Janolof Bengtsson

Med naturen som kraftkälla

Janolof Bengtsson

går vidare med livet och måleriet

2014

Runt Gerlesborg i Bohuslän bor sedan många år en stor grupp konstnärer i en ständigt växande koloni, där konstskolan och KKV, Konstnärernas Kollektivverkstad i Bohuslän , lockar med ett ­stimulerande kulturklimat, vidareutbildning
och spännande gränsöverskridande möten.
Havet, ljuset och de märkliga rumsbildningarna i naturen bidrar till att skapa lugn, filosofiska insikter och arbetslust. Det finns tid att tänka och arbeta i ensamhet men också att umgås med ­kolleger och själsfränder i en kreativ miljö. 

Konstnären Janolof Bengtsson och hans familj flyttade upp till Tossene i närheten av Gerlesborg i mitten på 80-talet, när det fortfarande gick att hitta en gård till ett rimligt pris. Ateljé och uthus har vuxit fram i takt med inkomsterna, och avskildheten på landet har inneburit både trygghet och arbetsglädje. Dessutom har djurhållningen med får och höns och det kontinuerliga ­fysiska arbetet på gården skapat balans i tillvaron. När det inte gått att komma vidare i måleriet, så finns det alltid mycket praktiskt arbete som väntar. 


Bortom kullarna, akryl 110 x 200 cm. Foto: Gunilla Blomstrand

Dessutom var han länge ordförande i KKV, periodvis lärare vid Gerlesborgsskolan och konstkonsult åt Västra Götalandsregionen.

En specialutbildning vid Konstindustriskolan i Göteborg resulterade i att Janolof Bengtsson blev målare istället för industridesigner. I början arbetade han med realistiskt-symboliska konstruktioner framsprungna ur den vardagliga verkligheten i Göteborg. Flytten upp till Bohuslän innebar en ­total förändring i liv och arbete. Här fanns närheten till naturen, ett enkelt jordnära liv, ett växlande årstidsljus och en kännbar sinnlighet i omgiv­ningen med djur och växtlighet. Under många år i alla väder och årstider har han varje morgon gjort samma promenad genom skogen nära hemmet och följt kända stigar genom hagar och skogsmarker. Dessa dagliga möten med naturens stora mystiska rum har gett honom en förklaringsmodell på livet och haft en genomgripande betydelse för hans måleri, där naturen trängt in med svällande volymer, stark rörelse och en vibrerande energi. Bilder i stort format överrumplar med sina tredimensionella rumsbildningar, och betraktaren sugs in i ett nästan fysiskt sinnligt tillstånd. Delar av växter, jord, dagg och solskimmer väller fram med stor kraft. Han avbildar aldrig utan vill istället förmedla känslan av den levande naturen.  

Starka minnen från barndomens besök hos farföräldrarna på landet utanför Borås är alltid närvarande i bakgrunden. Där fanns fortfarande ett gammaldags jordbruk med många djur, ett stort hushåll och ett traditionsbundet liv i enlighet med den eviga skördecykeln. 

− Det var alltid väldigt spännande att vara där som barn, men det är först nu i vuxen ­ålder jag förstår hur mycket denna tid på landet har ­betytt för mig. På senare år har mina minnen ­vuxit sig allt starkare, och det var nog i ­barndomens ­skogar, som jag verkligen blev intresserad av rumsbildningar. Överallt fanns det märkliga former, skuggor och solskimmer, som tillsammans bildade ett litet universum.

Han vilar i denna insikt, och ­livet på landet har gjort honom till en tänkande, sensibel människa och konstnär.  


Innan du vet, akryl 130 x 170 cm Foto: Gunilla Blomstrand

Inom måleriet gick han från klarhet till klarhet, och han arbetade hårt inför olika utställningar, när allt en morgon för några år sedan föll samman, då hans yngste son plötsligt miste livet i en bussolycka på väg till skolan.

Hur har livet gått vidare och finns det kraft att arbeta? Finns det tröst?

– Allt hände på ett ögonblick. Min fru Gunilla och jag chockades svårt och blev nästan förstenade av sorg. Vi kunde inte äta eller sova på flera ­veckor, och hade inte sjukvårds­apparaten och grannskapets omsorger fungerat så bra här uppe på landet, så vet jag inte vad som blivit av oss.

– Allt är fortfarande så overkligt. Hur var det möjligt? Vad hände? Vi gick här fram och tillbaka utan att ­kunna företa oss någonting. Den professionella hjälpen med psykolog gjorde att vi långsamt började kunna hantera verkligheten igen, men hur skulle man hitta tillbaka till måleriet? Hur väcker man målarlusten igen? Kanske aldrig?


Skog idag, akryl 130x170 cm Foto: Gunilla Blomstrand

Hur orkar man börja måla igen efter en sådan familjetragedi? Är ­motiveringen en annan?

– Jag hade ju flera inbokade utställningar, som i stort sett var klara, men den första fick jag ställa in. Det var tidschemat för de övriga, som tvingade mig att börja arbeta igen och även om det tog emot, så rullade arbetsdagarna på och skapade en viss rutin. Jag ville inte heller göra arrangörerna besvikna. Det blev en naturlig utveckling. Det går ändå inte en dag, utan att jag tänker på olyckan och försöker förstå… Men det finns inga svar och ingen förklaring. Jag trodde inte att det skulle gå att måla igen, eftersom jag varken kände lust eller motivation på nästan ett år, men till slut började jag återgå till mina dagliga promenader i skogen, och då fick jag det andliga stöd, som kyrkan erbjöd men inte kunde ge mig. Jag mötte med ännu större kraft naturens stora mystiska rum, som gav mig motivation att gå vidare och glädjas åt det enkla i vardagen.  I skogen blev jag lugn och ännu tystare för att inte störa något levande väsen, och när jag smög mig fram såg jag ännu mer av tillvarons mysterier och hörde minsta knyst. Det var ett privilegierat andligt tillstånd, och jag gick ensam upp i något stort och oförklarligt. Jag har sedan kommit vidare i liv och arbete genom olika samtalsgrupper med inriktning på filosofiska frågor i vår tid, och jag orkar se framåt. Det är ändå viktigt att fortsätta gå i skogen.


Ateljébild. Foto: Gun Hellervik

Har måleriet förändrats efter dina nya erfaren­heter? Bilderna verkar ha ljusnat med gult, ockra, grönt och vitt som dominerande färger? Finns det nya öppningar i de svällande volymerna? Kanske en annan sprödhet?

– Jag vet inte… kanske. För mig är det för tidigt att se förändringar idag, men andra kanske märker att någonting har hänt. Det har blivit en komplicerad process.  Arbetet går långsammare numera, och jag låter bilderna vila längre och kanske gå runt i flera varv innan jag blir nöjd. Målningen måste tåla en hårdare granskning. Jag tror ändå att de nya bilderna har fått ett annat djup, en täthet och en annan stringens. Det som har hänt finns kvar som en känsla, men jag har kontakt med det tidigare måleriet. Under arbetets gång för jag en dialog med min bortgångne son och dedicerar alla nya verk till honom. Livet återvänder och målarlusten har börjat komma tillbaka.


Rötter, akryl 100x100 cm. Foto: Gunilla Blomstrand

Idag känner jag mig tryggare än någonsin i mitt arbete, och jag ser varje dag som en gåva. Jag har inte längre någonting att säga i undervisningssammanhang. Allt finns i måleriet och jag aktar mig därför noga att splittra mig med ovidkommande saker. Nu vill jag bara fördjupa mig i den konstnärliga processen och ägna min tid åt det ”rena måleriet” utan att snegla åt något håll.

 


Det sociala livet börjar också fungera, och det är återigen roligt att träffa kolleger, vänner och bekanta i samband med olika utställningar eller på musik- och föredragskvällar i Gerlesborg.

Vi lever i en galen och ytlig tid, men som motvikt försöker jag trotsa tidens flyktighet genom att tränga allt djupare in i måleriets problematik.

GUN HELLERVIK