YVONNE T LARSSON

 

Stramt eller organiskt.
Abstrakt eller figurativt.

 

2014

YVONNE T LARSSON letar sig fram med 
intresse för riktningar och balans mellan olika former

I närheten av Poseidon på Götaplatsen i Göteborg finns nu tre höga ­pelare, klädda i svepande tyg, till synes ständigt dansande och svängande sina ­frasande sidenklänningar. De välkomnar besökarna till det ombyggda ­Stadsbibliotekets nya entré och lyser i starka färger – röd, gul och blå.

Yvonne T Larsson är konstnären bakom pelarna och jag besöker henne en vacker sensommardag. Hon bor och arbetar vid StallTofta och Tofta Herrgård strax norr om Göteborg.  De många hästarna från stallet betar fridfullt i hagarna runt omkring och spår av konferensanläggningens många aktiviteter kan ses lite här och var. Det är en idyllisk, men också levande och arbetsintensiv miljö. 


Pelarna under arbete. Foto Yvonne T Larsson.

– När jag fick skissuppdraget till pelarna ville jag göra något som var tilltalande för alla, berättar Yvonne T Larsson.  Det skulle vara ­något av en fest över det hela, något som alla kunde ta till sig, barnen, invandrarkvinnorna och alla i olika åldrar. Pelarna skulle kunna ­associeras till en festklänning i siden, en sari ­eller ett vattenfall. Jag tittade en del på drottning Silvias Nobelfestklänningar, vilka färger och hur ­tyget föll. Jag tycker om att pelarna tar plats i rummet, men färgerna har ändrats från det ursprungliga förslaget. Sedan blev det lägre i tak än det skulle ha varit. Det var en ventiltrumma som placerades för lågt och då fick allt annat anpassas efter det. Det var mycket som hände under projektets gång.

 


Bild från ateljén.

– Det var ett ganska hårt jobb med pelarna. Det tog ett helt år. Jag kunde som tur var arbeta med modellerna i magasinet här intill. Pelarna är 3,30 höga. Jag började med stora papprullar, som jag sedan byggde ut med frigolit kring vissa delar. Och sedan ytterst tyg, som jag veckade och limmade. Det var inte helt enkelt att få tyget att vecka sig som jag ville. Jag kunde inte heller ösa på lim hur mycket som helst för då trycktes volymen in. Vissa ställen har jag förstärkt med metalltråd. Jag har också sytt ihop tyget ibland. I vissa stadier var det som en gigantisk provdocka och jag var som en liten sömmerska. Man fick ta lim lite i taget, mycket försiktigt, annars sög det in och tyget föll ihop. Men jag tycker att det är intressant att lösa praktiska problem. Sedan skulle ju pelarna gjutas i brons och det var viktigt att mina modeller skulle hålla formen i sandgjutningen. De var ju ganska ömtåliga med sitt tyg. Det var Robert Cassland på Kollektivverkstan i Malmö, som gjorde gjutningen. Många gjuter ju numera i Kina eller Thailand, men det blev för komplicerat och osäkert för min del. Det är viktigt att det finns duktiga hantverkare här också. Sedan kom de gjutna delarna i två halvor och skulle sättas utanpå de bärande pelarna och punktsvetsas ihop. De var redan sprutlackade på fabrik i Malmö. Så till sist skulle skarvarna fogas innan allt var färdigt.

 



Yvonne T Larsson har sin ateljé i bostads­huset på Tofta och i det stora ateljérummet kan man se både lämningar efter tidigare projekt och nya påbörjade projekt. Hon använder de vita väggarna som teckningsblock och tecknar direkt på väggen. Man kan ana spår efter skisser på pelarna i skala 1:1. 



Vid ena fönstret står två pojkar, realistiskt avbildade i naturlig storlek och helt vita. Jag frågar lite om teknik och material och Yvonne T Larsson förklarar att hon på grund av skadad rygg har övergått till att jobba med lätta material. Hon lyfter en av pojkarna och ber mig lyfta den andra. Skulpturen är lätt som en fjäder, överraskande nog.

– Jag gjuter fortfarande små saker i betong, annars anpassar jag materialen efter förutsättningarna. Jag jobbar mycket med tyg och papper och bygger upp stommen med papprullar. Det är inte riktigt som papier-maché, utan mer att jag modellerar med papper ungefär som med lera och sedan limmar. Det blir starkt och lätt.


Utställning på Galleri Thomassen. Foto: Hedvig Larsson

– Jag började arbeta så, när jag hade ­Västra Götalands Berlinstipendium 2011. Jag reste dit med en pytteliten väska med knappt några kläder och bara en sax och en kniv som verktyg.  Det var en stor fin ateljé med högt i tak och stora fönster. Jag satt mycket och sydde mina egna kläder av tyg, som fanns kvarlämnat i ­ateljén. Jag hade en idé om att kunna använda allt som fanns där. Jag hade också precis sett en film, 40 m² Deutschland, gjord av den turkiske regissören Tevfik Baser. Den handlade om en invandrarkvinna, som blev inlåst i lägenheten under dagarna av sin man, när han arbetade. Jag ville göra en kvinna som stod och tittade ut genom fönstret. Hon blev också som ett sällskap för mig. Jag byggde upp henne av det som fanns runt omkring, papprullar och plast. En klädhängare fick bli axlar. Jag köpte några städrockar i nylon, sådana som man knappt kan hitta här. De fick bli hennes klänningar. ­Sedan gjorde jag en video med henne. Det blev en snackis där i kvarteret. Grannarna undrade vem det var som hela tiden stod i fönstret och tittar på oss alla. Jag saknar henne faktiskt. Det var för övrigt en fantastisk upplevelse i Berlin. En oerhört lycklig tid, där man var ekonomiskt oberoende och bara kunde ägna sig åt det man ville jobba med eller uppleva staden. Berlin har definitivt satt sina spår.

– Jag hade en separatutställning på Galleri Thomassen året efter Berlin. Tidigare hade jag gjort porträtt på mina barn i lera och gjutit av i betong. Då var det mer för att ha som minne. De porträtten har aldrig blivit monterade eller varit med på någon utställning. När jag kom hem från Berlin ville jag fortsätta med att göra figurer. Så jag utgick från dessa betongporträtt av mina tre barn. Jag använde betongporträtten som form och lade på lager efter lager med tunna papper, som jag sedan limmade. Sedan var det bara att skära upp och limma ihop igen. När jag gör figurerna, börjar jag med ett par skor. Jag gjuter i betong i skorna och fortsätter sedan uppåt med kroppen. Till slut blir det en rea­listisk skulptur i papper, lätt men ändå hållbar.


– Tidigare arbetade jag mer stramt, mer ­abstrakt med skulptur. Några år efter att jag ­slutat Valands Konstskola gjorde jag ett uppdrag för Öjared Executive Country Club 1988. Det var Gert Wingårdh, som ritade huset, ett väldigt speciellt hus som fick Kasper Sahlin-priset sedan. Där finns ganska många av mina skulpturer.

– Jag är intresserad av olika material och av riktningar och balans mellan olika former. När jag ställde ut på Galleri Fabriken 1993 var det bara abstrakt skulptur. Nu vill jag fortsätta med figurer, inte faktiska porträtt, som tidigare med mina barn, utan mer anonymt och mer allmängiltigt. Jag har ju alltid tecknat mycket män­niskor och är snabb på att hitta karaktärer. Jag är en skicklig modellör och att arbeta med lera, eller som jag gör nu i papper, är egent­ligen samma sak eller samma metod, bara olika material.

– Livet kan skifta mycket och gestalta sig helt olika under olika perioder. Jag bodde i Angola i ett år och på en ö i deltat i Bangladesh i två år. En gång när jag skulle in till staden klädde jag mig i burka, det var enklare så. Min dåvarande man hade uppdrag där. I Angola hade jag en ateljé ihop med andra afrikanska konstnärer. Vi gjöt bland annat brons på ett väldigt primitivt sätt, där man tog det som fanns på skrotmarknaden. Det blev kanske mer mässing än brons, väldigt tungt, men mycket vackert. Jag har bott här på Tofta i nio år nu. Min son tog över stallet med 60 hästar. Det var ett intresse, som startade med att jag bytte mina betongpelare mot två islandshästar. 

 

– Men vistelsen i Berlin innebar en övergång från stramt till mer organiska former. Det började när jag köpte städrockarna i nylon och ett antal vita högklackade skor för 25 kr paret, för att ha som utgångsmaterial. Nu vill jag gå tillbaka till det här med människan. Håller nu på med figurer i ett rum i ett bestämt sammanhang. Man kan aldrig komma ifrån att människan intar ett rum. Nu blir det inte barn utan vuxna. Färgen kommer in på ett annat sätt också. Fast jag kan ju tycka att det är vackert med bara en sfär också. Jag tycker om att plocka fram det textila och leta efter nya material för att experimentera och leka med de olika materialen. Mycket av det som finns i ens närhet är ju användbart. När jag nu byter formspråk och material vet jag inte riktigt vart det bär mig. På så sätt blir det också spännande för mig själv.

 

BERIT JONSVIK