1997) därefter följde Belle (1998), Fall (1999)  Hang (2006) och Human Load (2014). 


Foto: Fotograf Hossein Sehatlou (Göteborgs Konstmuseum).

Även de senaste verken från 2014, Night ­Descend och Night Ascend, är släkt med trädet och fotona på den hängande kvinnan men ­gjorda som svarta fristående objekt, eller tredimensionella skulpturer. I ett nytt perspektiv går tankarna till den nerhängande kjolen som en trädkrona, medan benen får utgöra stammen ­(Descend). Den andra (Ascend) vilar som en fristående svart blomkalk eller kjol, mot golvet. Kanske som en metafor för kvinnan gjord till en behållare av liv.  Båda är tillverkade i acrystal, en tvåkomponents gjutmassa bestående av akryl och marmorkross. Genom sin svärta får man en känsla av förkolnade ting.  

Även i den kusligt vackra videoprojektionen, Night (2015) och tillhörande C-prints, har ­Charlotte ­Gyllenhammar fokuserat på kvinnans omöjliga och påtvingade situation genom att låta en vitklädd ängla­lik kvinna ridas av värsta natt­maran och brinnande kastas eller dansas runt i en loop. Genom ­eldens framfart skapas symboliskt övergången ­mellan liv och död.


Foto: Fotograf Hossein Sehatlou (Göteborgs Konstmuseum).

Det är också utvecklingen från barndom till vuxen­värld och från det offentliga till den privata sfären som engagerar­ Charlotte Gyllenhammar. Likt de flesta konstnärer är hon intresserad av sin egen person och personlighet, sin inre och yttre bild. Detta har lockat henne till att pröva olika identiteter. I ett videoverk Nachsagen, Ich und Meinhof (2004) figurerar hon själv dels som den intellektuella terroristen Ulrike Meinhof och dels som rocklegenden David Bowies alter ego Ziggy Stardust. Båda megastjärnor under Charlottes uppväxt. Två andra konstverk, ­varav ett finns med på utställningen, kan betraktas som självporträtt: Korsning (1995)  och Svindel (Vertigo) (2002). Båda är rekonstruktioner av konstnärens egen ateljé. Korsning är från början en performance med en sittande person i 8 timmar vid ett skrivbord framför en spegel. Svindel är en fortsättning av ateljé­bygget men i en upp och nervänd version, som är permanent installerad i en jordkällare i ­Wanås skulpturpark, Skåne. Bara en blick i den uppsatta spegeln kan få golv och tak att åter byta plats. Enligt den franske psykoanalytikern Jacques Lacan är speglandet en metafor för bekräftelsen av barnets existens. 


Bronsskulpturen Ute (2006)

Intresset har medfört många studier av barn i olika situationer, utsatta, värnlösa, ensamma ­eller i grupp. Daghemmmets invaggade trygghet ­kontra världen utanför, innestängd eller ­utestängd/inkluderad eller exkluderad. Egna erfaren­heter av hot och faror har bidragit till konstverk med ­existentiell tyngd. Med ­svidande realism har ­Charlotte ­Gyllenhammar lyckats ­bygga upp en relation ­mellan bild och betraktare. Ett gäng småbarn ­iklädda overaller sitter på golvet framför en videoskärm och kollar ett pågående kidnappningsdrama, ­Betraktarna (2003). En loop på några sekunder ger en öronbedövande autenticitet. ­Miljardären John Paul Gettys barnbarn har just fått sitt öra stympat och forslas hem i kidnapparnas bil. 

Med denna, nog så viktiga, vink till dagens unga TV-konsumenter och deras föräldrar kan man utnämna Charlotte Gyllenhammar till en ­veritabel sanningssägare i svart och vitt.

Kristina Mellström