KjARTan Slettemark

Retrospektiv utställning 2014

13 dec-15 dec 2014 Skövde konsthall
Kjartan i Vitabergsparken 1969 "Lektion i konsten att falla". Foto Brita Olsson.

På Luciadagen den 13 december 2014 öppnade en stor retrospektiv utställning av Kjartan Slettemark på Skövde Konsthall. Det är Kulturhusets grand finale av ett helt års 50-års firande, som avslutas med denna utställning.

Den 13 december är det också på dagen 6 år sedan Kjartan Slettemark dog, denne norske konstnär, som fann sin främsta plattform här i Sverige. Hans verk provocerade, och olika happenings han genomförde startade gång på gång nya diskussioner om konstens funktion i samhället och om livet som sådant. Han tog ständigt ställning för de utsatta och marginaliserade människorna och testade gränserna för makten. Mycket av det Kjartan Slettemark gjorde var en lek med eller ett sökande efter en identitet. Någon gång upptäckte han att ordet ART –  konst – ingick i hans namn och var inte sen att använda sig av det – Kjartan blev kjARTan.



HAPPENING

Inför uppgiften att skriva om Kjartan ­Slettemark letade jag i mina gamla tidskrifter från slutet av 60-talet och hittade Paletten nr 1 från 1968. Den nytillträdde redaktören Leif Nylén väljer ett svartvitt foto på Kjartan Slettemark som omslagsbild till sitt första nummer. Där står Kjartan provocerande helt naken i vintersnön i en port och delar ut gräsfrön till de förbipasserande för att locka in folk till utställningen på Galleri Observatorium. Där hade han flyttat in och tillsammans med Robert Jäppinen skapat en installation och en happening som de kallade Symfoni Realista I och II. Besökare strömmade till och var att börja med förvånade inför den avsevärda mängden föremål i rummen, men efterhand tog de sig för att leka med föremålen. En av Kjartans många happenings var gjord.


Kjartan som pudel 1975. Foto Brita Olsson.

GÖRA EN PUDEL

Det var då 1968, som Kjartan för första gången genom numret av Paletten framträdde både i mitt liv och inför en större intresserad konstpublik. Sedan dess har han med jämna mellanrum överraskat och gjort sig synlig. En av många bilder, som etsat sig fast i minnet är Kjartan som vit pudel. Upprinnelsen till pudelfiguren var att han hade fått ett felstavat meddelande att infinna sig på arbetsförmedlingens hundmottagning – skulle varit kundmottagning. Det satte igång en aktion, som pågick under flera år i olika sammanhang. Han ansåg att man som konstnär blev behandlad som en hund av myndigheterna om man inte kunde försörja sig. Han retade sig också på att konstnärer ofta viftade på svansen för makten och överheten. En hel pudel­kostym skapades med vita lockar och dito svans att vifta med. På en bild av Kjartan som pudel – ett porträtt taget av fotografen Brita Olsson – är han vitsminkad med svart nos och svarta ögon. Med en krullig vit pudelfrisyr blickar han in i kameran; lite som en sorgsen clown och med ett närmast rörande uttryck vädjar han om medkänsla för en pudels utsatta situation. Han lämnade in sig själv som pudel till Vårsalongen på Liljevalchs februari 1975, men blev refuserad. Så här i efterhand kan man med fog konstatera att juryn missade en stor möjlighet till både publicitet och publik. Blotta tanken på att Kjartan skulle gå runt i sin pudeldräkt på Vårutställningen lockar mig att le inombords. Pudeldräkten finns numera bevarad i Moderna Museets samlingar. Pudeln levde dock vidare i flera olika situationer. Senast återuppstånden i en ny pudeldräkt till en utställning på Tensta Konsthall 2008.


"Passet" 1974. Foto Hans Esselius.

SKANDALER OCH KONSTEN

Man kan reflektera mycket över konstens märkliga förmåga att provocera så starkt. Ofta mer än de faktiska händelser, som är utgångspunkten för det konstnärliga gestaltandet. När ­Kjartan gjorde ”skandal” 1965 med en målning och plastass­emblage om USA:s krig i Vietnam blev upprördheten större över målningen än över det faktum att USA fällde napalmbomber över civilbefolkningen i Vietnam. Målningen var ett ställningstagande mot det meningslösa våldet och ställdes ut i en glasmonter utanför Stortinget i Oslo med titeln Ur rapport från Vietnam: Barn översköljs av brinnande napalm. Deras hud bränns till svarta sår och de dör. Det blev upptakten till en av de största konstdebatterna i Norge. Fick man lov att göra så politisk konst? Verket vandaliserade fler gånger och reaktionen över Vietnambilden i Norge var så häftig, att Slettemark efter detta valde att bli svensk medborgare.

NIXON + KJARTAN = SANT

Vietnamkriget fortsatte med oförminskad styrka under 70-talet och protesterna och demonstrationerna mot kriget intensifierades. ­Richard Nixon, som då var USA:s president, blev en symbol för övermakten. Kjartan började ett flerårigt projekt – Nixon-visions­. Med utgångspunkt från ett foto av Nixon och en reklam­affisch för kaffeproducenten ­Gevalia, då nyligen köpt av USA-ägda General Foods, gjorde han en stor ­serie collage. Dessa ställdes 1972 ut på Göteborgs Konstmuseum. Där var den skelögde, den kalejdoskopiske, den upp och nedvända, den dubbelexponerade Nixon, ständigt med kaffekoppen i högsta hugg, som mötte mig och andra besökare på museet.

När sedan Kjartan skulle resa utomlands 1974 var han tvungen att skaffa sig ett pass. Ett porträttfoto måste till och hans vän fotografen Hans Esselius åtog sig att producera ett foto på Kjartan efter alla krav på hur ett passfoto skulle se ut. Någonstans i den processen dyker idén om att använda fotot på Nixon igen och sätta dit Kjartans hår och skägg på porträttet av Nixon istället. Med det fotot i handen kommer Kjartan till passmyndigheten och till hans stora förvåning godtas det. Passet tillverkades och Kjartan reste runt med ett foto på Nixon istället för sig själv. Han signerade dessutom passet med kjARTan för ­första gången. Nu blev han ett med sin konst.

Med det passet reste han runt i både Europa och USA, innan han upptäcktes och avslöjades i Toronto och en ny skandal var ett faktum. Hans svar på avslöjandet var att konsten inte erkänner några gränser.


"Self Portrait as Marilyn" 2003. Foto Hans Esselius.

KJARTAN SOM IKONEN MARYLYN

En av Kjartans ofta återkommande kommentarer var att ”Det är kosmiskt”, när det uppstod märkliga samband och oväntade händelser. Det var ofta slumpen och oförutsedda sammanträffanden, som var starten på Kjartans olika projekt. I sin roll som levande konstverk antog han ständigt nya skepnader. När ­Kjartan förärades ett pris från Konstakademin i ­Stockholm 2003, skulle han naturligtvis hålla ett tal vid prisceremonin. Eftersom det var kung Gustav III, som hade grundat Konstakademin var hans tanke att ikläda sig kungens identitet med lockig peruk. Men ingen sjuttonhundratalsperuk gick att uppbringa och Kjartan fick istället frågan om det kunde gå lika bra med en Marilyn Monroe-peruk. Detta ”kosmiska” sammanträffande resulterade i en lång serie nya bilder och performance med ­Kjartan som Marilyn Monroe. De screentrycken av ­Kjartan iklädd Marilynperuken, som sedan kom till, var en skämtsam hälsning till Andy Warhols bild av ikonen Marilyn.

EVIL HEART FEARS ART

Önskan att skapa ett mer inkluderande samhälle, där alla var välkomna, låg bakom många av Kjartans aktioner. Det resulterade till sist i att han 2003 utropade en egen nation och sig själv som stadsminister i kjARTanistan. Det icke-territoriella landet var tänkt som en konstnärlig fristad och till den nationen kunde han utfärda pass och ge asyl till alla oliktänkande. Medborgarna blev nu Kjartanister, Kjartaner och Kjartanianer med valspråket EVIL HEART FEARS ART – elaka hjärtan fruktar konsten. Luciadagen
– hans dödsdag är nu förklarad som nationaldag i detta hans fiktiva rike.


"Everybody must get stoned. Moderata Museet" 1978. Foto Hans Esselius.

KJARTAN
– PROVOCERAR HAN FORTFARANDE?

En aktiv provokatör har Kjartan varit sedan ­mitten av sextiotalet. Den stora utställning, som nu kommer att visas i Skövde, har producerats för Nasjonal­museet i Oslo. Den omstridda Vietnam­målningen finns numera på samma museum. En skulptur av Kjartan, Budeie med kjARTanroser invigdes 2007 i hans födelseort Naustdal. Till slut har han kommit att bli älskad även i Norge.

Kjartan har få motsvarigheter i svensk konsttradition, om ens någon. Han är sin egen konst­riktning. Hans olika projekt och performance hade ofta ett självutsättande drag, där han utsatte sig för risker av skilda slag. Jag kommer att tänka på konstnärer som ­Marina ­Abramovic, performancekonstens drottning idag. Hon utsätter sin kropp både fysiskt och psykiskt för stora påfrestelser för att testa gränserna för vad kroppen tål. I utställningen The artist is present på Museum of Modern Art i New York satt Marina Abramovic stilla på en stol i 736 timmar och 30 minuter och mötte blicken av en besökare i ­taget. Köerna var långa av människor, som ville möta hennes blick och kanske komma till insikter bortan­för den vardagliga mänskliga tillvaron. Idag är performance accepterat på konstscenen. När Kjartan började med sina akti­vistiska performances var det något nytt och ett mycket ifrågasatt sätt att skapa konst.



PUDELNS KÄRNA

Johann Wolfgang Goethe myntade uttrycket ”­Pudelns kärna” i sitt drama Faust och med det menade han att denna kärna är den verkliga innebörden av något, dess dolda inre väsen, till skillnad från den synliga ytan. Det är den innersta kärnan ­Kjartan sökt genom hela sitt konstnärskap. Han var en skoningslös av­slöjare av makten och makt­missbruket. En pro­vo­katör med glimten i ögonvrån. Han missade aldrig möjligheten att se både det kosmiska och det komiska i tillvarons slump­artade händelser. Han skapade nya bilder åt oss, ­satiriska och med en galghumoristisk underton. Samhället förändrades fort, inte minst ­under hans sista år, men ­Kjartan fortsatte att se och gestalta företeelser i samhället. En av de sista identiteterna blev Digitalis­mannen. Med denna ställde han frågan om vad som blir kvar av det mänskliga i vår tids­ålder, där allt är elektri­fierad och digitaliserat?

Historierna är många om Kjartan och verken likaså. Jag tror inte att en besökare på Skövde Konsthalls retrospektiva Kjartan Slettemarkutställning kommer att bli besviken.

BERIT JONSVIK