Ivan D Kamiyasu och Galleri IronMade

Med urgammal teknik
blandas gammalt och nytt formspråk

2014
Ivan Dahlstrand Kamiyasu i smedjan. Foto Bibbi Olson

Kan man prata om smide som konst?
Eller ska det på sin höjd benämnas ­hantverk? För Ivan Dahlstrand Kamiyasu är svaret givet. Han är konstsmeden som förutom sin egen skapande verksamhet har öppnat ett eget rum för metallkonsten, och då särskilt konstsmidet, tillsammans med sin hustru Miho. Men galleriet IronMade lever farligt och måste söka nya vägar. 

Idet postindustriella kulturlandskapet har många av de vackra gamla industribyggnaderna fått nya hyresgäster. Trendiga entreprenörsfirmor i servicebranschen har flyttat in där tidigare fabriksklockan ljöd och kallade morgontrötta arbetare, som med unikaboxen under armen vandrade trötta på rad till dagens första skift. Eller också har miljöerna befunnits ha sådant värde att de förblivit intakta i form av arbetslivsmuseer eller andra typer av kulturarvsinstitutioner. På NOHAB-området i Trollhättan, där ­flera tusen lokomotiv en gång tillverkats, finns båda delarna. Här finner man nu flera moderna företag men ­också SAAB-museet och Innovatum, som är ett kombinerat science center och industrihistoriskt museum. Och till Innovatum hör NOHAB:s ­smedja, vid nedläggningen inköpt av Trollhättans kommun med maskiner, verktyg och allt.



När man nu kliver in i smedjan finns allt kvar på sina gamla platser. På jordgolvet står de stora hamrarna, det luktar metall och kol och allt är tyst och onaturligt stilla. Fast ändå inte, för borta vid fönsterväggen pågår något. Där finner jag konstsmeden Ivan Dahlstrand Kamiyasu och hans kollega Inge Dahlgren i färd med att för­bereda dagens arbete. Tillsammans hyr de in sig i smedjan och har som en del i hyresavtalet att visa smedjan och de olika arbetsmo­menten för besökare och skolbarn vid sidan om sitt eget arbete. Snart brinner elden i ässjan och ljudet från hammarslagen mot städen ger liv åt miljön.


Verk från utställningen Sirenernas sång. En resa i stenarnas arkiv. 2014. Foto:Miho Kamiyasu.

Ivan D Kamiyasu hade från början inte en tanke på att bli konstnär. Han är uppvuxen i en konstnärsfamilj i Kortedala och tänkte sig en annan bana är föräldrarna. Därför blev han svetsare och arbetade också som sådan i många år. Men hur det nu var så tog lusten att uttrycka sig konstnärligt ändå över, med metallen som material. Under åren 1989–1991 utbildade han sig till konstsmed på Stenebyskolan. Sedan dess har han haft egen smedja.

– Konstsmidet har hos oss ingen självklar plats inom konstvärlden. Hantverk ja, men med i mångas uppfattning en flytande gräns mot tillverkningsindustri och grovsmide. Och konstsmederna blir färre och färre. I Sverige finns det fortfarande en del, i Norge också ­några stycken, men i Danmark finns idag ­ingen. Annat är det i England och USA, där det finns ett helt annat intresse och en marknad för konstsmidda grindar, staket och andra utsmyckningar. Offentligt placerade skulpturer i smide det ser vi så gott som aldrig här. I Västsverige är stenen ju nästan allenarådande.


Verk från utställningen Sirenernas sång.

Ivan D Kamiyasu låter mig följa arbetet med en av hans lustiga drakljusstakar och berättar samtidigt om hur järnet uppför sig vid olika temperaturer. Temperaturen kan han avläsa på det glödande järnets färg. Det är avgörande för resultatet att starta formandet på städet och att sluta bearbetandet vid rätt temperatur. För att fortsätta får man värma på igen. Man förstår att ässja och städ måste finnas nära varandra och att varje verktyg måste finnas på sin rätta plats alldeles intill. Tiden när järnet är smidbart måste utnyttjas maximalt.


Den mobila smedjan riggas i Bältespännarparken. Foto Bibbi Olson

Ivan D Kamiyasu och hans fru Miho har båda ett starkt engagemang i att sprida känne­dom om och vidga intresset för konstsmidet. Förutom att demonstrera smide för besökare i den gamla NOHAB-smedjan har han skaffat en liten mobil smedja som lätt kan riggas upp där tillfälle ges. Så till exempel deltog han och kollegan Jan-Erik Svensson under West Pridefestivalen i Göteborg, då de fanns i Bältespännarparken och både demonstrerade smide och lät besökare själva pröva på. Ett uppskattat inslag i festivalen som gav möjlighet till information och marknadsföring.

Den mobila smedjan är en del i det kulturprojekt makarna fick bidrag till från Västra Götalandregionen. Galleriet IronMade på Gyllenkrooks­gatan vid Carlanderska sjukhuset i Göteborg förverkligades också inom projektet. Och det internationella smidessymposiet Spring Craft som hölls i Trollhättan i maj var kronan på verket och hade aldrig blivit verkligt utan projektbidraget.


Verk från utställningen Sirenernas sång. En resa i stenarnas arkiv. 2014. Foto:Miho Kamiyasu.

– Till symposiet som samlade konstsmeder från Sverige och Norge hade vi bjudit in konstsmedernas guru Brian Russell från England. Han kom med sin son Ivan, också han mästersmed, och delade med sig av sitt kunnande. Den här typen av symposier ordnas på andra håll i världen och behovet att träffas och ta del av varandras arbetssätt är stort. Med symposiet ville vi stärka sammanhållningen och med Brian Russells medverkan slå ett slag för det skulpturala smidet, där han är outstanding. Alla konstsmeder vill komma till honom för att lära.

I samband med Brian Russells besök ställde Galleri IronMade ut ett antal av hans skisser till skulpturalt formade räcken, grindar och andra utsmyckningar. Här gavs exempel på hur fantasi och personligt formad uttrycksglädje tillåts ta plats på ett helt annat sätt än i vår arkitektur, så rätlinjigt formad utifrån minimalistiska och funktionalistiska ideal.

Höstens utställning på Galleri IronMade stod Ivan D Kamiyasu själv för. Titeln var Sirenernas sång. En resa i stenarnas arkiv.

– Jag har lagt märke till och fascinerats av de små trekantsformade kilstenar som man finner i murar både på Påskön och hos de antika grekerna. De är en förstärkning som gör att murarna står emot jordbävningar, men också tjälen för övrigt. Inspirerad av kilstenarna har jag skapat mina smidda bilder till utställningen. De nordbohuslänska hällristningarna och mytologins väsen inspirerar mig också. 


Foto Miho Kamiyasu

– Jag är över huvud taget intresserad av historia och speciellt smidet i historien. Intres­set ledde mig till universitetet där jag tog en Magister­examen i idéhistoria 2008. Jag skrev mitt examensarbete om stenfigurerna på Påskön. Påskön är speciell för mig, har alltid varit det. 

– Nu intresserar jag mig för de fantastiska gamla kyrkportarna med sina smidda utsmyckningar. Jag håller på med en bok om 1100-talssmeden Asmunds dörrar. Det finns tre stycken bevarade, i Ströja, ­Väversunda och Värsås kyrkor, i ­Öster- och Väster­götland. Det finaste smidet finner man i ­kyrkorna.

Nu är galleriet uppsagt och måste stänga. Hyresvärden ska bygga om till lägenheter. Miho och Ivan Kamiyasu ser sig om efter annan lokal och funderar också på andra lösningar. Men innan dess kommer man att hinna med två utställningar i början av nästa år efter decembers ljusstakeutställning. Först ut är Ulrika Aneer, som Miho beskriver som en kostymör i smide. Slutligen, som grand finale på Gyllenkrooksgatan ­visar man verk av Lars Larsson, som kanske är den mest kände av konstsmederna i landet. Han är rikt representerad i kyrkor och på många andra platser. Förhoppningsvis blir inte utställningarna med dessa två giganter de sista vi ser av IronMades verksamhet.

BIBBI OLSON

 

Ur glödande järn

tar skulpturen form.

I dynamiken mellan stålets kraft,

mytologins symboler och

objektets organiska form

gömmer sig bildens magi

Ivan D Kamiyasu